Jag såg till att sysselsätta mig, träffa vännerna så mycket som möjligt, sånna som man kan skratta och gråta med. Ut och dansa! Läs böcker! Se på film! (och när det gäller de där två så hålla dig borta från romatiskta komedier, spänning är grejen!) Och försök att inte vara ensam så mycket, ha någon hos dig, det är då man inte tänker så mycket. Och man ändå tänker så har man iaf någon att prata om det med :)

Håller med ChristineL i allt denna visa kvinna skrev =) Vill bara tillägga en sak som kanske är självklar (?) men låt det ta den tid det tar. Många vänner har vart frustrerade för att de inte lever det perfekta singellivet utan en tanke på sitt ex efter 6 månader. Det tar tid, men det kommer.

Oj, mitt uppbrott var ju rätt långt och rörigt med att göra slut, bli tillsammans, göra slut, bli tillsammans, och sen få reda på sanningen och göra slut för gott!
Men genom allt de där oavsett anledning till att man gör slut, så tror jag de är jätte viktigt att ha en vän som man kan öppna sig för! Eller en mamma eller någon som verkligen lyssnar! Jag hade ingen att prata med direkt, förutom min mor. Och då blir det att man stänger det inom sig och gör de så mycket värre. Prata om vad du känner, tycker och tänkte och få ur dig allt! Både sorg och lycka!

Sen är det väl så att man kan faktist behöva få vara ensam ett tag och gråta ut! Få samla sig lite.. men sen rätt snart bör man ta sig ut igen och umgås, vara glad till det andra i livet och fortsätta. För annars är det nog lätt att man fastnar med att vara ensam och ledsen.

Gör det du brukar.. sluta inte, stäng inte av. Det kommer ta tid, det kan jag lova… Och det kommer alltid finnas en bit utav det i hjärtat. Jag som vart sårad, för mig tog det nog (från allra sista slutet) kanske 2 månader att komma över honom (de dog rätt snart tack vare sanningen) och kanske 1 år att komma över händelsen. Allt som allt med ihop och inte ihop tog 2 år ungefär att komma över. Men tillslut mår man bättre än någonsin. :)

Oh, jag är vis! Det är du med babe! Jag kan ju inte tänka på allt men självklart kommer det ta tid och det får man låta det göra :) Ingen bra idé att springa in i nåt nytt, man ska inte vara rädd för att vara själv.

Oh, den viktigaste insikten jag måste komma till när ett förhållande tagit slut är att plocka ner karln ifrån pidestalen som man gärna sätter dem på "han var ju så fantsatisk" och allt det där. Och man minimerar sig själv. Jag brukar alltid försöka tänka på alla negativa sidor och tillslut bara bli så trött på karln att jag bara vill kräkas. Och när det steget väl är taget så brukar det också gå lättare att lyfta upp sig själv och börja trivas med tillvaron :)

Haller med i allt som de andra sagt..

- Sysselsatta sig sjalv
- Prata, prata, prata
- Inse att karln hade fel och brister (det finns ju alltid en anledning till att det tar slut liksom)
- Traffa vanner och bekanta och skaffa nya kontakter!

Vilken fin summering Musiken :)

Det var skönt att stänga av allt och hitta sej själv i det hela, nu efter ett år har jag verkligen funnit ut vem jag är och vad jag vill. Dessutom har jag hittat en massa nya vänner och fått tillbaka en massa gamla.

Mediterade massor den första tiden, lyssnade på musik, var ute i skogen, läste böcker. Sov mycket ochså, var antagligen helt slut.

Men jag antar att det är olika för alla.

Ja, olika.  Då jag äntligen hade tagit svåra beslutet och flyttat till mitt eget, efter att inte ha mått bra och känd mig ofri de sista åren i gamla relationen så var jag så euforiskt superlycklig så att jag nästan svävade. Minns engång jag hade duchat och bara glädshoppskuttade som en vansinnig runt i mitt stora tomma hus o va så lycklig. Jag la märke till hur vackra blommorna var, jag såg färgerna på himmelen på ett annat sätt. dethär kanske låter som en förälskelse, men det var ju motsatsen.. at bli släppt fri.  Sedan blommade det sociala livet, för hur det än är så blir det lätt så när man bor ihop med nån att denna täcker en stor del av det sociala behovet oc man varken har behov, lust eller ork att uppgås lika mycket med kompisar, men det fick jag nu.. dessutom bode ju barnan hos pappan halva tiden så halva tiden var jag helt själv vilket var UNDERBART. Kan bara instämma i det som de andra sagt om att umgås med vänner och även hitta nya, det får plats fler människor i livet när den som fyllde mycket är borta! Och det berikar livet!!!

Jag sa till mina veninnor att jag alldrig mer skulle ha någon man…. meeen sen gjorde jag ett undantag  och han är jag nu gift med.

Vänner!

Det är orsaken till varför det är så viktigt att vårda sina kompisrelationer fast man har ett förhållande. Då finns de där om det tar slut. Och jag tycker de är det bästa stödet. De drar med en på roliga saker och dörren står öppen dygnet runt om man vill prata eller bara komma över för att man känner sig ensam.

Familjen är också bra såklart. Där brukar ju alltid dörren vara öppen.

Säger som många andra, sysselsätt dig med allt möjligt. Gör något även om du inte har lust, det är bättre än att sitta ensam och grubbla.

Jag inledde uppbrottet i ett chocktillstånd. Tappade 10 kilo. Ville bara försvinna. Sov knappt. Ensam. Uttråkad. Ledsen. Sedan kände jag att jag ville supa. Supa skallen av mig. Sagt och gjort och jag drog hem en karl. Ljus i tunneln! Det blev mer och mer fester, mer och mer vänner som jag itne haft tid med hans med. Fler och fler nya vänner. Helt plötsligt sprang jag genom livet i full fart med massor av nya idéer, vänner, nöjen och älskade mig själv mer än jag någonsin gjort. Jagvar absolut ensam ibland, speciellt när jag skulle sova. Tyst. Tomt. Kallt. Katten hjälpte lite. Att ragga på nya män hjälpte mig lite. Att inse att det finns fler. Kanske ville jag itne ha dem, men jag visste iaf att det fanns folk, och dom är inte så dumma! Dagarna gick och tillslut blev man pigg och glad och mådde bättr än någonsin. Jag skulle inte ha något emot att avra singel igen, förutom att jag älskar karln min =)

Men att ha kul, och göra saker, det tycker jag var huvudpoängen. Inte låsa in sig, utan ha kul, festa och träffa människor!

Samma som EmmaL ;)

Tack för tipsen.

Kvällarna är värst. När man ska sova. Då mår jag som sämst.

Ja, kvällarna var ensamma. Något som var väldigt viktigt för mig när jag hade min singelperiod var mina illrar. De fyllde ett tomrum så att man aldrig var helt ensam. Det fanns alltid 3 nyfikna nosar som behövde mig, som var beroende av mig.
Sen umgicks jag mycket med vänner och gick promenader med min mamma.

Jag håller med allesammans! Jag fick bättre självförtroende och växte som människa. Fann massa nya vänner som är guld värda! som jag aldrig skulle träffat om jag fortfarande var instängd i det förhållandet. Som "pyromanen" skriver, de är som att bli nyförälskad.. fast i själva livet. Man märker att man är någon annan än "bara" den personens partner… man är så mycket mer!

Det känns faktiskt som jag förlorat min identitet. Skumt..

Papporna till mina 2 barn tog det 5 respektive 11 år att flytta ifrån alternativt få ur huset.Så jag var oxå euforiskt lycklig att äntligen vara singel…Kunde sitta och titta på utsikten med en kopp te och bara le i timmar…Men då handlar det nog om att man själv bearbetat uppbrottet i flera år och bara gått och längtat..

Varje uppbrott har gett mig ny styrka…

#16 det var när jag var singel som jag hittade tillbaka till min identitet känner jag det som.. :) Och jag visste inte ens att jag förlorat den bit för bit innan jag blev själv.

#16 Jo precis. För allt man blir är dens partner när man är tillsammans ett bra tag. (Nu pratar jag inte för alla utan för mig själv) Men som jag skrev, så lär du komma dig tillbaka och märka hur vackert allting är! Och att du är så mycket mer..

Hera, det är sorgligt. Men, nu har du chansen att hitta den du verkligen är. Förmodligen kommer det vara en helt annan person som är mycket starkare.

Jag hoppas verkligen ni har rätt
Tack för ert stöd!!!

Idag tar jag första steget. Ska hem till en väninna. I vanliga fall sitter jag ALLTID hemma vardagskvällar.

Men det ar ju bra! Hoppas att ni far det trevligt :)

#22 kanon hera :) ha de så trevligt! :D

Låter som en lysande start Hera!

Jag förstår det där med identiteten. Jag identifierar mig som en duo på sätt och vis i mitt förhållande, så lite tankar har jag haft hur det skulle vara om man var själv. Det finns där, det som gör dig till just dig. Och du kommer säkert att en dag bara veta vad du "är". =)

Mitt första steg ut i singellivet var att köpa kondomer, haha!

För mig var det väldigt tungt de gånger det hände, men det gick över av sig självt efter några månader…

Det är ju lite lustigt det där med känslor, för nu, när jag är lyckligt gift, har jag inte för mitt liv se vad jag såg hos någon av dem som gjorde att det kändes så tungt när det tog slut… Men det beror väl bara på att man hittat rätt nu, så klart.

Vet i alla fall att ett av mina få ex störde sig lite på att jag blev ihop med någon annan relativt snabbt efter att hon gjorde slut… Vet inte riktigt varför hon skulle orka störa sig på en sådan sak, dock.

Jag gick vidare ganska fort. Så allt ordnade sig. Hade bara lite svackor sen hittade jag kä'rleken :D

Ja sannerligen, och livet leker för dig igen Hera - Grattis!!

Hej!

Jag är ny på relationer men "gammal" på iFokus. Jag blev medlem på sidan här just nu och hittade hit och fann precis vad jag behöver.

Nu är det nämligen min tur att separera. Jag läste vad du Hera skrev 2008 och kan bara säga att jag känner igen mig så nästan exakt!

Det är värst på kvällarna! På kvällar och helger försöker ge mig ut på egna äventyr. Som tur är har jag min underbara kör och min härliga läsecirkel. Men jag skulle behöva flera vänner…

Breaks up är asjobbiga, inget snack om det, har precis själv gått igenom det.

Det som jag gjorde var att göra nya saker som bara påminde om mig själv, tex köpte nya kläder, piercade mig, tog kontakt med gamla vänner… allt detta gjorde jag efter att vi gjorde slut, och därför så påminner dom här grejerna ingenting om mitt ex, utan det är bara JAG. Förstår ni vad jag menar?