Åh, vad jag känner igen mig i det du skriver! Jag har varit med om samma sak i mina tidigare relationer, och är med om precis samma sak i min nuvarande som varat i nio månader, det är bara underbart! Jag känner att jag heller inte kan uttrycka alla känslor som jag vill, men dom finns där, och han vet om det och det är det som är det viktigaste. Att säga "jag älskar dig", har jag inte så svårt för, men det tog väldigt lång tid innan jag gjorde, bara för jag var rädd att han med automatik skulle svara samma sak och det skulle kännas falskt. Men det blev perfekt istället.

Jag tycker du ska visa honom känslor på samma sätt som han visar dig sina känslor. Och jag tror att dina känslor är som dom är för att han kan vara Mr. Right, det är så jag tänker om min kille, för hur mer perfekt kan våran relation bli? Sånna tankar kan nog också skrämma en lite eller göra att man håller tillbaka för man vill inte visa så mycket så det går till överdrift.

Jag kanske svamlar, men det är mina tankar och känslor :)

Skönt att man inte är ensam! :)

Underbart är det, abslout. Problemet är bara att jag inte klarar av att visa mina känslor och med det menar jag inte att jag är känlokall och visar inga känlor alls, utan jag vet bara inte hur jag ska göra för att det inte ska bli fel, eller som du skriver; man vill inte visa så mycket att det går till överdrigt..

Jag vill att det ska vara lagom, inte för lite och inte för mycket, men hur? Du skriver också att jag jag ska visa honom mina känlor på samma sätt som han visar sina. Problemet är bara att han, precis som jag, är rädd för att visa känslor också. Han är väldigt blyg av sig och har inte heller haft någon att prata känslor med under sin uppväxt. Han är dock väldigt go och fin på alla sätt och vis och vi har det otroligt bra tillsamans, vi pratar mycket om allt och ingenting ochdet bästa av allt är att vi är raka,ärliga och öppna mot varandra, vilket jag aldrig tidigare har varit med om i en relation!

Tack för ditt svar!

Mvh/Bunn

Vad roligt att höra att du har en så bra relation! Verkligen!Håller med dig helt i öppenheten, den är guld värd.

Känslor är svårt, jag gissar dock att efter den första "bomben" är släppt så kan det lätta, det gjorde det iaf åt mig. Spärren släppte och jag fann att det var så underbart att kunna visa honom de känslorna så jag fortsatte.

Nu kanske det inte är så för dig, men som nämnt, visa det med gester och små saker. Rita ett hjärta med ketschup på hans makaroner eller så. Så småningom kanske det släpper, det behöver inte alltid vara ord. Han har svårt att tala om det, men han visar det väldigt bra för du verkar ju känna dig älskad, så det sättet fungerar ju =)

Någon liten lapp i hans jackficka med orden "jag tycker väldigt mycket om dig" eller säga det? Du behöver inte ta det stora steget på en gång om du tycker att det käns svårt, men jag tror du klarar det tids nog. Kärleken övervinner ju allt, eller hur =)

Du har ju uttryckt dina känslor väldigt bra i den här texten :) Kanske kan ta stycken härifrån och skriva på små lappar eller något?

Tack för din inlägg, Aviendha!

Öppenheten är absolut guld värd, det kan jag verkligen hålla med dig om.

Och ja, för första gången i mitt liv känner jag mig omtyckt och sedd för att jag är den jag är, istället för ett sexobjekt.

Känslor är svårt, ja och det svåraste är nog att avgöra vad som är lagom. Vi säger "jag älskar dig" till varandra, men någonstans inom mig känns det som att det tar emot, inte för att jag inte menar det (för det gör jag verkligen)jagtror snarare att det beror på att jag är rädd för att känna mig sårbar och bli utnyttjad igen.

Jag litar på honom och när han säger att han älskar migkänns det som att han verkligen menar det, men min rädlsa finns där ändå. Han vet hur mina tidigare förhållanden har sett ut och vi vet båda att vi inte har så lätt för att prata/visa känslor så jag hoppas att det ska gå vägen den här gången… det vore synd och skam om det inte skulle göra det då det känns så bra!

Hur gick det till för dig, Aviendha, när bomben "släpptes"?

Kärleken övervinner allt och jag hoppas verkligen att han förstår och kan läsa mina uttryck då jag inte alltid har mod/förmåga att säga hur mycket han betyder för mig.

Jag har struntat i vad lagom heter numer, jag säger vad jag känner när jag känner för och det fungerar utmärkt för mig. Med den öppenhet även jag har i mitt förhållande så har vi även pratat om den biten och kommit fram till att det varken är för mycket eller för litet. Det skötte sig själv mao =)

Jag hade svårt i början jag med, men efter att jag en gång sade något i stil med "jag älskar att du är så ödmjuk,  kärleksfull och har samma humor som mig" så kände jag bara att det var skönt. Det gjorde mig glad och lycklig att låta honom veta hur jag kände, och han gladdes så åt det med, vilket inte gjorde saken det minsta sämre. Där någonstans så bestämde jag mig för att visa det med ord oskså, det känndes för bra för att låta bli.

Sen hade jag ju iofs pratat med honom om att jag har svårt att visa känslor och var rädd för att bli sårad, likt dig, så han hade full förståelse, vilket tog bort mycket av "spärren" mot det som jag upplevde det. Det kanske kan vara ett tips om det inte redan är sagt?

#4 Tack så mycket för tipset, det var ett mycket bra tips.

Jag utrycker mig mycket bättre i text än i tal, det har jag alltid gjort, men det känns liksom mer "äkta" om man säger det än om man skriver… låter knasigt, men jag hoppas du förstår vad jag menar. Tack än en gång, jag ska absolut prova!

#6 Som jag nämnde tidigare så pratar vi mycket och jag har sagt till honom att jag tycker det är svårt att visa känslor, mycket på grund av min bakgrund.

Tack så jättemycket för tipset, får se vad som händer!

Mvh/Bunn

#2 Åh vad jag känner igen mig i det du skriver. Det är så jobbigt när man inte kan visa sina känslor eller som du skriver, rädd att det blir för mycket.

#8 Tack för ditt inlägg.

Det är verkligen synd att det finns så många människor i vår värld som behandlats och som fortfarande behandlas illa.
Det gör mig ont att tänka på det då jag vet vilket h-vete det är att leva i sådana förhållanden.

Att våga kan vara svårt men som talesättet säger:

"Friskt vågat - hälften vunnet"

och faktum är att det ligger mycket i det!

#9 Jag fick aldrig kärlek som liten och det spelar väl en rätt stor roll varför jag har svårt att visa känslor och även ta emot dom.

Ja, man ska kanske försöka våga mer, som du säger.

Själv är jag uppvuxen i en familj där pappa är missbrukare och som jag skrev i mitt första inlägg så har vi eller aldrig visat varandra någon kärlek eller kunnat prata om känslomässiga saker. Allting har sopats under mattan, så att säga. Jag har fem syskon som jag, tyvärr, inte har någon vidare kontakt med vilket jag tycker är extrekt jobbigt då familjen betyder mycket för mig

Jag växte upp med bara min mamma, som är ganska så känslokall av sig. Pappa hälsade aldrig på, för dom hatade varandra.

Ja du, nog är det så att man är lite "skadad" för barndomen också.

Men varför har du inte kontakt med dina syskon då?

#12 Jag har försökt många, många gånger och på en rad olika sätt att närma mig dem, men utan att uppnå ett önskvärt resultat.

Varför det är så eller vad det beror på, vet jag inte men jag önskar att jag visste. De är väldigt omogna för sin ålder (yngsta är 21 och äldsta 36) men beter sig som 14 - 15 åringar. Antar att de är för rädda/omogna för att orka/våga ta tag i de problem som finns runt omkring dem, så mycket enklare att "leka" bort problemen.

#13 Det låter jobbigt och tråkigt att det är så.

Hoppas det ändrar sig så småningom.

#14 Det har pågått i, mer eller mindre, 24 år och det känns verkligen som att jag har gjort allt jag har kunnat för att få dem att förstå hur jag känner och hur jobbigt jag faktiskt tycker att det är, men hittills har ingenting hjälpt.

#15 OK… Ja jag vet inte hur man ska bete sig i det läget…

#16 Nej, inte jag heller…

#17