Det är en väldigt svår fråga,

Men hur har du fått reda på att han är otrogen mot henne och har varit det i flera år?

Egentligen spelar det väl inte så stor roll var jag fått veta det. Men vi lever i en liten värld och alla känner apan och apan ingen.

Men vad är bäst - att få veta det skvallervägen eller att någon är ärlig nog och berättar det lite "fint", hur man nu gör det?

Lena

jag tycker att du ska berätta.. ärlighet vara längst.. just nu sitter jag o mår dåligt över att jag inte varit ärlig mot en kompis o dolt det i flera månader.. så säg det även om hon blir ledsen o arg så mår hon bättre av att veta

Jag var själv ovetande men anandes om vad som pågick. Många av mina "vänner" visst utan att säga något! Det är absolut inte kul men känner sig bedragen från alla håll! Så jag tycker du ska berätta vad du vet, vad hon sen gör med informationen är ju hennes val, men hon har iaf fått veta!

Jag tycker du ska berätta om du är helt säker.Hon kommer säkert frågasätta dig och då måste du ha en grund att gå på och inte "Jag tror,eller det kanske är så".Men somsagt är du helt säker så tycker jag du gör rätt i att berätta.

Jag tycker absolut du ska berätta! Och visa att du är en god vän genom att stötta henne.

#4 Jag är ju helt säker men jag har ju inga "bildbevis" precis. Men så tänker jag på det du skriver att du anat.

För visst gör man väl det? Något i dig säger att det är något som inte stämmer. För hur duktig man än är (tror man) att spela "vara som vanligt" inför den andre så anar man. Att man sen inte vill möta verkligheten är en annan sak.

Men det är min själ igen lätt sak att säg. Men som du sa, andra i bekantskapskretsen visste men sa inget. Och då tänker man: fina vänner det där…

Fan för otrohet - inte världsenkelt att reparera precis.

Lena

Jag skulle berätta.

Hoppas att mina vänner skulle berätta för mig också!

Jag skulle nog konfrontera den som är otrogen.

Ställa ett ultimatum, berättar inte du allt för henne, så gör jag det.

#2 Det spelar väl stor roll hur du har fått reda på det? Det är viktigt att man har belägg för sina anklagelser och inte gå på indicier.

Jag blev bedragen, och alla visste det förutom mig tills det kom till min systers vetskap som berättade det för mig.

#10 Ja det är väl klart att det spelar roll hur jag fått veta det. Men jag missförstod din fråga där. Trodde att du ville att jag skulle svara på den i den här tråden.

Till personen ifråga skulle jag naturligtvis berätta hur jag vet. Förlåt min klumpighet.

Kram Lena

Känner du mannen ifråga? Om du gör det, tycker jag att du skall gå raka vägen till honom och berätta för honom att du tänker säga till henne vad du vet om han inte gör det själv. Ge honom ett par dagar på sig och kolla därefter upp så att han verkligen har berättat för henne och inte bara sagt att han har gjort det för att få tyst på dig.

#11 No worries! :)

Hej.

Jag har levt i din kompis situation i flera år men samtidigt vetat om det själv det enda jag behövde var egentligen bekräftelse.

Om jag varit din kompis hade jag varit dig väldigt tacksam om du talade om det för mig men det är jag.

Andra kan reagera med ilska och säga att du "ljuger"..

Jag hoppas att du kommer fram till ett bra beslut.
Men om det var jag så hade jag berättat!

Lycka till!

Innan jag blev bedragen av min dåvarande man - så sa jag- kommer aldrig att tolerera det, jag går så fort jag får veta. Men så blev det inte. Jag/vi gifte oss unga (18 år) och fick vårt första barn (en dotter). Redan när jag låg på BB så var han otrogen(har jag fått reda på efteråt). Han kunde försvinna hemifrån när vi hade fest och komma hem på morgonkvisten och säga, att han somnat i en buske(han drack en del). När vår dotter var drygt två år, berättade en väninna för mej, att han varit otrogen. Allt gick sönder i mej och jag blev psykiskt sjuk. Maken berättade då, att han väntade barn med en annan kvinna, som hade ett barn hos samma dagmamma som våran dotter var hos. Själv fick jag beskrivet av min make, att det var tack vare, att jag inte ville ha sex så ofta, som han hade varit tvungen att gå till henne. Jag skämdes och höll tyst, såg magen växa på den blivande mamman. Ingen kunde jag prata med(Vågade inte). Jag fick ångest och kunde inte jobba, inte klara något egentligen. Ingen förstod och inte jag heller. Då jobbade jag som läkarsekreterare på en psyk-mottagning-avd. och ljög för min läkare, enbart för att skydda min dåvarande make. Han fick en son och blev ju underhålls-skyldig. Det tärde på våran ekonomi, jag blev av med mitt jobb och allt var kaos. Vi flyttade till min födelseort (för att maken skulle komma ifrån sina suparkompisar), men det fanns nya dit vi flyttade. Efter ett år fick vi en son och jag försökte hålla modet uppe. Lite lättare hade jag nu - på hemmaplan. Mamma och pappa fanns här och min syster och svåger med barn. Men de visste ju inget. Mitt psykiska mående åkte berg-och.dalbana och ingen visste (inte ens jag). Efter 20 års äktenskap så gjorde maken slag i saken och flyttade hemifrån och dottern var då 20 år och hade ett eget liv, sonen var 12 år och jag fick ensam vårdnaden om honom. Jag trodde att jag skulle dö, men nu efteråt, så var det, det bästa som hänt mej. Det tog tre år, sen träffade jag min nuvarande man som är som en dröm. Han älskar mej och jag har det bra.

absolut! Berätta!!!!

Jag skulle nog berättat.. Tänk om hon får reda på det själv (av sig sig) och så får hon även veta att du har vetat det hela tiden - men inte sagt något.

Så jag tkr du ska berätta.