Dåliga familjerelationer
Hej.
Blev medlem nyss, och har kollat runt lite på nätet efter sidor som kanske kan hjälpa mig lite.
Mitt "problem" är att jag är så ensam.
Jag ahr en tvillingsyster så man ju tycka att det itne så borde vara, men i hela mitt liv har hon, tillsammans med mina tre andra systrar, tryckt ned mig.
Jag har konstant dåligt samvete för att jag inte tycker som de, agerar som de, att jag tillåter dem prata om mig och till mig på sättet de gör, att jag alltid ställer upp och får skit tillbaka, att de snackar skit om varandra till mig men ignorerar mig när de träffas……..
Sedan jag kan minnas har jag varit utanför i min familj. Vår mellansyster (vi är yngst) och min tvillinsyster utestängde mig redan i tidig ålder från deras gemenskap. Vår mor fick säga ifrån på skarpen. Därefter fick jag vara med, men hur kul det var kan ni säkert gissa er till.
Min tvillingsyster har alltid, genom alla år sagt att skiten kom först, intelligensen sedan. Jag är äldre än henne.
Hon skrev att hon hatade mig på väggen ovanför hennes säng, inte en eller två gånger utan upprepade gånger. Första gången gick vi i ettan. Det som sårar mig är att hon aldrig ens kladdade över det utan lät det stå kvar så släkt familj och vänner kunde se det.
Jag har försökt prata med henne men blev tillsagd att hålla käften för "allt skall bara ske på mina villkor" och blev även tillsagd att itne åka hem den gången för "hon ville inte skiljas som ovänner". Detta efter att hon hade skällt på mig i flera timmar i en park i Landskrona, dit hon flyttade och jag besökte henne för mina sista pengar den gången.
Jag märker att jag är osammanhängande, ber om ursäkt för det.
Jag har blivit anklagad för att ha övergett henne när jag skaffade pojkvän, vi var 15 år då. Jag hade kompisar, hon hade mina. Jag frågade henne varje helg om hon ville följa med, hon svarade alltid nej, jag frågade trots att jag visste svaret.
När mor och far separerade och vi började i gymnasiet, bodde jag hos far och hon hos mor. Det var ca 800 m mellan oss så jag följde oftast med henne hem efter skolan.
Tills hon sade att ajg inte fick längre för hon kunde koncentrera sig på sina studier när jag var där. JAg blev alltså tillsagd rakt ut att jag inte längre fick gå hem till min egen mor.
Min mor, min tvillingsyste och mellansyster har erkänt att de har öppet diskuterat mig och mitt sätt och funderat på vad de skall göra åt det eftersom jag anses vara så lik vår far att det är "skrämmande".
När jag flyttade ihop med min första sambo, jag var arton han 25 år, skrattade de och undrade vad han såg i mig. Det skulle inte hålla länge sa dem. Det höll i tre år.
När min tvillingsyster träffade sin kille, nuvarande man, när vi var 19 år, flyttade de ihop efter 2 mån och alla applåderade.
Jag har blivit anfallen på natten, det hann inte bli våldtäkt eftersom det kom en kille i andra änden av tunneln, tack och lov. Hon tror att det bara är ett sätt för mig att få uppmärksamhet.
Hon tror heller inte att jag fått missfall.
Inte heller att jag blivit våldtagen och slagen i ett förhållande.
Detta har hon ite sagt till mig, men mellansyster och hon har pratat om det, samt att hennes man har sagt det till min nuvarande pojkvän.
Hon och henes man har aldrig haft det bra, hon är extremt krävande och han är i sin tur inte bra för henne. Det är bådas fel.
Hon har dock alltid tagit hans parti framför mig. Sedan de träffades har vi inte firat födelsedag eller jul tillsammans, dvs på 10 år.
Jag måste ringa henne, vilket jag inte gör ofta för ajg orkar inte prata med henne. Jag smsar och det så kort som möjligt.
Jag sade upp bekantskapen med henne för nästan fyra år sedan, men hon ringde när hennes dotter skulle födas och jag trodde då att det skulle förändras.
Det har det inte gjort.
Hon och mellansyster gör fortfarande vad de kan för att utelämna mig, och bjuder inte in mig. Till saken hör att jag har egen bil, det har inte mellansyster, och jag och mellansyster bor i samma stad, ca 8 mil från min tvillingsyster.
Ändå är det mellansystern som blir bjuden. Inte jag.
Deras minsta har nyss fyllt ett år, jag skall dit imorgon för att fira honom, därefter har jag tänkt att jag skall strunta i dem, men det är så svårt.
Tvillingsystern skriver på nätet och berättar för hennes nätkompisar (några andra har hon inte eftersom hon anser att hon inte har något gemesamt med någon) att hon återigen är gravid, hur jobbigt det skall bli att berätta och förklara för alla sov….samtidigt säger hon att hon har ingen att prata med, ingen som stöttar, ingen som vill prata.
Jag ahr räckt ut handen ett flertal gånger under hennes förhållande för de har nästan skiljt sig 1-2 ggr årligen sedan de gifte sig.
Men dethär är tacken man får.
Ja, jag inser att inte hon heller mår bra, men jag är j-t trött på att höra det som en ursäkt.
Det gör så ont…
Finsn så mycket mer att säga, dethär skrapar inte ens på berget av allt…..
Låter jobbigt alltihop.
Men jag tror du gör bäst i att inte blanda dig med dom, om det inte går att prata sans med dom.
Du ska ju inte behöva gå runt och må dåligt pga din egen familj… Det ska ingen behöva.
Välkommen hit! Hoppas du mår lite bättre när du får skriva av dig!
Jag håller med Hera, vilken mardrömssituation. Du ska absolut inte behöva gå runt och må dåligt.
Varma kramar!
Ja det är inte lätt.
Bättre känns det inte då inte.
Bryta vill jag göra, men vet att jag inte klarar det. hade det bara varit mellansystern det gällde så hade jag gjort det. Jag har redan brutit med äldsta (medans resten snackar skit om henne istället bakom ryggen på henne och driver med henne).
Men det är svårt med tvillingsystern. Det är inte samma sak som med ett vanligt syskon, vi äär enäggstvillingar.
Hon har vid flera tillfällen sagt att hon inte behöver mig, hon klara sig utan mig, hon är den starka tvillingen och jag är den svaga….Jag får skylla mig själv som tar åt mig, jag är löjlig som bryr mig, hon skall kunna säga vad hon vill uta natt behöva lägga band på sig det är upp till mottagaren att bry sig eller inte osv….
Det är svårt att acceptera och förstå, men jag är helt enkelt ingenting för henne….
För att itne tala på mamma. Hon har inte ringt mig på flera år, hon besöker mig inte, men låtsas som om allt är hur bra som helst när vi ses (två-tre gånger om året.)
Hon besöker min tvillingsyster och äldsta systern konstant (de har ju barn) och det rings och ställs upp som barnvakt osv.
Samtidigt sitter min tvillingsyster och bara gnäller på henne och på vår far, och är så jävla otacksam och säger att hon inte vill att mamma skall passa dem, elelr hennes svärmor.
De är äckliga, mamma luktar svett, mamma röker, svärmor tror hon vet bäst, svärmor bryr sig inte om reglerna osv….
Ja det är så mycket…
Jag tror jag skulle kunna ha en fungerande realtion om hon bara kunde sluta gnälla så mycket…hon är så jävla bitter och sitter på sina höga hästar och ser ned på alla!!
Jag kommer ihåg en gång när vi pratade linser. Hon berättade att hennes optiker hade haft svårt att finna linser tillhenne och hur som haver så kom vi in på hur linsen skall sittta i ögat. Jag fällde den dumma kommentaren att mjuka linser skall sättas in på ett håll, annars skaver dem.
Då bröjar hon skälla på mig och säga att det där har då minsann hon aldrig hört och inte hennes optiker heller. Hon fortsätter med att tala om för mig att hon tror jag hittar på allt, enkom för att jag har hört saker som hon inte hört, och som ingen annan någonsin har hört. Jag hittar bara på allt….Dumma saker bara för att verka märkvärdig och on var trött på det……
JAg återvände till min egna optiker som bekräftade vad jag hade sagt…..Fick jag en ursäkt? Nej. Nästa gång linser kom på tal talade hon om för MIG att de skulle sitta på ett visst sätt……
JAg kan endel om foto och träning. ALLT jag säger kastar hon bort. Jag hittar ju fortfarande på.
I somras hade mellansystern köpt en liten kompakt, inte alls avancerad, men hon kunde inte med den.
Vare sig hon eller tvillingsystern vände sig till mig för att fråga, utan de demonstrativt vände ryggen till mig och pratade vidare. Jag gick därifrån.
Jag tar endel bilder, och det antas att jag skall ha med mig kameran. Och att jag skall lämna bilder, flera hundra, helst dagen efter.
Aldrig ett tack, aldrig någon form av uppskattning. De kräver dem bara.
Får jag bilder av dem? Nej, de tar inga på mig för "det är ju inte intressant" elelr så har de inte kameran med sig eftersom jag räknas ha med min.
Min utrsutning kostar endel, ändå slänger dem den hur som som jag inte håller i den, eller skall ta bilder själc och förstår inte hur och då talas det genast vitt och brett om hur illa min utrustning är, hur kan jag lägga så mycket pengar på den osv….."Det är ju bara löjligt, det går ju inte ta bilder med den".
Jag har även endel kunskap om träning som sagt, är ltie utbildad och har ett stort intresse, men min tvillingsyster kan inte lyssna eller fråga om råd iaf. Det skulle ju innebära att jag kunde något. De få gånger hon tar emot ett råd, får jag genast höra dagen efter att det där fungerade inte alls, det gjorde ont eller nåt el "det är inte det ja ghar problem med, utan jag har ont här" är en vanlig standard replik från henne också.
Att vissa saker hänger ihop kan hon inte ta när det är jag som säger det.
Ett annat starkt minne från i somras är när vi var på liseberg tillsammans med äldsta systerns barn, två tjejer som är i yngre tonåren. De "dumpade" yngsta dottern på mig för hon vill åka allt, och det gör gärna jag också, men det stör mig är att de inte ens frågar. De tar bara för givet och de vet att jag inte ställer till en scen framför barnen.
Dessutom regnade det kraftigt den dagen.
Min tvillingsyster hade köpt ponchos till alla.
Förutom mig.
Dethär är bara löjliga små exempel, det är vsvårt att förklara när man inte upplevt det elelr sett det, men det är såhär jag har det. Min nuvarande sambo gillar henne inte, inte några tidigare pojkvänner heller.
En tidigare sambo ville förbjuda henne att komma hem till oss, min första sambo ville detsamma. De ville inte träffa henne och kunde inte förstå att vi var enäggstvillingar.
Ingen har något gott att säga om henne, de som träffat henne ett par gånger, elelr sett hur hon är tillsammans med sin man.
De som känner mig och som är med när jag träffar min "familj" säger att de ser direkt att jag blir jätteliten, och även om ajg inget sagt om våra relationer så förstår de efteråt hur det ligger till.
De säger att jag bara sväljer och sväljer så mycket skit och de kan inte förstå hur jag vare sig kan acceptera det elelr hur dem kan bete sig så.
Allt jag kan säga är att jag har haft det såhär hela tiden, så jag vet inget annat gentemot dem.
Tack iaf för välkomnandet.
Låter inte alls kul att ha det så!
Det låter som en jobbig situation. Speciellt när det kommer till familjen.
Dock är jag av den uppfattningen att människor behandlar en som man låter dem behandla en. Jag vet ju bara vad du skriver men jag upplever dig som att du sätter dig i facket "offer". Om du blir illa behandlad så har du faktiskt ett val…du kan välja precis hur du hanterar situationen och du väljer själv vilka människor du vill ha i ditt liv.
Mitt råd till dig är att sluta se dig som ett offer och fundera hur vilka det är i ditt liv som ger dig energi och kärlek och fokusera på dem istället för de som drar ner dig.
Kramar
// Kristofer
Starta ny diskussion