Hmm.. jag skulle vilja säga att det grundar sig i dålig självkänsla och ett behov av att äga och att vilja ha kontroll!

Så svartsjuka är kontrollbehov och ägande behov som kommer sig av dålig självkänsla??

Bingo! :)

Vad tror du Hera?

Beror på dålig självkänsla, som antingen kommit av sig själv eller pga av händelser.

Enligt författaren Neale Donald Walsch så grundar sig alla människans olika känslor på endast TVÅ grundkänslor.

Kärlek - eller - Rädsla

Alla känslor som inte har sin grund i kärleken, baseras på rädsla.

Svartsjuka är rädsla för att bli övergiven, rädsla för att inte räcka till, rädsla för att inte bli älskad. Avsaknad av kärlek till sig själv. Rädsla för att bli förödmjukad och kränkt.

Svartsjuka är inte alltid något man har i sin personlighet, utan är något som kan framkallas av yttre omständigheter så som att partnern ljuger, beter sig misstänksamt, är otrogen, slutar vara kärleksfull, beter sig respektlöst och är allmänt nedlåtande. All brist på kärlek och uppmärksamhet i kombination med ett lögnaktigt beteende, kan framkalla känslor av svartsjuka hos nästan vem som helst.

Mycket bra skrivet sharpmissy, eller neale kanske jag ska säga:)

Sharpmissy klok som en bok :)

dålig skälvkänsla och osäkerhet

Här tänkte jag dra en utförlig beskrivning om mina åsikter, så ser jag att SharpMissy fått med allt och lite till =)

SharpMissy du äger! *he he*

Jag kan vara lite svartsjuk ibland för att jag vet att jag har en sån bra och underbar sambo så jag vill inte att andra ska lägga vantarna på honom. Men lite lagom sådär, inte överdrivet. Han har tjejkompisar osv.

Jag personligen kan tycka att det till och med är lite smickrande att någon blir lite sotis. Då vet man ju att de bryr sig.

Jag litar på min sambo till 100 % och det känns tryggt.

jag var mycket mera svartsjuk förr….

nu har jag en mera avspänd attityd till förhållanden. orsak? jag har blivit tryggare i mig själv och skaffat mig en egen liten livsfilosofi. sedan bestämde jag mig för att jag vill vara lycklig, att livet är för kort för att gå runt och oroa sig och vakta på andra. jag är tillsammans med någon för att jag älskar den, känner trygghet med personen och lycka. om jag inte gör det längre äre dax för ett snack.

när man är trygg i sig själv blir man inte arg och orolig över att se andra vackra människor. man inser att man själv besitter en unik personlig skönhet, förtjänar kärlek och att ha det bra. och då blir det en självuppfyllande profetia!

lite så tänker jag numera. det underlättar mycket.

Osäkerhet mest tror jag.
  Och ju mer man verkligen älskar något/någon, ju mer svartsjuk… :S  typ.

Jag tror att svartsjukan är genetiskt betingad, eller åtminstone väldigt djupt rotad i vissa människor. Antingen har man inga anlag för svartsjuka, och då känner man ingen, eller så har man anlag för svartsjuka, och då är man mer eller mindre svartsjuk hela tiden, vare sig det finns fog för det eller inte.

#13 - Tror du verkligen att det är så illa bevänt med kärleken? Ska inte kärleken vara något vackert? Måste kärleken, om den är stark, ge upphov till något så vidrigt som svartsjuka? Svartsjuka innebär i min värld missunnsamhet och misstro, och jag tycker det är väldigt obehagligt att råka ut för det.

#14 jag menade inte att ju mer man älskar någon så måste man vara avundsjuk, snarare att om man är väldigt avudsjuk av sig så blir de mer avundsjuka ju mer man älskar någon….  så känner iaf jag om min svartsjuka, men har fått bättre kontroll på den iaf.

Osäkerhet, förlorad tillit, behov av kontroll.

Jag tror inte det behöver innebära att man är osäker i sig själv.
"Åh, om han tycker hon är snygg.. vad tycker han då om mig? Åh, nu tycker han jag är ful jämfört med henne.."

Jag tror det snarare handlar om att man blir sur över att man inte är den enda, att det faktiskt finns andra som attraherar ens partner också. Man vill inte inse att ens partner har haft känslor för andra tidigare.

Så är det för mig. Jag vill inte inse att han haft andra innan mig. Sex är en sak, men känslor är en annan. Det har jag svårt för att inse. Jag vill tro att jag är den enda han kramat om och kysst kärleksfullt. Men så behövder det ju inte vara. Och det tycker jag är jobbigt. Mest för att jag själv inte haft förhållanden innan. Jag vet inte hur det känns att stöta på ett ex på stan. Vad tänker man då? Tänker man på de fina stunderna, sexet, bråken? Positivt, negativt? Pga det har jag svårt för att han ska träffa sina ex, träffa någon han haft känslor för.