Jadu. Å ena sidan så tycker jag inte att du ska låta honom dra ner dig, å andra sidan är det klart att man vill stötta sin älskling. Ge honom utrymme ett tag och låt honom längta lite efter dig. Troligen blir han inte gladare över att bygga upp en oro över att han gör dig ledsen heller.

Jag mådde skit för flera år sedan när jag träffade en kille. Han fanns där för mig, men jag fick aldrig hänga upp mitt välmående på honom - bästa kryckorna jag haft! Jag hade även hjälp av min psykolog. På så sätt kom jag ur depressionen så småningom, med vårat förhållande intakt (iaf i 2½ år till tills det tog slut av andra orsaker).

Jag tror på hjälp. Han behöver det, man söker en läkare om man bryter benet, men varför inte när psyket är "trasigt"? Visst, det ligger mycket skam i det hela, och man vill ju klara sig själv, men varför inte om det finns minsta möjliga chans till att bli bättre fortare? Det kan vara riktigt svart att klara upp själv, o det låter inte riktigt som att han bara är aningen ledsen med den dramatiska beteendeförändringen. (nu utgår jag från mig själv, på gott och ont)

Det ÄR ruskigt tugnt som nära anhörig eller partner till en deprimerad, det tär i massor, men du får inte glömma bort ditt eget välbefinnande i det hela. Du har inte råd att åka dit du med, var inte heller rädd att söka hjälp/stöd själv om/när det blir för tugnt. Hellre en gång för mycket, det kan bli lättare.

För att ni ska klara detta, måste han söka hjälp. Det går inte över av sig själv. JAg hoppas han ändrar sig och väljer att söka hjälp.

Måste vara riktigt svårt för dig.

Han har pratat ut med mej nu, tyvärr kommer vårat 4½ års förhållande antagligen att sluta här:( Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Nej vad jobbigt. Jag beklagar. =(

Det kommer att lösa sig. ta en dag åt gången och en motgång i taget. Tro på dig själv.

Men hur kunde det bara tvärvända för honom sådär?

*Styrkekramar*

Det är aldrig lätt att bryta upp, beklagar verkligen. Men försök se det som något positivt - ni får båda utrymme att läka själsliga bucklor och sår. Om ni träffas igen när ni båda mår bättre så kanske det kan funka igen, men som det lät nu verkar det varit destruktivt att fortsätta försöka.

#5 Hur det kan tvärvända för karlarna har jag frågat mig själv i tio års tid. Somliga verkar ha en av/på-knapp, eller så är de jävlar på att dölja hur de känner tills det exploderar och de får nog…

#6 Enl. min så vet han inte om det förän han exploderat och då är det knappt något kvar att ta på. Allt super tills dess, tom. för honom ^^ Underliga ting, jag tror det kommer med pungen :P

TS: Beklagar verkligen! Men som sagt, det kan vara bra på sitt sätt, han kanske kan läka och du med, för det har ju slitit på dig med.

Ja karlar har oftast inte samma kontakt med sina känslor som vi Kvinnor har. Vi kommunicerar med vårt känslo-jag varje dag i princip, jag hela tiden nästan. Men för män är det nog generellt mer sällan än vad det är för Kvinnor.

Jag är jätterädd för att min karl ska göra samma sak. En kompis storasysters karl kom på efter mer än 5 år att han helt plötsligt inte ville ha henne längre.

Det är så synd, då man bygger upp något tillsammans.

Man får inte ge upp för lätt. Evig kärlek får man inte gratis.

Berätta gärna här TS om hur det går för dig och lufta om du behöver.

Kram

SweGizmo; vad tråkigt :( Vi finns här för dig om du behöver stöd, även om det är bara över nätet.

#0
Jag tycker att det verkar skumt…
Om han totalt ändrar sig efter en fest med alkohol så låter det mer som att någon visat känslor eller annat för honom. Och nu funderar han på om gräset är grönare på andra sidan.
Jag kan ha helt fel men jag säger det från en killes synvinkel….jag tror inte alls att det handlar om depression.

#10

ja, det är det som ungefär har hänt.

#11
Om det är så så väntar han antagligen på någon slags respons från den "andra"…och då kommer följande att hända.
1. Han får positiv respons från den andra och kommer att göra slut med dig.
2. Han får negativ respons från den andra och kommer helt plötsligt att upphöra att vara "deprimerad" med en förklaring att han bara inte mått bra.

Oavsett så är det du som är förloraren.

Det bästa hade varit att du hade gjort slut med honom innan han fått "svar" från den andra….då tvingas han att göra ett aktivt val…kanske förlora er båda eller stanna kvar hos dig.

Bra med råd från en kille som vet lite mer om sånt här. Vill tacka dig Zpookey för att du kliver in och kommenterar, trots att råden inte är till mig. =)

Zspookey: Man kan faktiskt reagera sådär om man blir deppad. Då jag tyvärr är uppvuxen i en familj med deppighet "i blodet" så har jag tyvärr sett vad som kan hända med folk som blir deppade och hur fort det kan gå.

SweGizmo:Även om din pojkvän inte vill söka hjälp så tycker jag att du ska göra det för egen del, att vara "meddeppig" är minst lika jobbigt som att vara deprimerad. Jag tycker inte att du ska ge upp redan, det finns ett slut på den långa tunneln av hopplöshet och depression även om det inte verkar så nu.