Känner ganska mycket igen mig. Det är rädsla för närhet, psykisk närhet, som ställer till det för mig. Jag har växt upp med en labil och krävande mamma, som ömsom hånade mig, ömsom klängde sig till mig, och med tre yngre bröder som jag fick ta hand om mycket, vilket givetvis blev väldigt jobbigt - tre frön som yrde runt benen på en och en jobbig vuxen som man aldrig fick vara ifred från.

Jag kan nästan bums känna samma kvävningskänsla när jag går in i ett förhållande, samma känsla av hopsnörning runt halsen, ett våldsamt behov av att fäkta och slå ifrån mig. Stänga dörren. Lägga munkavle på den som pratar och pratar!

Jag minns ett förhållande som jag gick in i för 3 år sen, det var iofs bara ett par månader efter separationen från min exman. Jag såg på karlen att han var hur förtjust som helst, ville träffas, ville, ville ville. Jag fick sån ångest att jag nästan grät, han fick lugna och trösta mig o försäkra att vi skulle ta det lugnt.

Med tiden har jag förstått att min rädsla eller ångest eller vad jag ska kalla det, beror främst på hur jag hade det som barn och att det är något jag ska försöka fjärma mig ifrån. Det ÄR inte farligt med närhet, givet att det är rätt person man har nära sig! Det ÄR inte jobbigt att vara ihop mycket, ha sex mycket - under förutsättning att det är rätt person.

Med min nuvarande kille känns allting så bra. Jag har berört en del av det här som har med mig att göra, han verkar förstå det, och på något sätt, utan att prata om det ens och utan att göra nån stor affär av det, verkar han anpassa sig mycket efter mig. För jag har icke en stund känt mig trängd av honom, eller känt att jag måste fäkta för att slå mig loss, få frihet. Visserligen bor vi 7 mil ifrån varandra, så vi kan ju inte ses varje dag. Men när vi ses, blir det alltid att han sover över, äter frukost, vi gör allt det där vardagliga.

Jag har dragit slutsatsen att han är rätt, därför försvinner mina spöken som såpbubblor!

Men skulle det vara en man som jag inte är tillräckligt intresserad av, som ligger på och uppvaktar och vill ses, ja då skulle mönstret slå till och jag skulle göra mig kvitt honom ganska raskt!

Jag vet inte vart denna känslan kommer ifrån. Jag hade en bra uppväxt och allt det där.

Det har smugit sej på mej under senare åren.

Jag kommer ihåg mitt sista förhållande nu i somrars. Han ville vi skulle ses ganska ofta. Jag ville väl ta det mer lungt. Han kom ganska snabbt med att jag skulle sova över hos honom till och med i veckorna. Inte bara om helgerna. Då kände jag den där panikkänslan. "Låt mej va! Jag vill ha min egna tid i veckorna".

När jag sedan var hemma hos honom en fredag och skulle sova där hela helgen så fick jag gå undan på toan. Fick sån panik så jag ville bara hem, hem!
Ändå bodde vi i samma stad.

Men det är nog som du säger Bergspuma. Att kommer den rätta så får man kanske inte dessa känslor. Och att sedan karln förstår om man vill ha lite egen tid ibland.

Jag tror att ett förhållande fungerar allra allra bäst om man råkar ha behov, både av sex, närhet, umgänge, aktiviteter, osv osv, som ligger på ungefär samma nivå. Jag har förstått på min nuvarande kille, att även han vill ha en del egen tid. Han sa en gång att han gillade att vi kunde vara tillsammans, bara vara hemma i min lägenhet, men ändå pyssla med olika saker. Han kollar kanske på fotboll, jag grejar med mina korsord.

Så hade ju jag det alltid när jag var gift. maken fanns alltid i närheten, men vi gjorde olika saker. Han hölls med sitt, jag med mitt, i varsin del av lägenheten. Och bägge accepterade det. Men träffar jag en man som vill ha mer närhet av mig än vad jag kan ge, då blir det jobbigt… jag gissar att det var det du råkade ut för i somras? Det finns människor som aldrig vill vara ensamma, och som har ett otroligt närhetsbehov i relationen. Även män kan vara sådana. När en sådan träffar en person som har större behov av egen tid och ensamhet, är det som bäddat för konflikter och missförstånd.

Men, om man läser dina trådar så vill du ofta veta vart det är påväg etc. Känns mer som att du gärna vill ha en fungerande relation. Men jag vet att det är svårt…

Jo Sarah. Men efter ett tag så fungerar inte relationen. Och det är pga just det jag skrivit om ovan.
Jag har försökt att rannsaka mej själv varje gång varför det blir så, varför jag känner så.
Och kom fram till det igår.

Så jag ska inte ha ett förhållande på ett tag tror jag.

Jag är själv väldigt lik och har mycket svårt att kompromissa i en relation. Alla kanske inte kan :) Jag är superbra på att träffa killar och är världens bästa flickvän, i ca två år, sen är jag ofta less. Av olika anledningar dock, men mycket ligger i att jag har höga krav på människor. Men träffar man någon som månar om sitt egena liv mycket så fungerar det bättre.

Haha, i min nya relation har jag löst det genom att berätta allt dåligt om mig själv tidigt :)

Jag kan inte kompromissa speciellt bra

Jag kommer att få panik när vi har sex ibland

Jag kommer att sänka din självkänsla i samma veva

Ibland försvinner jag in i min egen värld och då vill jag att du ska försvinna

Jag är inte alltid ett fan av kyssar och mys

Jag vill inte att du rör vid mig när jag ska sova

Jag har åtta illrar och de stökar ner massor

Ställs jag för ett ultimatum mellan dig och alla mina djur så kommer jag nog att välja dem

Jag vill inte ses varje dag

Jag kommer att kritisera ditt sätt att äta

Jag har tusen tix och tvångstankar

Osv osv… men tydligen ville han ändå :) Nu när jag blir lite distanserad säger jag bara att "jag vill vara ifred" och så är det bra med det. Men, å andra sidan träffade jag en kille som sa

Jag blir lite distanserad ibland och då vill jag att du ska försvinna, jag vill inte att du rör vid mig då jag ska sova, jag har tusen tix och tvångstankar, jag kan kompromissa, jag vill inte ses varje dag, jag kommer berätta för dig då du är helt dum i huvudet och då förväntar jag mig att du förstår det OCH jag gillar dina illrar :)

Hahahah….Sarah…

Är det så man ska göra? fniss.

Men jag har också berättat allt dåligt om mig för min nya kille. Han har svalt alltihop. Iofs har vi alla nackdelar. Han har inget eget boende (bor inneboende), han är tunnhårig och har finnar på ryggen. Han har taskiga knän. Jag har dålig rygg, lider av depressioner (ok de går att behandla så de inte "märks"), hör dåligt och tål inte sol särskilt bra. Två halvskadade 45-åringar, brukar jag tänka ibland, o fnissa.

Kanske kommer man dithän att man inser att livet är kort och att man får vara aktsam om den som trillar in i ens liv, och vördnadsfull inför att möta kärleken igen. För den ÄR sällsynt… som en ros som bara blommar en natt i slutet av juni, när temperaturen är exakt 19.7 grader… man ska ha tur om man råkar vara ute just den natten och får syn på rosen, så älsklig, skär och ljuv…

Det är lätt att känna sig misslyckad därför att man inte har turen med sig i sina förhållanden. Men förr eller senare möter man någon som det faktiskt stämmer med. Inte tror du väl på allvar att du kommer att leva ensam resten av ditt liv? Det har jag svårt att tro :-).

haha, ja så är det, glömde att tillägga att jag sa, det är ingen ide att du ens försöker för jag kommer säkerligen göra slut med dig om två år :)

#7 Yeah! Han kan då inte komma och gnälla över att han inte visste vad han gav sig in på iaf ;)