Vi gor som nar man forsoker undvika brak hos djur: loser problemen pa en neutral plats. Vi gar oftast ut och gar om vi ska prata om allvarliga saker, for da blir det aldrig nagon som kanner sig trangd.

Det funkar alltid superbra, man kanner sig pa nagot satt inte lika sarbar och utlamnad nar man ar utomhus. I huset ar det sa latt att man kanner sig instangd och istallet for att lyssna sa borjar man med pajkastning som forsvarstaktik.

#1 Håller med.. Lättare att prata när man är ute och går

En annan sak jag kom pa ar att alltid grunda forsiktigt. Alltsa inte bara slanga fram det utan att slappna av lite forst, se till att ingen ar spand nar man tar upp problemet. Kramar hjalper, sen tar man lite i taget.

Jag är väl lite väl rakt på sak kanske och kan därför kläcka ur mig sådant som sårar. Inte av elakhet, dock. Ibland anser jag att man kan hålla tyst om vissa saker för att de är irrelevanta och endast skulle göra den andre ledsen.

Det där blir egentligen bara ett problem först när det kommer till de saker man måste/borde vara öppen med och få visa för att själv kunna må bra. Andra småsaker kan man ju utan problem hålla tyst med eller vända fokus från för att slippa såra. Lätt är det inte.

Hur jag hanterar min ärlighet kontra andras känslor varierar från problem till problem. Och varje gång svär jag för att livet inte kommer med medföljande facit och övningshäfte där man kan skriva med blyerts.

Inget bra svar. Men det kanske inte finns något.

Tror det handlar om tillit.
Med min särbo kan jag prata om allt, då menar jag allt.
Vi är så skrämmande lika i tyckandet så vi kan fylla i ord åt varann som fattas. Oftast sitter vi i soffan och tar det som behöver pratas om. Tyvärr så är vi rörande ense om allt. Ibland kan man tycka att en liten meningsskiljaktlighet vore bra, men vi kommer inte så långt.

Bägge har vi den åsikten att livet är för kort för att bråka och vara oense.

Jag tycker att man ska ha den sorterns ärlighet och öppenhet som ni beskriver, att man ska kunna säga allt tillvarandra.

Men det innebär ju inte att man kan säga saker hur som helst.

För att ta ett exempel, stället för att säga: Fan vad fet du börjar bli! kan man föreslå att ta promenader ihop, skippa godiset och äta fruktsallad istället osv.

Man behöver ju inte vara grov och säga saker tanklöst för att man vill vara ärlig.

Att vara öppen och ärlig i ett förhållande är nog det viktigaste som finns. Det är ju då tillit skapas och tilliten måste ju finnas i ett förhållande.
Man behöver ju inte vara elak med sin ärlighet utan göra det på ett bra sätt.
Man ska helt enkelt inte ha några hemligheter för den man är tillsammans med.
Gör man något som man vet att den andra inte tycker om så får man ju ta konsekvenserna.
Men heldre öppen och ärlig än att smyga och/eller gå bakom ryggen, det sårar bara mera och förstör för förhållandet.

Jag försöker vara så öppen som möjligt och jag hoppas att han också är det. Vi har varit tillsammans i tio månader snart och aldrig bråkat. Jag har sagt till honom att undrar han nånting så får han fråga, för jag kommer svara.

Min make har fastnat i dator-träsket (tycker jag). Oftast så bryr jag mig inte om det, MEN om jag har jobbat många timmar i min verkstad(ligger på gården) och kommer in, så kan jag bli skitsur för att han inte tänkt tanken på att vi faktiskt skall ha något att äta.

Han är jättesnäll och gör allt jag ber honom om, MEN jag känner att allt ansvar vilar på mej. Vi har pratat om det här och han försår inte vad jag menar, han gör ju det jag ber honom om. Han är pensionär och jag jobbar ännu halvtid, så jag tycker ju att han kan ta en del av hemarbetet (och det gör han, när jag ber om det) Har någon något förslag hur jag skall kunna lämna över lite mer ansvar till honom?

Ställ en klocka som ringer när det är dags att fixa mat (förslagsvis mobilen!). Vet hur det är att vara fast i datorträsket: man ska bara sitta "en stund" och vips har det gått flera timmar .

Larmet kan ju gå samma tid varje dag, så du slipper tjata (ska han inte fixa maten den dagen är det ju bara att stänga av larmet!).

Jag förstår inte problemet. Det är väl bara att säga vad man tycker och tänker med en gång? Det är ju inte bra att gå och bära en massa inombords och gå omkring och bita sig i tungan och samla på sig en massa agg och sen till slut explodera. Då tar ju allting gigantiska proportioner och risken är stor att man går till överdrift och blir riktigt överelak.

Visst, alla förhållanden är olika, men kan man inte prata med varandra och tala om vad man vill, vad man gillar och inte gillar, vad man accepterar och inte accepterar, då förstår jag inte vad man har i ett förhållande att göra.

Och par som aldrig bråkar? Det tycker jag låter urtrist! Hur roligt och utvecklande är det att bara umgås med folk som hela tiden håller med och tycker samma saker? Antingen är bägge konflikträdda eller så är det någon som jämt ger vika? För så himla lika att man alltid har samma åsikt, såna människor tror inte jag existerar.

Jag tycker att man ska vara öppen och ärlig och ändå behålla en del som bara sin. Alla behöver en privat zon. Tillit handlar om att man vågar låta varandra ha sin privata zon, man vet att den andre inte gör något som inte är bra för den andre.

# 10 Varför ska du behöva säga till honom om allt, kan han inte tänka själv?!

Grrr! Sådana karlar gör mig så arg! Vad tror de vi är, deras mammor?!

#14 Antagligen för att man förvandlat dem till det ;) Icketänkande varelser mao. De har aldrig behövt, och varför ska HON ställa klockan?

jag tar alltid upp om det är något som stör mig. bättre så än att gå o grubbla.

jag har kläckt ut mig dumma saker. inte med flit men jag måste bara säga dem ibland.
vi är så öppna som de går, tror jag är lite mer öppen än han

men vi pratar ut om de, så den andra verkligen förstår. vi gör det oftast i sängen. vi löser allt där. så har det nog alltid varit

Jag och min pojkvän har väldigt dålig komunikation ibland..vi skriker och missupfattar och går ifrån varandra mitt i meningar..men det är oftast när vi är trötta..annars så är vi öppen och ärlig mot varandra.

Jag och min man har alltid varit öppna mot varandra och sagt saker på ett tidigt stadium. Pratar man om saker hela tiden och har en bra kommunikation för övrigt dvs att man faktiskt är intresserad av varandras liv och ev. arbete så brukar inte problemen bli så stora…

bättre att  fråga rakt ut det man undrar över hos/ med sin partner