Förstår hur du känner det.

Jag har nyligen med brytit upp från ett förhållande. Känner saknad men samtidigt en lättnad då vi inte hade det bra sista månaden.
Jag har nyss flyttat in i en ny lägenhet. Känner mej orolig och osäker inför framtiden, precis som du.

Man får bara se tiden an. Försöka att se de ljusa sidorna och hoppas på att allt löser sej. Vilket det nu kommer att göra för eller senare. Även om man inte tror det just nu.

Varm kram

Tack! :)

Det känns väldigt tungt men som att jag äntligen kan andas igen.

*puh* jaa..jag hade en sån period igårkväll. Så jag vet hur du menar.
Dessa ångesattacker är otäcka. Jag har aldrig upplevt det innan så intensivt.

Hoppas att du hittar ett bra boende i Stockholm. Och nya vänner kanske inte är så svårt att hitta där….Eller är det som här? I kompisskapen som redan finns kommer det inte in några nya. de håller hårt i varandra och släpper inte in nån annan. Det är väldigt tråkigt.

**Förlåt…jag blandade ihop dej med ett annat inlägg…Såg nu att du inte har haft ångestattack som jag utgick ifrån i mitt inlägg nr 3.
**
Men det är skönt att kunna andas och känna att man ändå lever efter ett uppbrott. Det är tufft ett tag men det lättar för varje dag som går.

#4 Ingen fara :)

Jag hoppas det lättar snabbt, men det kanske gör de bara jag hittar en lägenhet så jag får vara själv ett tag. Det som är jobbigast är att jag är rädd att inte ha  någon att umgås med, jag har ju inte genom livet haft det jättelätt att knyta kontakter eller djupare vänskapsförhållanden.

Jag gick igenom det där förra året och en vårdnads-, boende- och umgängestvist efter det också. det är absolut inte lätt och det är väldigt lätt att man delvis vill stanna och försöka lite till men du verkar vara en vettig människa och har det kommit såhär långt så är det ingen idé att vända tillbaka. Man gnager bara sönder det sista hoppet. Det är nog större chans att man hittar tillbaka till varandra senare i livet om man ger upp i tid.

Det där med det sociala förstår jag också. Jag har inga kompisar idag, förrutom min pojkväns kompisar och jag känner mig så ensam. Jag har tyvärr inget råd att ge dig där då jag själv skulle behöva råd kring det.

Jag hoppas hur som helst att du får ordning på allt. Små små steg varje dag. Lita till att du är och har vad som krävs.

Kram

Jag har heller inte så många kompisar. Har väl en jag kan prata med men vi ses inte ofta.
Det blir ju oftast så när livet rullar på. Man jobbar..man har hemmet och andra bekymmer som tar ens tid och ork. Då kommer man lätt ifrån det där med kompisar.
Men man märker det som i dessa stunder. Man har ingen att verkligen anförtro sej åt.
Tjaaa…jag hade pojkvännen då. Men han bad mej vara tyst. Hmmm…

#5 Jag förlora alla mina vänner i den stad där jag växte upp, jag valde att flytta till en ny stad där jag kände 2 personer helt kan man säga. Jag vet dock inte vad jag gjorde, men idag har jag mer vänner än jag nånsin haft och alla är underbara, stöttande och underbara. Det här är människor som ingen av dom två som jag kände, kände sen innan. Utan dom har jag hittat på egen hand. Men jag har träffat dom genom internet, jobbet, deras vänner mm. Det kommer försök bara inte att stänga in dig. Va öppen :)

Tack för era råd :)

Känns skönt att ha fått skriva av sig litegrann i alla fall.