Usch vad jobbigt. Men visst kan det väl vara hormoner som spelar in? Hon kanske ska ta det lungt och se hur det känns efter hon varit mamma ett tag.

Jag hoppas att det kan vara hormonellt, och att båda tar sitt förnuft till fånga. Min dotter har alltid avskytt folk somär oärliga och ej talar sanning. Man kanske kan förändras mycket under en graviditet, hoppas hon blir sej själv igen när bebisen kommer.

Ja det får man hoppas. Hoppas hpn tänker på att det kan bero på hormonerna.

hoppas d löser sig,jobbigt att slita upp från det somv arit ,och hormoner kan ju spela in ,att inte veta riktigt vad man känner och tycker.,så får hoppas att d kan  hålla ihop familjen o få ha det bra tillsammans

Vilken jobbig sits, både för henne och för dig! Jag vet inte om jag har några vettiga råd att komma med, tyvärr. Är det så allvarligt så kanske hon bör prata med sin karl, men det kan ju vara hormonerna som spelar ett spratt i det hela med, så jag vet inte vad man ska göra alls.

Däremot så kan det vara en bra sak att bryta med förälskelsen (vet inte om det är gjort?) för hur det än är så kan han kanske förvärra situationen eller så kommer hon underfun med hur det egentligen ligger till känslomässigt. Svårt att hålla distans till sådana saker, speciellt om man träffas/pratar regelbundet.

Ja, jag säger som de andra att det verkligen låter som en jobbig sits för er båda och hoppas att det löser sig. Har nog inga tips att ge annat än att man får håla tummarna att det bara är hormoner och atthon blir som vanligt när barnet har kommit och att hon fokuserar på den familj hon har.

Vi är nog många som är färgade av idén att man bara kan vara kär på riktigt i en person. Vilket innebär en smärre katastrof om man då möter någon som man blir kär i när man redan har en partner som man älskar. Jag har efter egen erfarenhet lärt mig att det inte är så att man måste sluta älska sin partner bara för att det kommer känslor för ytterligare en. Samtidigt måste man inte heller leva ut alla känslor. Bara för att man blir förälskad innebär inte det att man är beredd att ha den personen som livspartner.

Det går bra att fortsätta relationen med sin livspartner och ändå acceptera att det kommer känslor för en annan person. Och det utan att man låter det bli mer än så.

Det här gäller förstås bara om man verkligen fortsätter att älska sin livspartner.

Det kan ju vara så att hon bara går igenom en "livskris" eller vad man ska kalla det. Att skaffa barn är ju en enorm omställning i livet och jag kan själv bara fantisera kring alla frågor man ställer sig själv. "har jag gjort rätt val?", "har jag valt rätt man?", "är det här vad jag vill med mitt liv?" etc etc. Förälskelsen kanske bara är en sådan där intensiv period när man utforskar huruvida gräset är grönare på andra sidan eller inte?

#8 - Så tänkte jag med men jag kan inte formulera mig lika bra som du ;)

Tosché

Tackför alla svar, det värmer . det är väldigt jobbigt just nu, dåmin dotter är väldigt deprimerad. Kan ejprata förnuft med henne, jag vill att hon ska kontakta en kurator. Jag tror att hon har så dåligt samvete att det äter upp henne. Hennes sambo är så underbar mot henne, han tror ju att det är graviditeten som gör henne så deppad. Hu vad det känns jobbigt när han är så go mot min dotter, jag känner mig som ett stort SVIN mot honom. Hatar den här situationen, men jag kan ju inte undvika honom.

Men det är bra att du försöker prata med henne, så mycket är så kan du nog inte göra. Men du gör nånting mer än att bara titta på.