Vet hur det känns, att vara rädd för ensamheten.
VAr kvar i ett förhållande jag också långt efter att kärleken hade dött ut. Det var ju tryggt.

Men till slut tog jag tag i det och det blev bra :)
Men lever man mede ångest, är det kanske bättre att försöka ta tag i det först. Annars blir ju allt mkt mer jobbigt.

Oj, vilken soppa hörru. =(

Kan det inte vara på så sätt att du inte riktigt har någon energi att lägga på ert förhållande, p.g.a. just ångesten? Du har inte utrymme för de här kärlekskänslorna just nu och sen bygger du bara på ångesten p.g.a. rädslan att tappa den här viktiga personen i ditt liv när det kanske egentligen inte behöver vara på det sättet.

Det är min tanke om det hela i alla fall. Kanske borde du försöka släppa alla tankar på det där, bara acceptera och låta det vara sådär svalt mellan er en period och se om inte lusten och kärleken kommer tillbaka senare. Och gör dom inte det så är det kanske till det bästa. Kanske går du och lägger negativa känslor och slösar energi på någonting som egentligen bra borde få vara som det är och bli som det blir.

Visst, det är alltid lättare sagt än gjort. Men luta dig tillbaka och titta på din partner och tänk för dig själv att det nog kommer att lösa sig för er två på något sätt. Kan hända att han känner samma sak och ert förhållande till varandra kanske t.o.m. skulle vara främjat av att ni övergick till att vara vänner om det nu skulle utvecklas åt det hållet. Kanske får du ett ännu bättre stöd då.

#2 Tack! Det känns som om det skulle mycket väl kunna stämma, känns så faktiskt. Ångesten har nämligen senaste 6 månaderna tagit över mina psykiska känslor totalt och får ofta ångestattacker jag måste boxas med för att orka vara den jag är.

Man kan ju bli avtrubbad av dåligt mående och av vissa mediciner. Men jag känner igen ditt resonemang att man gör sig beroende av dem.

Jag kände exakt likadant som du med mitt ex. Jag var livrädd för att vara själv, klara mig utan honom och det stöd han gav mig, men ändå var det verkligen inte bra oss emellan. Men när jag mådde som allra sämst så bröt vi upp på ett ganska brutalt sätt, och jag klarade mig ypperligt! Jag trodde jag skulle gå under och jo, i början tappade jag massor i vikt, var bara skinn och ben, orkade ingenting men jag reste mig och det blev riktigt bra till slut, ångest och panikattacker, sömnpoblem och deppression till trots.

Men det underliga med livet är att hur illa det än är å brukar man landa på fötterna på något vänster ändå.

#4 Okej, det låter ju ändå som att förhållandet över lag inte var så bra och då kan jag förstå att det blev som det blev. Dock skönt att du klarat det så bra och du är stark nog! :)

Pratade med psykologen idag och fick råd att bara utvänta tiden och se hur det blir, jag ska även ev prata med min läkare om att testa sluta med mina anti-depp, då de bilder jag hade då försvunnit, så jag slipper ta dem, kanske får tillbaks lusten och känslorna igen.

Vad är det du äter för medicin? Är det Remeron? Eller samma substans, vad heter dom, Mirtazapin tror jag att dom heter.

När jag åt Remeron och ätit över ett år så blev jag rätt avtrubbad. Ångesten kvarstod och det var som att jag tappade gnistan, tappade mig själv lite faktiskt.

Kul att kunna vara till hjälp på något sätt.

#5 Nej, det var det inte men det insåg jag inte då, och innan allt gick åt skogen var det verkligen jättebra. Men han var verkligen mitt allt under den perioden. Jag var familjelös och halvt utan tak över huvudet, min enda livlina så den smällen var hård, men jag klarade mig.

Ville bara dela med mig av egen erfarenhet.

Min man har ADHD och har haft panikångest i flera år. När vi hade varit tillsammans i ett år började han få hjälp med mediciner osv. Men han valde bort "lyckopiller" för att han visste att känslorna han hade för mig skulle försvinna även om han fortfarande älskade mig skulle han inte känna det.

Vi är idag gifta och har ett barn och vi är lyckliga. Det finns andra alternativ till "lyckopiller"

Jag önksar dig lycka till och hoppas att det löser sig.

Att bli själv är fruktansvärt, i början. Man gråter, slutar äta ordentligt och livet känns fruktansvärt. Men, sen kommer en tid då man börjar ta hand om sig själv. Då reser man sig efter ett tag. När man väl gör det så frågar man sig varför man var kvar så länge. Det kan ta lång tid, men i slutänden klarar man sig coh förmodligen bättre. När man väl rest sig så träffar man förmodligen någon som passar en bättre.