När blir man gammal nog att inte...
… längre bli sårad över att ens pappa så tydligt prioriterar andra saker och sin sambo, framför mig, hans dotter?
Jag är 45 år gammal och borde ha skaffat mig distans nog.
Men det smärtar fortfarande, kanske för att pappa försvann ur mitt liv såpass tidigt, först genom skilsmässan från mamma när jag var 8 år, sedan genom att flytta tillbaks till Norrland när jag var 16 år. Visst har vi träffats och ringt och haft kontakt, hela tiden, men det kan inte alls bli på samma sätt som när man växer upp i samma familj, eller åtminstone bor i samma stad.
Min relation till mamma är hemskt dålig och har alltid varit. Jag kunde inte ty mig till henne och lita på henne, hon var labil, svängde i humöret, kunde bli hårdhänt och t o m ta till våld när hon blev arg. Numera har jag förstått att min mor kanske lidit av depressioner hon med, bara att det inte yttrat sig som hos mig. Vi umgås inte alls sedan 7 år, jag fick till slut totalt nog av henne.
Pappa blev därför den förälder jag kunde känna något slags trygghet med. Men han är inåtvänd och ganska egotrippad, kunde inte prioritera sina barn tillräckligt. Alltid satt sig själv främst, sina intressen, det han ville göra.
Och det fortsätter.
Jag är vuxen sedan länge, och borde verkligen inte förvänta mig något, när jag ringer och frågar om jag kan komma och hälsa på och ta min nye kille med mig, jag vill så gärna visa min älskling det ställe i Norrland där jag tillbringat så mkt tid - pappas ställe, och mitt andra hem. Byn där hela min farssläkt kommer ifrån.
Men nej, han var inte hemma, och hans sambo kvittrade glatt om hur upptagna de är, hur bortbjudna de är, hela november, jaaa. Det sved. Det borde inte göra det, men det gör det. När ska jag lära mig? När ska det här såret gå över?
Jag skulle tillbringa julen hos pappa förra året. Det blev helt misslyckat. Han hade, utan att fråga mig först, bara besämt att vi skulle vara i hans sambos hus. Jag trivs inte i hennes hus, känner mig inte hemma där. Det är kallt och luktar typiskt gammalt hus, och det är inte fräscht. Jag var trött och utarbetad och dessutom kraftigt förkyld. De lät mig inte vara ifred, var på mig hela tiden att jag skulle snyta mig, stack näsdukar i handen på mig, ungefär som jag var en 5 års snorunge. Jag fick inte spela piano så högt (det gjorde jag inte), jag fick inte hjälpa till med något.
Det var en lättnad att åka hem till hans hus sedan. Väl där, råkade vi i gräl. Pappa klumpade sig och sa en sak som sårade mig ngt grymt. Jag blev otroligt arg och ledsen, lämnade matbordet och gick därifrån. Tog en promenad. När jag kom tillbaks, hade vi en uppgörelse. Han bad om ursäkt, men jag var så sårad och tillintetgjord att jag bara blev liggande dan efter, ville inte stiga upp, ville inte äta. Pappa fick mata mig med mandarinklyftor…
Jag skulle kunna skriva mycket mer om detta, men orkar inte… Jag vet med förnuftet varför jag blir så sårad, det är instinktiva känslor av övergivenhet från barndomen som slår till.
Men på något sätt har mina föräldrar alltid satt sina egna behov främst. Riktiga fullblodsegocentriker bägge två. Jag är äldst och har tre yngre syskon som jag fick ta hand om mycket. Ännu kan jag känna mig skjuten åt sidan, bort prioriterad. Utnyttjad för att tillgodose någon annans behov. Men MINA behov då?
Med åren har jag blivit bättre på att sätta ner foten och se till att JAG får det jag behöver. Men de gånger jag gjort det, blir jag anklagad för att vara självisk. Som när jag beslöt att inte längre umgås med min mamma, för att jag mått så dåligt av att ha kontakt med henne. Varje gång jag gick därifrån efter att ha hälsat på, var jag inbitet arg, ville tugga… så det slutade med att jag köpte godis oftast… När jag bröt med henne så fick jag genast alla syskonen på mig. Tydligen borde jag ha fortsatt träffa henne och vara "som vanligt", dvs uppoffra mig själv o mitt mående för 4 personers skull.
Men det kan jag säga: om någon prioriterar bort mig, så inte fan hamnar den personen högt på MIN priolista.
Ergo: Jag ringer inte och tjatar på farsan för att få komma. Han får själv kontakta mig och bjuda hem oss. När han nu har tid. Han ska ju spela, gå på frackmiddag, träffa sin sambos barn o barnbarn, osv osv. Hans egna barn - ja, vi kommer långt ner på hans lista…
Bitter? Ja litegrann. Men försöker se till att det inte tar överhanden. Viktigast är trots allt att jag lever mitt eget liv och formar det som jag vill.
Föräldrar - dem kan man vara utan… Så har jag ofta tänkt…
Ville bara säga att man nog aldrig kan bli för gammal för det, tyvärr, för det skadar ju en själv, men det är så svårt att släppa ibland.
*kram*
Paulina
Jag tror inte heller att man blir for gammal. Min halft ar fortfarande bitter, arg och upprord over hans foraldrar. Han ar tjugofem och har inte haft kontakt med sin mamma mer an tva ganger sedan han var tva ar gammal, och han ar fortfarande arg, bitter och ledsen. Han forstar inte hur hans egen mamma kunde valja bort honom. Hans pappa ar inte mycket battre heller. Han ar kall, egocentrisk och forstar verkligen inte min pojkvans kanslor. For att laka hans sar sa gav han honom socialstyrelsens rapport pa ca fyrahundra sidor ang varfor hans mamma inte ar en lamplig foralder, och sa att han borde vara glad att hon inte ville ha med honom att gora.. Sa jag tror att jag forstar hur du kanner. Det ar inte latt att slappa taget, det tror jag verkligen inte. Jag tror jag skulle vara extremt sarad om mina foraldrar skulle "valja bort" mig, och det skulle inte vara latt att slappa taget om det. Det skulle kannas som en krankning och jag skulle ha jattesvart att slappa taget om det.
Skickar ocksa en kram!
// Amanda
Du beskriver ågot som en närstående till mig upplevt med sina föräldrar..
Han har gått i gestaltterapi som jag själv inte vet vad det är..Han har blivit botad från att må dåligt av allt som föräldrarna gör och säger..kan rekommenderas
En krukmakare och bloggare http://krukmakerihemjord.blogspot.com/
Kom att tänka på vad min bästa kompis en gång tröstade mig med: familj, är bra att ha… på ett foto…nerstoppat i en låda… med framsidan neråt…
Ålder/år i sig läker nog inga sår närdet gäller föräldrar… det sitter ju så djupt.
Jag är 41, och mina föräldrar finns sedan ett antal år bara i periferin… vi är inte nära varandra varken fysiskt (60 mil) eller att vi pratar särskild mycket,det går ofta veckor utan att jag tänkt en tanke på dom. Och det är en konsekvens av hur det varit och hur jag behövt göra för att få leva mitt eget liv.
Växte up med en mycket patriarkalisk och dominant pappa, Major i armén och med i en massa företagsstyrelser. Politiskt långt åt höger. tävlingsmänniska. Han älskade sina barn mycket, men det var ingen kravlös kärlek. man duger inte för att man är den man är utan om man duger beror på vad man presterar! Han frågade inte bara vilka betyg jag fått utan även vad de andra fått för att säkra sig att jag fått bäst!
Det gik valdigt bra i 17 år. Jag var pappas duktiga dotter och fik bästa betyg på hela skolan, och bästa betyg på hela gymnasiet. Sen var jag 18, myndig och ville bestämma över mitt liv själv. Och det jag ville var att resa till Indien ett år med en kompis. Oh det var ju inte alls som han tänkt sig. Han tyckte förstås jag skulle direkt på universitetet eller möjligen resa i världen om det var till USA eller i nåt ärende som kunde bli början till min lysande karrier inom nånting i hans smak. Han försökte muta mig, erbjöd mig pengar om jag ville avstå från min inplanerade Indienresa. Han fixade även ett jobb i Schweitz åt mig som jag avböjde. Den dagen jag stod med min ryggsäck och biljetten till indien stod han, duktiga flickans pappa o skakade på huvudet. Han sa inget, men tystnaden sa: du är inte längre min dotter.
(Vi hade en mycket bra och otroligt givande resa och kom friska o lönnfeta hem igen o började på Universitetet året efter)
Då jag var 25 blev jag gravid o flyttade ihop med barnets pappa och flyttade därmed til Sverige (från Danmark). En psykolog skulle nog säga att min dåvarande sambo var ett riktigt protestval :-) motsatsen till min pappa, uppfostrat till att man duger för den man är, låt vänster politiskt, flummig, utan jobb, utan utbildning, snäll o god, jämställd mjukispappa. Vi bode i ett pyttelitet skruttigt men charmigt rött torp o skaffade får. Mamma o pappa hälsade på én gång (2 dagar) 1994, då barnet blivit ½ år. Sedan dess har de inte hälsat på mig.
En gång vi var på besök i DK frågade jag om jag fick ta en tavla… en sån här gammal affish som funnit i en skola som lagts ner, jag tyckte den var trevlig och mamma+ pappa hade den på vinden, alldrig framme. Svaret blev: "Den ska inte till Sverige". (En sån är värd några hundralappar). Till jämförelse så har min yngsta bror (som kan allt! enligt mamma o pappa) fått ärva släktgården. Den är värderat till 4,5 miljoner + lösöre med diverse traktorer, trösker mm. Pappa som är bra på ekonomi fixade detta på nåt sätt så lillebror slipper köpa ut sina syskon… "det vore ju synd om han skulle behöva skuldsätta sig"…
När mitt barn nummer 2 kommit och mina föräldrar inte kom o hälsade på var jag otroligt ledsen. De kommer inte ens om de får ett barnbarn! (Ska sägas de då var pensionärer med all tid i världen, bra ekonomi och hälsa som räcker till för resor o inga andra barnbarn eller husdjur..). Jag blev arg okså. Ska jag fortsätta komma til dom o "servera"barnbarnen för dom? jag funderade starkt på att skära av all kontakt, men det blev att jag bestämde mig för att én gång omåret, för mina barns skull, då åker jag till Danmark.
Skrev mycket om pappa och nästan inget om mamma. Hon är en liten varelse som knapt har någon egen vilja, o tycker av princip som pappa. Den dominerande känsla jag har för min mamma är förakt.
Numera har jag haft så lite att göra med dom under så många år att det kommit på avstånd och att jag inte går o känner mig bitter eller besviken. Jag har gett upp. Och så tänker jag att de går ju mista om mer än vad jag gör. Och som tur är har mina barn jättefina farföräldrar :-)
Förlåt he he, nu blev det attt jag skrev hela min livshistoria istället för att försöka svara… fast det hänger ihop. Jag tror det handlar om att inse att man kan inte förändra dendär föräldern, den är som den är, o så ska man sluta hoppas den ska ändra sig o inte utsätta sig för situationer man kan må dåligt av.
Det andra man kan göra är ju att försöka se till att vara mer schysst själv, mot sina nära o kära o framförallt barn….
#Intressant att läsa och man kan lära mycket av att lyssna på andras historia.Man undrar hur många människor som egentligen har en bra relation till sina föräldrar.Jag tror det är 50/50 faktiskt..Man väljer inte sina föräldrar och man behöver inte ens tycka om dom inte sina syskon heller.
En krukmakare och bloggare http://krukmakerihemjord.blogspot.com/
Starta ny diskussion