Aj, aj, aj vad det gör ont att läsa ditt inlägg. Jag känner verkligen med dig… vet inte riktigt vad jag ska skriva.
styrkekram

Oj. Gud vad jobbigt.. Vet inte heller vad jag ska säga mer än att jag förstår hur du känner.. Sjukt jobbigt.

Styrkekramar!

Jag tycker du ska vända dig till psykiatrin där du bor. Be om en samtalskontakt.

Förstår att detta är oerhört jobbigt, och för att klara av att gå vidare, tror jag att du behöver proffessionell hjälp. Det kommer bli bättre!!

Ditt inlägg väcker tankar och känslor hos mig. Det väcker minnen, och utifrån det väljer jag att dela med mig av mina tankar. Jag kan inte påstå att jag är nån specialist direkt, men jag tänker att balansen i relationen har förändrats. Ta en paus från allt en stund, åk någonstans och känn efter vad du känner själv. Fokus ligger på att du ska duga inför honom, och du gör dig till mindre värdefull än du faktiskt är.

Du bör tänka på att stå stark i dig själv, att försöka komma ihåg att ditt liv varken står eller faller med honom. Du är du, och kommer alltid vara, oavsett om du har honom eller någon annan vid din sida. Sök inte efter att bli någon/något du inte är, utan sök efter dig själv och efter dina egna känslor. Att bli lämnad är inte världens undergång, men när vi ställs inför rädslan att bli övergiven kan den ta över våra liv och få oss att agera på mindre kloka sätt. När det gäller att relatera till människor är rädslan, utifrån mitt sätt att se, alltid en negativ kraft. Den driver oss neråt, och skapar inget utrymme att utvecklas. Försök att göra dig fri, fri att känna, fri att vara och fri att få lov att säga det du vill.

Hoppas att allt löser sig till det bästa och att du hittar kraften inom dig att kunna komma vidare. Massor av kärlek!

Guuud va ja känner igen mig i hur du känner!! Jag VET att de inte går å släppa saker bara för att man borde. Det kan gå bra ett tag sen bara PANG så mår man skit igen. Jag har inte varit med om exakt samma sak, men jag kände/ känner lika som du gör. För som i ditt fall som i mitt har killen vilja haft nån annan. Jag har också kännt de där att ja måste sminka mig jämt, ha "fina" kläder fast man bara är hemma osv.  Jag önskar att de fanns ett sätt å tänka klart, och att släppa å glömma! Eller ännu hellre att man aldrig ens hade behövt inse att de inte var en mardröm.. om allt bara kunde få vara bra nån gång..

Man får aldrig, aldrig sälja sin själ hur mkt man än älskar någon annan.
Det viktigaste är att stanna upp och fråga sig själv hur mkt man är beredd att såra sig själv för att få en relation att fungera?

Jag förstår att du ältar, för du är otroligt sårad och känner inte att du får ut ngt av era diskussioner. Det gör att du fortsätter att spekulera, undrar, fyller i själv och funderar på vad DU kunde ha gjort för att det här inte skulle ha hänt?

Man har kriser i alla förhållanden men man får fråga sig till vilket pris?
Om jag vore i hans kläder så skulle jag göra allt för övertyga min partner om att jag älskar just honom, jag skulle visa att jag fanns där, att jag hade lärt mig något och att jag var extremt villig på att göra det som behövdes för att få relationen att fungera igen.  

Jag tror att det ofta är rädslan för att vara ensammen som gör att man flyr i panik, men ofta åt fel håll. Man springer till den som har sårat en mest.

Hur ser er situation ut? bor ni tillsammans?

Man kan så lättvinnigt säga att man älskar någon. Men gör man det så visar man det…

#6 vi bor tillsammans…

Började prata om detta med killen igår om hur mycket jag ältar detta och då blev han arg:( Han tyckte att nu måste jag släppa det annars kommer det inte funka, det fattar väll jag med men som sagt JAG KAN INTE, jag hade gjort allt för att kunna släppa detta, vill inte ha dessa jävla tankar i huvudet..

Så vi började bråka igår men sen blev vi vänner igen och jag sa att jag skulle skärpa mig och glömma, även om jag så ska söka hjälp för det..

Så jag tänkte vra gullig idag och göra en av hans favvismat rätter, köpt en ros och grejer. Så kommer han hem och säger att han ska supa med en kompis hemma idag:( jaha??

Frågade om inte han kunde ta det imon istället eftersom jag ville vara själv med han idag men det gick sig tydligen inte.. han och hans kompis hade ju bestämt för flera dagar sedan tydligen.

Blir så less:( där fick man för att man försökte vara gullig, det ända han erbjöd var att köpa cider till mig om jag ville ha, men det vill jag inte, mår sämmre när jag druckit.

Ajajaj! Jag vet inte om jag hade kunnat släppa det alls. Eller nej, det var fel. Jag hade inte kunnat släppa det, jag är en ältare och tar på mig allt som är fel och det hade sårat mig så oerhört djupt!

Visst, min kille kan bli less på mitt ältande, men jag försöker att diskutera om det utan att för den sakens skull skuldbelägga honom, mer tala om hur jag mår, vad som snurrar i mitt huvud. Han brukar vara förstående och respektera att jag smälter saker långsamt. Jag tycker nästan inte alls att han har rätt att bli arg på dig. Visst är det jobbigt att bli påmind om sina misstag, men det var han som sårade, och under lång tid! Hade jag upptäckt att jag började få känslor för en annan så hade min första åtgärd vara att kapa den kontakten rakt av och se till mitt eget förhållande, vad som kanske felar eftersom jag känner som jag gör. Något, inte bara låta det fortgå. Den respekter förtjänar ens partner!

Jag tycker absolut att du ska prata med någon om det. Det tär så på en, och alla "om" och "men" som cirklar i huvudet kan behöva benas i.

Älska, visst kan man älska massor. Man blir van det, man blir hemmablind. Jag hade velat ha egen tid i din sits, för att inte färgas helt. Visst skulle jag sakna, det skulle svida och smärta, men jag skulle antagligen få reda på om det var gammal vana, rädsla eller faktiskt pur kärlek som gör att jag skulle vilja fortsätta, och kommer man till den insikten kan det även vara lättare att bearbeta det som hänt. Iaf för min del.

Hoppas allt löser sig på bästa sätt för dig. *Kram*

#6, så bra skrivet, så sant .

Ojojoj, det har vacker minnen till liv for mig ocksa!

Vad mycket mysko killar det finns i alla fall.

Grubblerierna tar over och aven om det gar en langre tid sa kommer det tillbaka, ofta nar man ar lite lag eller sjuk. Det ar en riktig soppa. Jag gick igenom nagot liknande for manga ar sedan och tappade darefter mitt sjalvfortroende i relationer en langre period.

Nu har det gatt manga ar och jag har upplevt bra relationer sedan dess. NU nar jag ar stark igen kan jag arligt saga en sak i alla fall:

Jag glomde bort att kanna efter vad jag tyckte om honom och forlorade mig i grubblerier och oro over vad han tyckte om mig. Jag var egentligen urforbannad och besviken pa honom och tror faktiskt att den romantiska karleken bara dog efter sveket. Anda sog jag mig fast i att fa honom tillbaka eller att framkalla en gnista av karlek hos honom.

Jag gav alltsa honom en fjarrkonroll till mina kanslor som han kunde tycka pa och zappa runt med hur han ville. Klart att jag kande mig forlorad i ett svart hal av elande. Tankte inte efter en sekund vad karlek ar och vad jag kande for honom. For hade jag gjort det sa hade jag bett honom dra at h..e. Han sade forvisso att han alskade mig och angrade sig men betedde sig inte somn om han gjorde det.

Det allra viktigaste ar faktiskt vad DU kanner for honom nu, inte vad HAN kanner for dig.

Det som funkade for mig var att jag fann nya kompisar och en del gamla kom tillbaka till stan efter langa resor. Jag kande mig uppskattad igen och kande att ag kunde lita pa folk igen.

Vad galler det akuta, absolut ska du forsoka hitta en kurator eller psykolog att prata med. Traning, om du kan, ar bra. Man far ur sig stressen med svetten ;-)

Jag ar nyfiken pa vad dina andra kompisar sager och om de stottar dig. Problem-tjejen kan ju inte vara speciellt poppis?

Förstår hur du menar, jag är en grubblare jag med. Det enda jag lärt mig på min livstid är att man kommer ingenstans genom att grubbla, saker händer först när man ledsnat på att grubbla och vill ha svar en gång för alla.

Och ja jag anser att eftersom han nu då varit den som "dummat sig" (i brist på bättre ord just nu) så får han tåla att prata om saken. Skitsamma hur mycket han skäms, så jäkla dåligt kan han inte må att han inte kan prata om saken som en vuxen människa.

Näe jag vet inte, om du mår dåligt och inte kan sluta grubbla så gör slut. Bättre att vara för sig själv och tänka ett par veckor så kan ni ju besluta senare om ni verkligen ska vara tillsammans eller om det kanske är bättre att gå skilda vägar.