Jag har något som heter Bechterews sjukdom, d v s
så pass mycket värk att jag blivit sjukpensionär mot
min vilja.
Min man har en nervskada som ger mycket värk.
Min arbetsgivare har gått ensam sedan 40 års ålder
och är oerhört frustrerad.
Min uppgift för dom verkar nu vara att jag är den som
man avreagerar sig på. De skriker och gapar, trodde
igår att min f.d. arbetsgivare skulle drämma till mig.
Jag hatar bråk, jag vill aldrig göra någon ledsen, jag
har nog med mitt eget.
Men jag orkar inte längre med att vara den person
som dom rent mentalt avreagerar sig på. Jag orkar
bara inte. När jag jobbade så blev jag utsatt av min
arbetsgivare för sexuella trakasserier för att jag inte
ville lämna min man och bo med honom istället.
Tidigare hjälpte han oss men aldrig längre. Varför
jag håller kvar kontakten är för att han hjälper oss
med våra 2 hundar, sedan jag fick sjukdomen har jag
svårt att röra mig. Och någon annan finns inte.
Jab blir snart tokig på att bli behandlad så här.
Jag har sagt till. Och nu så ska jag gå ner och säga
till att jag inte vill ha med f.d. arbetsgivaren att göra.
Det får gå som det går, jag måste ut med hundarna
och mina kryckkäppar hur det än går.