Hej

Jag är en tjej på 24 år. När jag var 20 träffade jag en man som var 6 år äldre än mig. Jag blev oplanerat gravid med honom och år 2006 föddes vår son. När sonen föddes åkte jag på en förlossninginsdepression och jag bara tappade allt. Jag insåg att jag inte älskade min son och förstod inte riktigt att det faktiskt var mitt barn. Jag blev totalt nollställd och tappade alla mina värderingar, min syn på världen, min syn på mig själv och alla åsikter och all vilja till någonting. Jag var så förvirrad och tyckte så illa om mig själv. Jag hade under hela graviditeten märkt att min sons pappa, vi kan kalla honom R, att R satt mycket vid datorn och att han alltid stängde ner det han häll på med när jag kom in. jag blev mer och mer misstänksam för när jag kom in så satt han alltid och kollade på ett tomt skrivbord och vickade nervöst på benet och kraxade och hostade och hade sig. Han var alltid klar och påväg ifrån datorn när jag kom. Konstigt att jag ALLTID hittade av just när han var färdig. Hur som helst så blev ja mer och mer misstänksam till jag inte stod ut längre. En natt så snackade jag i honom en propavan, sömntablett, så han sov som en stock. Den natten satt jag uppe hela natten och kollade igenom hårddisk efter hårddisk och cd-skiva efter cd-skiva. Du förstår, han var fotograf den här mannen. Det jag hittade gjorde så jag var tvungen att gå och spy. Trots att det gjorde så ont i mig så fortsatte jag och tittade, sen spydde jag igen. Tror det blev sammanlagt 5 svängar på toaletten med plötslig rännskita också. R hade alltså sparat filmer och fotografier i määääängder, alltså flera 20-tal gb och mer, på sina ex. och inte i vilken form som helst. Det var först och främst bikinibilder på säkert 20 st unga tjejer som jag vet att han haft flörtar med och det vet jag för att han även hade sparat textdokument från sexchattar han haft med dessa tjejer medan han hade en partner. Sen var det nakenbilder på vissa av dom. Bland alla dessa tjejer fanns bilder på hans ex-flickvänner som sagt, alla nakna. Särskilt en tjej förstod jag att han var kåt på. Nu vet jag inte riktigt hur jag ska fortsätta skriva faktiskt. Svårt att sätta ord på allt jag såg den natten. Han hade porrfilmer i mängder. Säkert 60 olika filmer var det. Men det var det minst hemska. Han hade också ca 10-15 filmer på han och sina ex, när dom hade sex. Åh jag kan fortfarande inte få bort dom där bilderna ur huvudet. Han har alltså sparat filmer där hans ex suger av honom och där han slickar och knullar henne. Det handlade om 3 olika ex. Och bilder i samma form i ännu större mängder. helt vansinnigt. Och så hittade jag en film där en gris satte på en tjej. Fan jag önskar att jag hittade på det här men det gör jag inte.

Jag konfronterade honom dagen efter och sa att jag hade gått igenom allt, sett allt och beslutat mig för att lämna honom. Han intygade att det bara var sådant som råkat bli kvar, att han inte hunnit ta bort det och att han inte visste att det fanns kvar. Han lovade att göra sig av med det. Jag då med en son som var 2 veckor gammal valde att försöka tro honom, trots att det faktum att han sparat på 3 olika tjejer visar att han haft sånt här när han varit ihop med andra tjejer och så fick jag intygat att han varit otrogen också. Hur som helst så började han smått gå igenom men jag var tvungen att fara hemifrån när han gick igenom. Jag var ute och gick med sonen i vagnen mitt i kalla vintern i flera timmar i sträck och grät och visste vad han satt och tittade på där hemma och säkert runkade till en sista gång. Jag var alltid tvungen att hänga upp min halsduk över elementet för att den var så blöt av mina tårar.

Det började trots allt ändå försvinna skivor. Det försvann ca 15 cd-skivor totalt. Men det på datorn kunde jag ju inte kolla då jag inte hade någon tillgång till den. Det jag såg den där natten var bara cd-skivorna, hans bärbara och de hårddiskar jag hade tillgång till. Sen fanns det vissa hårddiskar som han hade låst mig ute ifrån. Så om det var så mycket skit på de hårddiskar han lät mig vara på, hur mycket fanns det då inte, och framförallt vad fanns det, på de hårddiskarna jag inte fick tillgång till? Det plågar mig nå så hemskt att inte fått veta. Den här datorn var dessutom också bara en reserv. Hans original, "Den stora datorn", var hos polisen för att han låg under utredning för försäkringsbedrägerier, sexuellt ofredande och urkundsförfalskning.

Jag var livrädd inför den dagen då den stora datorn skulle komma hem från polisen. 2 år var den inne hos polisen och sonen var 1 år när den kom tillbaka till oss. Jag vet att jag har tittat på den datorn också litegrann när han glömt att logga ut och jag varit snabb men jag minns inte riktigt vad han hade där för jag hann inte se så mycket. Hur som helst så intygade ju han där i början att han skulle ta bort det och började smått men så slutade han och började vända det mot mig i våra gräl, att det var jag som var för petig och att jag tog ifrån honom hans frihet och kränkte hans integritet och hans privatliv utanför vårat förhållande. Jag vet inte hur, men han lyckades få mig att tro det. Jag var så fruktansvärt mentalt nergången under förlossningsdepressionen så när han kallade mig parasit så var det bara en bekräftelse på min egen uppfattning av mig själv.

Jag hade panikångestattacker varje dag, flera gånger per dag. Satt och grät så jag skrek och trodde jag skulle dö inne i sovrummet medan han satt och mös med sonen och sov sonen så satt han vid datorn och jag hörde hur tjejerna stönade i högtalarna där jag satt och bet mig själv i handen för att inte skrika eller gå dit och slå ihjäl honom. Intalade mig själv att det var som han sa, att jag överdrivit mängden på det han hade och att jag målade upp det värre än vad det var. Att jag överreagerade för att jag var deprimerad och att det var han som var offret. Ibland lyckades jag hålla masken i upp till 2 veckor men då och då brast det för mig och jag hoppade på honom med en massa hemska misstankar om vad han gjorde varje kväll eftersom han alltid väntade framför TV:n till ungefär en halvtimme efter jag lagt mig och sen tassade han in på kontoret och satte sig vid datorn. Låt säga att jag vanligtvis lade mig 10. Då klev jag upp vid 2 och hittade honom vid datorn, stirrandes på ett tomt skrivbord som vanligt och var precis klar att gå och lägga sig. Lyckades jag däremot någon kväll hålla mig vaken till 1 så klev jag upp 5 och det var samma sak. Det var som om han behövde sin dagliga dos av porr. Jag tog hand om sonen på nätterna medan han tog hand om sonen på dagarna när jag grät. Grälen fortsatte. Tillslut kunde jag inte se mig själv i en spegel för det jag såg var djävulen. Jag var rädd för mig själv. Jag var helt övertygad om att jag var djävulen själv i förklädnad. Jag ville ju inte vara djävulen.

Jag mådde sämre och sämre och grät allt oftare. Allt var bara ett mörker. När jag satt där inne i mörkret i sovrummet och grät så var paniken och rädslan så stark så jag många gånger var helt säker på att djävulen var under sängen eller som om han satt alldeles rakt framför mig i sängen. Det svartaste svart i känslor har jag upplevt i det där rummet.

Och vet ni, att inte en endaste gång har han hållt om mig när jag har gråtit eller frågat hur jag mått. Jo en gång höll han om mig, när jag tillslut fick nog och kastade sönder hans klockradio i sovrummet. Då höll han mig tills jag var lugn… sen körde han mig till psyket där jag blev inlåst. Jag höll inte på att få komma hem till nyår och när jag tillslut efter mycket övertalning fick komma hem så var inte sonen där. Honom hade R lämnat till sina föräldrar. Hemma låg morgonrockarna i tvättmaskinen, trots att han aldrig tvättat dom. Sängkläderna var i en enda knöl i sängen, under sängen låg en förpackning tamponger i en storlek jag aldrig har använt. Inte var det min lillasysters heller. Och kuddarna luktade parfym.

Det här helvetet fortsatte, vi flyttade, jag började skolan och så fick jag inte komma hem på rasterna trots att skolan var 2 minuter hemifrån. Jag gick hem för att diska medan jag fortfarande orkade. Jag började få smärta i kroppen som jag avfärdade som ledvärk. En dag när jag skulle gå iväg till skolan, R satt vid datorn och en arg kompis till mig väntade för ett allvarligt samtal på skolan, så föll jag bara ihop på golvet i hallen. Kallsvetten trängde igenom och jag fick så ont i magen och benen så jag inte kunde stå upp. Jag satt där i 10 minuter, R gick förbi och frågade vad det var och gick sen tillbaka till datorn. Jag tvingade mig själv upp tillslut och tog mig sakta sakta till skolan. Väl på skolan banade jag väg upp till klassens handledare på andra våningen och lånade telefonen och ringde sjukvårdsrådgivningen. Sorkfeber trodde dom. Jag fick komma akut till vårdcentralen. Vägen dit, genom tunneln under tågrälsen, var värre än förlossningen. Jag trodde inte att jag skulle överleva nästan. Jag trodde jag inte skulle orka uppför trapporna i tunneln och att jag skulle bli liggandes där i kylan tills klasskompisarna slutade skolan och passerade för att ta sig till bussen. Såklart blev det ju aldrig så illa, jag tog mig till vårdcentralen tillslut. Där fick jag hjälp in i ett rum och fick lägga mig ner. Jag blev undersökt och inget fel hittades förutom min smärtor. Det togs tester. Ingen sorkfeber var det heller. Nähä, det togs fler tester och man hittade en alldeles för massiv mängd äggviteämnen i urinet på mig och för hög halt av något protein i njurarna. Men efter ett halvårs springande där med samma smärtor och ingen kunde förstå vad det var så sa min läkare tillslut att hon inte kunde hjälpa mig. Jag insåg då att det var som jag först hade trott, det var min ångest som jag svalt så länge.

Jag gick ett par månader till med dessa smärtor och försökte gå i skolan. Hamnade efter en del. Spenderade halva skoldagarna nere i vilorummet. Jag fick en specialstol och ett ståbord för att jag skulle kunna byta ställning i klassummet. Det gick just så pass. Trots att jag mådde så dåligt och inte kunde koncentrera mig på skolarbetet, så var skolan min fristad. Där var jag en bra människa som var omtyckt av andra. Jag var populär och duktig på att prata tyckte dom i klassen. Jag började tycka om att hålla föreläsningar och så. Jag stannade ofta hemma lite längre efter skolan för att få må bra 5 minuter till. När jag sen kom hem och klev innanför dörren så blev allt nattsvart igen. Jag försökte fara ut och springa för att bli av med ångesten när den kom som värst. Jag började stressa upp mig över allt.

Oj, nu har jag ju bara pratat om porren. Det var ju mer också givetvis. Ingenting jag gjorde var rätt. Mjölken fick inte stå så långt in i kylskåpet, tvätten skulle hängas på ett visst sätt, maten jag gjorde var gjord på fel sätt för att stekpannan skulle hållas på ett visst sätt och korven skulle vändas på ett visst sätt. Han spelade förstående när det gick åt helvete och maten brändes vid, men vad spelar det för roll att han äter maten när han hela tiden står bakom mig och kikar över axeln och kommenterar medan maten lagas? Jag slutade laga mat tillslut och han fick göra allt. Han ville att jag skulle hjälpa till mer hemma men jag orkade inte höra allt sånt där. Han sa att jag inte kunde någonting, att allt var fel, att jag var en parasit. Samtidigt var han värsta svärmorsdrömmen. En man som kan laga mat, som vet hur man viker och stryker tvätt, som tar hand om barnet och som har höga drömmar om en karriär i arbetslivet. Eget företag hade han haft men var ju tvungen att avveckla det när åtalen kom upp och han blev deprimerad.

Tillbaka till porren igen.

När man nyss har fått sitt första barn, när man nyss har klämt på sig 20 kilo till över magen(jag var eeenormt stor om magen när jag var gravid), så hänger ju givetvis skinnet på magen efteråt. Fett fanns det inget, bara hud. Jag som då blev våldtagen när jag var 15 hatade min kropp redan innan, och nu blev det ännu värre givetvis. Jag hatade allt med min kropp och skämdes nå ohyggligt för skinnet på min mage och gör än idag. Att veta att R då valde att sitta och runka, och ja, han runkade till det där för papperskorgarna på kontoret var alltid fulla av "snorpapper" som han sa, istället för att ha sex med mig… åh förbannat vad hårt det tar. Jag snappade upp vad det var han tittade på och försökte klä mig som dom. Unga tjejer i pippilotter, skor med stilettklackar, benvärmare, uppknäppta jeansshorts som knappt täckte härligheten där nere och ett linne man bara behövde titta på så ramlade tuttarna ut. Jag skaffade givetvis såna kläder och klädde upp mig. Väntade till sonen hade somnat, sen bytte jag om i sovrummet och gick ut till han där han satt i soffan och försökte förföra honom. Ibland gick det, ibland inte. Men att det ska behövas så mycket för att få en karl, med sån stor sexdrift att komma och ha sex med en…det förstår jag inte. Jag var snygg för att ha varit så otroligt stor om magen. Jag var smal och hade en förbannat snygg röv(har än idag har jag lyckat inse), långt blondt naturligt hår. Vad fanns det att inte gilla. Och jag ansträngde mig verkligen i sängen för att han skulle bli nöjd. Han valde alltså låtsasbrudar istället för en drömtjej som jag.

Det där med att han satt upp på nätterna fortsatte givetvis. Det gjorde så ont i mig att veta vad han gjorde så jag tillslut började ha öronproppar när jag skulle sova. Jag orkade inte lyssna på knappandet när han snackade med sina unga snygga tjejkompisar och stönandet i högtalarna.

I April 08 så hade han gjort i ordning cd-skivor med bilder som han ville ha kvar, som han sa att det inte var något hemligt på. Fine - tänkte jag - då får jag väl kolla på dom också?! Sagt och gjort. Jag kollade, och gillade inte vad jag såg. Han hade sparat foton ändå med naket och porr. Dessa cd-skivor, som han sa var inte hemliga, var lösenordsskyddade. Som tur var så såg jag hans lösenord i ett mail över axeln på honom någon gång och lyckades komma åt alla filer.

Under dessa år har jag snokat mer än man någonsin kan tänka sig och jag har blivit påkommen hälften av gångerna. Jag har varit fruktansvärt svartsjuk på allt och alla. Men jag har åstadkommit mer än jag egentligen kunde och det står mig dyrt idag. Jag höll käften fast jag inte egentligen kunde. Idag alltså 2 år sedan smärtorna började, har jag fortfarande smärtor och är utbränd med GAD.

Den där tjuvtitten på de där sista cd-skivorna var det som fick mig att inse att han aldrig skulle ändra sig för min skull, och så lämnade jag honom, vilket också stod mig dyrt men det blir en annan historia.

Idag är jag tillsammans med en kille sen ett år tillbaka. Äntligen har jag hittat en bra kille och han har förståelse för all knäppa grejer som är fastetsade i mitt inre sen förhållandet med R. Min enormt jobbiga knäppa svartsjuka och mitt förakt till datorn är nog det värsta av hela den biten. Jag har förklarat hur det ligger till och försöker att inte låta det gå ut över honom, vilket det inte gjort hittills, men jag är rädd att dessa problem kommer ta kål på vårat förhållande en dag. Att jag kommer att lämna honom av kärlek för att skydda honom ifrån mig, precis som jag lämnade killen jag var tillsammans med när jag blev våldtagen. Jag stod inte ut att se honom gråta för min skull och drömma mardrömmar. Såhär i efterhand kunde han säga att det var rätt av mig, att han började må bättre och att hans liv blev bra. Men jag är rädd för vad dessa positiva erfarenheter av förskonande kan göra med mitt förhållande idag.

Aldrig en enda gång höjde R handen mot mig eller visade ilska, eller egentligen några känslor alls.

Vem kan älska en robot?