Jag är snart 24 år gammal och har för längesen flyttat hemifrån. Jag sköter mina sysslor i den mån jag orkar, men på senate tiden har orken och motivationen sinat. I höstas fick jag veta att jag har fibromyalgi och jag försöker få stöttning från min familj, vilket är lättare sagt än gjort. Undanflykter flödar som vatten ur en kran och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det känns som att jag har försökt med allt, men inget tycks hjälpa så jag är nu i desperat behov av hjälp!!

Jag kommer inte överrens med min mor, vi bråkar alltid om allt och ingenting. Hon lyssnar inte på mig när jag ber om hjälp, råd och stöd och hon tar mig aldrig på allvar. För en tid sedan var jag sjuk i anorexi och fick läggas in för behandling, men före det sökte jag mig till min mor för att få stöd, men hon "klappade mig på huvudet" och sa att det löser sig ska du se! vilket det inte gjorde utan snarare tvärt om. Under tiden jag var sjuk var både min mor och de flesta andra i familjen väldigt engagerade i mig och mitt mående, men när jag blev bättre och fick komma hem återgick allt till det "normala". Jag fick en tillfällig svacka och mådde åter igen skit, så jag sökte mig ännu en gång till min mor i tron om att hon skulle ha förstått att hon måste ta mig på allvar när jag ber om hjälp, vilket jag bara gör då det är riktigt kris, men hon sa bara det ordnar sig nog. Mina fem syskon känner jag knappt då jag i princip aldrig pratar med dem, men de pratar tydligen med varandra så vitt jag kan förstå, eftersom de alltid skojar om saker, pratar om saker de ha gjort, saker de ska göra etc etc. Min 3 år yngre syster och jag kommer bra överrens de gånger vi väl träffas, men tyvärr blir det allt mer sällan. Hon är nästan alltid trött, har huvudvärk, ska träffa kompisar eller annat. Om det bara är hon och jag så har vi det riktigt trevligt tillsammans, men om någon av de andra sykonen också är med så känner jag mig som femte hjulet och som om jag inte finns. Jag försöker ta plats och göra mig hörd, men det slutar oftast med att jag sitter alldeles tyst eftersom det inte lönar sig att försöka förstå vad det är de pratar om, då svaret jag får alltid är det samma; inget särskilt.
Min äldsta syster får hela familjens uppmärksamhet eftersom hon är den enda som har barn och i och med det är hon den som alltid prioriteras först, känns det som. Behöver jag hjälp med något så får jag vänta eftersom äldsta syrran behöver hjälp med än de ena, än de andra och det är, så gott som, alltid något hon behöver hjälp med. Jag känner mig ensam, utanför och islorad från min familj och ibland känns det verkligen som att jag är den enda i familjen som vill ha en förbättring. Jag  får ingen som helst respons på det jag gör, så snart orkar jag inte anstränga mig mer. Familjen är viktig för mig och jag vill så gärna att vi ska hålla ihop, men när ingenting verkar fungera så vet jag inte längre vad jag ska ta mig till. För ungefär ett år sedan skickade jag ett mejl till min mor och mina syskon där jag skrev hur jag kände det och hur trist jag tyckte att det var att vi inte umgås som en familj, att vi knappt pratar med varandra och att det känns som att vi inte känner varandra. Enutav mina systrar skev som svar att hon tyckte det var tråkigt att jag kände så, men hon kunde inte riktigt förstå varför jag kände som jag gjorde. Hon och de andra syskonen pratade visst inte alls så ofta och mycket som jag trodde, enligt henne. Jag känner allt oftare att mitt liv saknar mening då jag inte har någon familj att vända mig till för att få hjälp, knappt några pengar över efter att räkningarna, mat till mig och djuren samt försäkringar är betalda så jag har i princip aldrig råd att unna mig något. Jag skulle verkligen behöva komma ut och göra något, dansa, träffa folk.. vad som helst!!men jag har inte råd. Några riktigt nära vänner har jag inte och de få bekanta jag har, hör jag nästan aldrig av. Min pojkvän är i dagsläget, så gott som, den enda sociala varelse jag pratar med, men jag är rädd att han ska lessna på att vara både kompis, familj, pojkvän och psykolog och varje gång han åker ifrån mig blir jag totalt handlingsförlamad. Det känns hemskt att vara så beroende av en annan människa, men jag har ingen annan. Nu vet jag inte vad jag ska ta mig till med nånting.. energin bara rinner ur mig och jag orkar snart ingenting. Kanske är det bara jag som över reagerar, men det känns inte rätt att det ska vara på detta viset. Vad ska jag göra? Snälla, hjälp mig!!