Jag var 15.
Det var en kompis som dog i sömnen på fyllan.

Var overkligt. Hela skolan var i sorg.

Jag var 15, min mormor gick bort, plötsligt för oss, men inte för min mamma. Visste inget så det kom som en chock.

Jag såg alltid mormor som en "stålkvinna", hon var gammal, frisk och stark, kokade alltid sylt och höll på.

Tydligen hade hon cancer, något vi barnbarn inte visste något om förrän efter hon gått bort.

Jag skulle fylla två när morfar gick bort, men det är inget jag minns. Sedan gick min dåvarande svärmor bort när jag var 19-20 och det var väl på gott och ont, hon var väldigt sjuk i både det ena och andra men ändå, 54 är ingen ålder…

Min farmor gick bort tidigt, men henne träffade jag bara några få gånger så det klassar inte jag som nära.

16. Killen som jag vart hemligt kär i och nyss fått reda på att han gillade mig dog. Mc-olycka, men det var aortan som brast, så det var antagligen därför han kraschade. Det lilla sköra självförtrpende och livsglädje jag hade dog med honom och allt gick utför efter det.

Det var 5 år sedan, men jag sörjer fortfarande, trots att så många sagt mig att jag inte kunde känna äkta känslor pga min unga ålder då.

#4 Vad är det förf människor som säger så?
Tycker det är i den åldern känslorna är som starkast!

Jag var 18 år när Farfar dog.. 2 poliser kom hem till mig när jag var ensam hemma.. nog det jobbigaste jag varit med om, hatar att gråta inför folk o här stod 2 poliser o tittade på mig o visste nog inte riktigt vad de skulle göra..detta e nu 6 år sen men jag kommer ihåg den dagen som det var igår

5-6 nar gammelfarmor dog. Fick inte ga pa begravningen for mina foraldrar och var jatteledsen :(

jag var 4 när min farfar dog. Jag minns det inte speciellt och förstod nog inte helt vad som hänt.. Det var ganska jobbigt när en kille på skolan råkade bli skjuten i huvudet av sin pappa under en andjakt. Han var nog 15 tror jag och jag var 14.. Kände honom inte men det var en fruktansvärt hemsk olycka.

#4 Människor som säger så har förmodligen aldrig upplevt kärlek själv när de varit unga. Jag tror att man kan känna kärlek från man är mycket liten. Hade ett dagbarn hemma som var 3 år som var störtkär i ett annat dagbarn. Hon kunde inte äta när han var med och blev väldigt blyg och generad så fort han kom på morronen. Fortfarande (10-12 år senare) ser hon något speciellt hos honom och blir lite generad när hon träffar honom.. :)

min pappa dog för 1,5 år sedan. då jag var 21.
innan de har några vänner som jag inte kände så väl gått bort och min farmor, men de var inte alls som när pappa dog.

#5 Jadu, det kan man undra sig. Vänner. Mamma som ser det som en ungdomsförälskelse och att "det skulle inte ha hållt mellan er ändå" Visst, vi kanske inte alls hade vart ett par idag, men att han skulle dö och det skulle vara en tröst? Det är ju bara.. frånstötande. Ironiskt nog är killen min mest förstående av alla, och ser inget "hot" i att jag fortfarande kan sörja. Han följer mig till graven och håller om mig när jag är dit och tänder ljus.

#8 Kanske kan det vara så. Jag tror som du, man kan känna kärlek från barnsben. Kanske ser kärleken inte likadan ut, men det är ändå starka känslor.

min biologiska pappa gick bort när jag var 5-6, men det räknas inte för honom kände jag inte.

då var det min biologiska mammas man (har inte bott med min mamma) som tog livet av sig när jag var 18. det är 2 år sedan den 29de november.
sen så var det min biologiska mamma som också tog livet av sig (samma sätt, samma ställe, samma rep) 3 månader efter det.

Var det värsta jag varit med om.. har fortfarande inte bearbetat sorgen. Vill helst inte tänka på det bara.

en av mina bästa kompisar, sandra dog i en bilkrock i saudiarabien när jag var 12-13 år..

Jag var 7 år när min farfar gick bort, verkligen hemskt för ahn var min bästa vän. SEn nån månad senare var vi tvugna att avliva hunden (han var 15 år gammal) så där rök min andra bästa vän. -95 var ett tungt år

Jag var 6 år när min pappa dog. Han hade Kroons (Vet inte säkert hur det stavas men tror att dte kan vara sådär) sjukdom och drabbades ganska ofta av blodproppar.

Han hade känt sig hängig ett tag och så på natten fick han jätteont i ryggen. Han och farfar åkte upp till lasarettet och nästa gång jag såg honom var när vi fick gå och besöka honom när han redan var död.

Jag fick veta för några år sedana tt han inte dog av sjukdomen utan av ett läkarmisstag. Läkarna som tog emot honom när han kom upp struntade i hans journaler och hörde inte av sig till den läkare som redan hade tagit hand om pappa förut. De gissade på att det var blödande magsår och skar upp honom, när de väl hade gjort det upptäckte de en massa blodproppar runt om levern, då var det för sent att ge blodförtunnande (då skulle han tydligen ha förblött) så det var inget att göra..

Det var svårt att fatta att han verkligen var död till en början… jag vet faktiskt inte riktigt när jag verkligen insåg att han aldrig mer skulle komma tillbaka. Min bror var 4 år och min syster var bara 2 så jag har i alla fall turen att ha tillbringat 6 år med honom och jag har många fina minnen. :)

Jag var 13 år o det var min farmorsmor som gick bort.
Hon blev dock väldigt gammal. Hela 96 år.

Men det var en enormt stor sorg för mig!

Varje sommar då vi vistades hos min mormor på landet,
så var jag hela dagarna hos min farmorsmor. Köpte godis
till henne, satt o häll henne sällskap på ålderdomshemmet…

Dag ut o dag in…

Min farmor har stått mig precis lika nära (farmor har varit
som min mamma, under hela min uppväxt, växt upp hos
henne), o min farmor gick bort nu i Maj.

Det börjar kännas ensamt!
Alla som stått en nära har gått bort nu, mer eller mindre…

#10 Vad bra att han är förstående

Min farfar dog nog först men det minns jag inte riktigt.

Däremot har jag fortfarande inte kommit över att min halvbror dog när jag var 14 år (han var några månader yngre än mig). Han och en vän snodde en båt utan åror och fick bensinstopp på havet. Min bror frös ihjäl men hans kompis klarade sig.

Usch då! Beklagar!

Min mormors syster dog hastigt av en blodsjukdom när jag var 5 år. Vår familj stod henne nära och vi var jätteledsna. Jag ville följa med på begravningen men det var bestämt att inga barn fick komma, jag minns hur ledsen och arg jag var för det.

När jag var 15 år tog min pojkvän/ex livet av sig dagen efter jag hade gjort slut. Det tog riktigt hårt på mig, jag hade hemska skuldkänslor. Dessutom fick jag inte gå på begravningen för hans föräldrar då dem tyckte att allt var mitt fel, att det var jag som hade gjort honom deprimerad.

Min mormor.. Jag minns inte längre hur gammal jag var eller vad klockan var.. men jag minns när hon dog, minns hennes farväl.. minns hennes blick och önskan om kärlek.. Var barn då..
Hade väntat hennes bortgång i ett halvår.. minns skräcken när jag fick första varslet. Sedan bar jag sorgen tills hon tog och tog farväl.
Än idag snubblar jag om hennes närvaro.. :) Mer och mer sällan.. men det händer.

Min lillasyster dog i cancer när jag var 16. Hon var 14 då. Året efter tog min vän livet av sig.

Mormor dog när jag var ett år, så det är inget jag minns.

Första gången jag förlorade någon då var jag 6-7 år en av mina blivande klasskamrater druknade. Jag vet att jag var där på stranen samma dag, men gått hem för att äta. Efter några timmar kom hans familj vandrande förbi vårt hus. På den tiden var det inte tal om att så små barn skulle vara med på begravningar. Jag hann bli 15 år innan jag var på en begravning det var min älskade morfar som hade dött, tre månader efter honom dog mormor av brustet hjärta

Min hund blev avlivad när jag gick i fyran eller femman, en gammal labbe på 16 år.

När jag var 12 eller 13 år så dog min gammelmorfar. Han blev 97,5 år gammal! Sen den 23:e december är det ett år sen gammelmormor dog, hon blev 93 eller 94 år gammal…

Min gammelmorfar dog väl när jag var runt 10 år. Inget jag minns vidare mycket av.
Sen dog min gammelmormor i februari förra året. Men henne hade jag inte träffat på några år, så det var inte så svårt.

Har haft turen än så länge att inte mista någon som står en nära eller en nära släkting.

Jag minns inte hur gammal jag var, men känns som om de var igår när jag tänker efter. Fast har för mig att mamma sa att de var flera år sen nu.. kanske 7år? Då var jag 14 år och de var min morbror… Jag såg honom försvinna sakta i canser. Sista gången jag såg honom låg han i sängen och sa farväl!! Jag kunde inte stanna, han var ett skelett. En vecka senare var de begravning och jag tyckte att de kändes jätte overkligt.

Om jag ska räkna bort husdjur och hålla mig till människor så var jag 16 då en kompis dog i en bilolycka.

Jag räknar också bort husdjur.

Pappa blev jordgubbe året jag skulle fylla 11.

Jag var 6 år då min morfar vandrade vidare.

Jag var 20 när min farmor gav upp. Det var otroligt jobbigt. Vi var bara 12 personer på begravningen, det fanns liksom inga fler. Vi trodde farfar skulle falla knall vid kistan.

Farfar höll ut i 2 år och gick bort i Februari 2008. Han blev 88 och farmor blev 80.

Min gamla dagmammas man dog när jag var ungefär 12. Han dog i någon mystisk sjukdom och det tog lång tid innan de fick flytta kistan till hans hemland Tunisien.

22 ungefär… gammal pojkvän som tog sitt liv. Innan och efter det, bekanta som tagit sina liv. Nu i våras mormor som dog efter ett ha blivit allt för gammal. I somras en vän som dog i livmiderhalscancer.

Jag var 19 när min 18 åriga killkompis plötsligt gick bort, han hade fel på hjärtat sen liten och något blev fel antar jag:/ han bara föll ihop och dog. Ingen hade räknat med det, iaf inte så här tidigt.

Min farmor gick bort av ett hjärntumör när jag var elva, hon hade alkoholbroblem sedan farfar gick bort och hon rökte mycket, så det var egentligen inte konstigt att hon blev sjuk. Har inga starka minnen av henne.

Min första upplevelsa av dödsfall i den närmaste familjen var när min morfar dog, då var jag 16 år.

Men det dödsfall som har tagit mig hårdast var när min svärfar dog i april i år. Han avled väldig oväntat och hastigt hemma i soffan utan förvarning eller sjukdom.
För mig är hans död det värsta jag varit med om, han var som en pappa för mig då min egen pappa kapat kontakten.

Min första var det med min pappa då jag var 12 år. Han gick bort i cancer och Efter det har livet blivit annonlunda och jag blev inte den jag var förr. Mest som en annan människa även så klart inte så som bitter eller så. Men en tomhet finns innerst i mig under hela uppväxten, precis som nog de flesta känner också.

Ska man räkna släktingar och sånt?

I så fall var det en gammalmoster som gick bort när jag gick i första klass.

Sen har jag nog haft lite otur. Jag har förlorat runt 30 nära vänner under mitt liv.

Många av mina vänner dog i brandkatastrofen.
Och sen måste jag ha valt helt fel sällskap…

Min farfar dog när jag var ett år, men det är knappast ngt jag räknar. Så jag säger när jag var 23 år, för det var då min pappa dog i cancer.

Jag var 6 månade när min morfar gick bort men det kommer jag inte ihåg någonting av. Sen var jag 20 år när jag miste min farmor.

Jag var 34 år när min pappa gick bort i cancer endast 59 år och mormor gick bort.

Jag var 35år när min kusin som är lika gammal som mig gick bort och min kompis dotter gick bort.

Kram BB

Jag var 10 när min mormor dog i cancer. Hon var min hjältinna och jag har aldrig riktigt kunna släppa det.

jag var typ ett när morfars bror dog. ingen koppling till. men den första begravningen jag var med på. kommer inte ihåg något
sen -00 dog min morfar, var 11 år. det tog hårt på mig.
mormor dog 3 år senare, 14 år.

på mitt jobb (ett äldreboende) har vi mist 5 stycken sen jag börjat jobba. visa gillade man mer. inte jobbigt direkt (eftersom de mkt är en jobbrelation) men de går inte heller obemärkt förbi.
sen miste vi en arbetskamrat. kände henne inte så väll men usch, det sved. jag hade träffat henne en vecka tidigare och skulle aldrig få göra de igen.

Det var min älskade farmor som dog när jag var 9. Jag grät och grät och var även arg. Minns tydligt att jag gick ensam ut i skogen o grät och att det var den 7. den månad året 1977 och att jag bestämde att siffran 7 för alltid skulle vara min "hatsiffer".  Farmor höll precis på att brodera en liten kudde och min faster visste att hon tänkt ge den till mig, så jag fick den nästan färdiga kudde och hade den som min "klenod", min käraste ägodel, den hade någon sorts magisk kraft den kudden.

Jag har bara en bror kvar i släktskapet, förutom två sysslingar. Jag har ju två egna barn också förståss :-)

Vår släkt har inte varit så stor och många har gått bort i tidig ålder. Känns konstigt att alla är borta. Min första sorg var när gammelmormor dog. Jag var då 17 år. Kändes så tomt att inte kunna hälsa på henne.

Då jag var 171/2 dog min biologiska pappa, som jag inte träffat, men min dröm var att göra det. Jag skulle väna tills jag blev 18 år (myndig) då ingen hade med att göra om jag tog kontakt. Jag skulle söka upp honom på hans jobb och vi skulle fika och prata. Men så blev det inte och kanske hade jag blivit besviken om jag träffat honom. Nu har jag fått träffa honom i andevärlden så det känns fint.Han blev endast 38 år

Men min största sorg var ändå när min mamma dog på nyårsafton för 3 år sen. Hon var bara 63 år…Känns oerhört tomt!!

Nu, för någon månad sedan dog också min morbror som blev mig nära då mamma dog. 2 veckor efter det dog min älskade svärfar Vi hade ett speciellt och fint förhållande till varandra. 

Kerstin

Den första jag förlorade var vår älskade hund, Mille. En bearded collie som köptes samtidigt som jag föddes, så han var väl som en bror nästan. Grejen var den att han fick inte bara bli gammal och avlivad, allting var jättetragiskt.

På fredagkväll var hela familjen iväg på en fest på dansklubben. Min mamma har inte körkort och min pappa drack den kvällen, så vi tog en taxi hem. Kl 06 på morgon vaknar jag av att min mamma säger "Ida, Mille mår jättedåligt, du måste komma och säga hejdå". Då har Mille och vår andra hund Boogie varit hos farmor och farfar den natten, och farmor hade vaknat runt halv sex på morgonen av att Mille lät konstigt och hade svårt att gå, så då skjutsade hon ner hunden till oss. Han låg i sin korg och kunde inte gå, ögonen gick i fast takt från höger till vänster på honom hela tiden, och INGEN kunde köra honom till veterinären och låta honom slippa lida efter mamma inte hade körkort, pappa hade druckit på natten och farmor skulle åka ut till Arlanda och hämta upp farfar. Jag, mamma och papap fick ligga med honom på golvet i 3-4 h och bara se honom lida och vänta på att få hjälpa honom ur det. Det var fruktansvärt…

Pappa dog 1990 under en kärlkrampsoperation i uppsala. Operationen gick bra, sen tillkom det komplikationer så dom skulle operara honom igen, och då orkade inte hans hjärta utan han dog. Jag var 15-16 och det gjorde jätteont, speciellet när jag på begravningen fick höra att jag skulle vara en stor och stark tjej och hjälpa mamma. Jag var ju enda barnet som bodde kvar hemma, jag tog det ansvaret, men det innebar att jag slutade sörja. Det gör fortfarande varje år, ont när datumet för pappas död kommer….

Jag var runt 8 år när min gammelmormor fick en storke och senare avled. Men henne kände jag aldrig riktigt "ordentligt", hon bodde i jämtland, jag i sthlm.
När jag var 12 år dog min morfar, det är det värsta som hänt mig, han betydde så mkt, och han hade lovat mig saker vi skulle göra men endå valde han att gå den vägen…

Jag var 12 när min gammelmormor gick bort sen Mary en tant som bodde i samma trapp som mig som vi umgicks dagligen med. Båda begravdes på skolavslutningen :S så jag kunde bara gå på gammelmormors begravning fast jag ville hällre gå på Marys då jag stod henne närmare.

Hmm.. Jag var ca 2 år när morfar dog - självmord

farfar dog också vid den tiden..

farmor dog när jag var… hmm.. Jag vet inte.. Men 9-10 år eller lite tidigare kanske..

och en vän dog nu 1 Maj - 2009

och våran kanin gick bort för lite mer än en vecka sedan!

Morfar dog när jag var väldigt liten, så det minns jag inte. Jag önskar jag kunde minnas honom, men tyvärr :/

Sen när jag var ca 8 år så dog min farfar. Jag minns dagen rätt väl, jag minns att jag var glad och hade haft roligt på skolan och så kommer jag hem. Sen ringer telefonen och efter mamma lagt på så får jag veta att farfar hade dött. Jag grät tills jag slocknade den dagen, ingen kunde trösta mig.
Det sitter så starkt i mitt minne, för min farfar betydde väldigt mycket för mig. Jag sörjer fortfarande och önskar att min farfar skulle få uppleva mig även som vuxen eller hur jag nu ska uttrycka det.

Jag var 14 när min mamma gick bort, 16 när min pappa och min farbror gick bort.

Jag var 17 när min farmors hund Arja gick bort…

alla som känner mig vet att jag älskade den hunden tusengånger mer än livet, vi växte upp tillsammans på nått sätt, hon fanns där när inte mamma gjorde de.. (hon dog av hög ålder för en schäfer)

jag var 6år när min farmors pappa dog, han betydde jätte mycke för mig:/ han dog i hjärtinfarkt

Jag var 12 år och kom hem från skolan, när mamma berättade att farmors syster Hilja, hastigt dött i en hjärnblödning. Kändes väldigt tomt och konstigt.

Jag var 14 när jag förlorade den som betydde mest för mig under uppväxten… Men det var ju "bara en hund". Förlorade sedan min mormor (som jag bodde hos, så det var också ganska förödande) 3 månader senare, då jag fyllt 15. Förlorade även en tjejkompis samma vår… Det var ett förödande år i mitt liv. Men jag lärde mig mycket på det.

Tidigare i livet har jag även förlorat många människor och djur, men ingen som stått mig så nära som mormor och den hunden gjorde.

Den person som jag saknat tidigast i livet var min fasters man som avled i en arbetsplatsolycka när jag var5½ år.
Efter det har jag varit förskonad fram till 35-års åldern (bortsett från morfar när jag var 9 och mormor när jag var 14, men dem har jag inte haft så stor kontakt med så dem har jag aldrig sörjt), det började med att min farmor avled och kort därefter min svärfar och lite senare min farfar och sen min älskade sambo och barnens pappa.
Farmor och farfar var visserligen gamla och skröpliga men det är hos dem jag har växt upp mer eller mindre så de har i stora drag fungerat som mina föräldrar.

Svärfar brast aortan för och det var naturligtvis jobbigt men ingen större sorg.

Värst var när min sambo avled, det är en sorg som alltid kommer att finnas kvar hos mig och barnen. Sorgen lindras och blir annorlunda med tiden men den kommer alltid att finnas där inom oss.

En i släkten gick bort när jag var 8 men jag förstog liksom inte riktigt då. Man förstår ju mycket när man är så pass gammal men ordet död för mig gick liksom inte in.

När jag var 16 förlorade jag en kompis hon var 15 då. Hon blev påkörd av en bil som körde alldeles för fort, jag och hennes andra vänner fick se henne ligga där och försvinna från oss.

Usch va hemskt!! Blir så ledsen och deppig när jag läser denna tråd…det är så mycket som är orättvisst i livet! Att förlora nån är det svåraste en människa kan vara med om. Ger tröstkramar till ALLA! Hoppas alla har lyckats på ett eller annat sätt att må lite bättre trots sin förlust.

Själv dog mitt ex och bästa vän för snart 8 mån sen, han blev 24 år och jag saknar honom nåt så fruktansvärt! Det känns fortfarande overkligt och jag kan fortfarande se och känna hans doft, som om han vore levande…

Vila i frid hjärtat <3