Känner mig fången och pliktskyldig
Jag har ett komplext problem. Jag förstår om vissa av er tycker att det är bara att sätta P bums för denna relation. Det är vad jag skulle gjort om min sambo var svensk.
Vi träffades 2005. Efter en del resor fram och tillbaka för att besöka varandra, tar vi ett gemensamt beslut att min sambo flyttar hit till Sverige, då jag har barn. detta sker på våren-07.
Nästan omgående märker jag en slags ovilja mot mina barn och deras närvaro. Jag ställer mig helt frågande till denna nya sida hos min sambo. Naturligtvis är den inte ny, utan har varit väl dold. Mina barn är i övre tonåren alternativt i början av 20-årsåldern. Jag har en mycket nära relation till dem alla, jag har varit ensamstående me dem sedan de var små. De accepterar all min sambo, de respekterar mitt val fullt ut.
Min sambo retar sig på allt och klagar till mig om allt från ljud till att de inte plockar undan efter sig som de skall.
Jag försöker att ha överseende, men jag blir också arg och visar det. Min sambo kommer hit och välkomnas fullt ut av min familj, men till mig klagar min sambo på det mesta och vill vara den som skall tala om hur det hela ska vara. Hade min sambo varit svensk och inte lämnat allt bakom sig, har alltså inget hem eller jobb eller familj att komma tillbaka till i sitt hemland, så hade jag gjort slut redan första veckan. Nu har det gåt nästan 2 år och flera av ungarna har flyttat hemifrån. Dessutom gjorde min sambo några försök i början att lära sig svenska, men lade snabbt ner det med att det är fööör svårt. Min sambo varken förstår eller kan parta mer än några enstaka ord svenska. Detta har gjort arbetsmöjligheterna mycket små, och det handlar mest om timjobb här och där. Nu är min sambo dock långtidssjukskriven pga en arbetsskada.
Min sambos attityd angående mina barn och en hel del annat gnäll gör att jag varje dag överväger hur vi ska kunna gå skilda vägar. min sambo får sitt permanenta uppehållstillstånd i maj i år. Jag känner att jag är den enda min sambo känner, är jag pliktskyldig att stanna i en relation som jag känner kväver min person så mycket att jag började med antidepressiv medicin för att dämpa min ångest. Inte heller får vi ekonomin att gå ihop tillsammans.
jag längtar efter att bli fri och kunna lägga så mycket tid och samvaro på mina barn som jag själv önskar.
Frågan är hur vi kan få varsin lägenhet, de allmännyttiga bostadsbolagen tror jag inte prioterar separation.
Skriv gärna till mig om råd och tips.
Jag hade struntat i om han inte har nånstans att bo eller inte får uppehållstillstånd.
Det viktigaste i en realation är att den man lever ihop med accepterar ens barn. Gör den inte det så: är dörren där!!
Låter hårt. Men så hade jag gjort.
jag är stum över att du orkat stå ut i två år att ha det såhär. vad tror du han gör när han får uppehållstillstånd? lämnar han dig eller lever ni fortfarande tillsammans? livet är för kort att gå runt och må dåligt, gör det som känns bäst för dig
Jag förstår att du känner att du har skyldigheter gentemot honom, men inte ett dugg har förändrats på 2 år. Det viktigaste i ditt liv är ditt liv, och om du tom. behöver antidepresiva så har det gått på tok för långt. Gå nu, du förlorar mer och mer av dig själv för varje dag som går, uppehållstillstånd eller inte.
Paulina
Måste instämma med de andra. En sådan typ borde du lämna för ditt eget bästa. Alla förtjänar att vara lyckliga.
Du har inga skyldigheter. Han är en vuxen människa. Ut med honom.
Instämmer med övriga i tråden, jag förstår att du känner dig kluven, men din sambo är en fullvuxen människa, och kommer klara sig alldeles utmärkt ändå, kanske får han (hon? står det nånstans?) kämpa lite för att klara det, men det kommer han göra till sist! Du måste tänka på dig själv, och på dina barn. Du mår ju dåligt, varför ska DU vara den enda som kämpar för förhållandet? Ni är ju två, men din sambo verkar inte anstränga sig lika mycket.
Nej, se om ditt eget hus och lämna människan!
Det låter väl hårt men bara dumpa honom. Han kan inte bete sig så mot dig och dina barn. Som du sa tog ni emot honom med öppna armar och då får han ju ge lite tillbaka också.
Var han ska bo eller jobba är inte ditt problem, han är en vuxen människa och han fattade själv beslutet att flytta hit. (Om du inte hotade honom med pistol men det har jag svårt att föreställa mig. :P)
Du ska inte stanna i ett förhållande som får dig att må så.
Kram
/Mimmie
Seeing isn't believing, believing is seeing.
/Mims Medarbetare på Julen.ifokus och Harry Potter.ifokus
Spelar ingen roll om han är utlänning, han är uppenbarligen lat och oengagerad och gnällig.. Släng ut honom!
Qui dormit, non peccat
Måste tänka på Dig själv. Ditt välbefinnande och Ditt liv. Sen när du kommit ur det, kommer du att se det på ett annat sätt. Offra inte mer av ditt liv på honom… (Been there, done that)
Han måste ju ha haft ett liv före din tid. Vill han verkligen stanna i sverige om han inte orkar lära sig språket…
Kram JolineJolineJoline
Håller med alla föregående talare..
Det är inte ditt ansvar om han inte vill lära sig språket , inte har någonstans att ta vägen etc etc..Han är en vuxen människa och du skall först och främst tänka på dig själv du är inte hans dadda!
Tycker du skall ta ett allvarligt samtal med mannen och fråga honom vad han vill med ert liv och om han anser att det är så viktigt att han kan acceptera att du faktiskt haft ett liv innan honom.Om han inte kan acceptera så får du ställa ultimatum helt enkelt..
En krukmakare och bloggare http://krukmakerihemjord.blogspot.com/
Att han flyttade hit till dig var nog ett misstag! men alla begår misstag någongång, och det innebär inte att du för den sakens skuld är ansvarig för hans liv för all framtid. Kan till o med vara så att sålänge du tar ansvar för honom så tar han inte själv ansvar för sitt liv. ..han behöver ju inte det. Ni behöver flytta isär! När det t o m går ut över din hälsa då har det gått för långt!
Tänk på dig själv, vad du vill och känner.
Du har ingen skyldighet att ta hand om honom. Han är vuxen och borde ta tag i sitt liv. Lära sig språket så han lättare får jobb.
Jag tycker du borde lämna honom. Du ska må bra, man måste få vara lite ego ibland, när det gäller sin egna hälsa!
*kram*
# 11 /Så länge du tar ansvar för honom så tar han inte själv ansvar för sitt liv/… Mycket kloka ord, instämmer
Hoppas Du hittar rätt väg
Oj!
Jag fick ingen uppfattning om vad sambon själv tycker om situationen? Hur upplever han det och vad är hans förslag till lösningar (för jag förutsätter att ni under dessa två år försökt lösa saken)?
Min spontana tanke är att du ser hela ansvaret för situationen som ditt, inte som ert tillsammans där båda måste jobba för att få det att fungera. Han (eller hon, skriver han nu) bär lika mycket ansvar för situationen som uppstått osm du gör, alltså har han lika stora plikter och skyldigheter för att få detta att fungera som du har. Att barnen är dina är helt oväsentligt i det stora hela, han har valt dig OCH dina barn och bär därför ansvar för det valet.
Alltså, vad vill HAN göra för att lösa problemet, vad är HANS delar i detta? Och den stora frågan, älskar du honom?
Hm, läste om ditt inlägg och insåg att du ju redan bestämt dig för att du vill lämna honom och frågar snarare om hur. Han får väl lösa sitt boende själv? Det första du måste göra är ju att ta ett snack med honom om att han måste flytta och sedan kan ni ta det därifrån. Personen i fråga har ju inga barn så det bör gå rätt lätt att hitta ett krypin att hyra till att börja med och sedan får personen själv leta vidare om den vill ha annat.
Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?
Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.
Min fråga till dig är om han verkligen har förstått att du vill separera från honom?
Tycker det låter som en väldigt trist inställning. Hade nog visat dörren.
Är din sambo beroende av dig för att få stanna i Sverige?
vart tog TS vägen?
Ja man kan undra… hoppas att allt går bra för dem!
Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?
Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.
tyvärr så ser jag bara en lösning.. de är hon som beter sig som hon gör, de kan inte du rå för.. så jag skulle ha slängt ut henne utan den minsta tvekan! ingen kastar skit på mina barn! inte för att jag har några men ingen ska få kasta skit på mina framtida barn :D
Lycka till
Min mamma flyttade ihop med en man som var precis som du beskriver, och det skadade min och min mammas relation rejält att hon tilllät en sådan man "klaga" på oss barn och försöka få oss ur hemmet… jo hon protesterade men hon gjorde inget åt saken…
dina barn känner nog mer än vad du tror?… splittra inte "din" familj pga honom..
om ni har pratat om det och han inte ändra sig om du inte älskar honom.. ut med honom o gå vidare med dina barn som du inte verkar kunna njuta av och med i livet..finns där för dom,
för om du inte gör det pga en man.. jo jag lovar dig du kommer ångra dig..
tänk på dig själv nu=) det är ditt ansvar att bli lycklig!
lycka till=)
Jag håller med dom andra som har skrivit till dig..det är inte värt att ofra allt bara så där om den andra inte hjälpes åt,att allt skulle blir bra.Mäniskan är vuxen o utlännign eller ej spelar ingen roll o föresten..man kan alltid hitta nu man/kvinna men man kan inte låta dom gå före baran som man redan ha..vem är värt mer än egna barn?Nån..främmande?
Du skall tänka på dig själv i första hand. Av honom får du inget tack för att du offrar dig.
Jag känner igen situationen i två andra fall av Kvinnor jag känner. De har lagt år av sina liv till män som bara skiter i dem. Sluta känna sig pliktskyldig! Det är rollen som vi Kvinnor ofta har men du vet ju att det är fel så bort med det.
Du kan skaffa hjälp för att det skall gå snabbare med seperationen. Du har kvinnohjälpen eller socialen.
Se till att vara stark och sök hjälp. Du har ju redan en läkare som kan skriva ett intyg eftersom du går på antideppressivt på grund av detta.
Du fixar det, stå på dig!
Jag förstår att det är jobbigt för dig. Att han dessutom är din sambo gör inte saken bättre. Du ska inte acceptera detta beteende från honom.
Du skriver att han inte vill lära sig svenska för att det är för svårt, att han inte har jobb och att han är långtidssjukskriven. För mig låter det som att han kanske är deprimerad och känner sig orolig över uppehållstillståndet.
Du skriver att du märker en ovilja från hans sida mot dina barn och det gör dig upprörd. Självklart - det har du rätt att bli. Han ska inte bete sig illa vare sig mot dig eller dina barn.
Sök hjälp och prata med någon! Är du inte lycklig så fundera på vad du har för andra förutsättningar att börja ett nytt liv.
Lycka till!
Gör dig av med honom, du är absolut inte pliktskyldig ett dugg!
För ditt eget bästa Ut med honom!
Jag har varit i samma situation, det slutade med att jag handgripligen kastade ut honom ur lägenheten och polisanmälde misshandel för snart 5 år sedan. Tyvärr slutade det inte där eftersom min fd sambo inte heller hade något kvar i sitt hemland att återvända till. Jag förstår precis det komplexa i hela situationen och önskar dig lycka till.
Starta ny diskussion