Jag och min pojkvän har känt varann under 4,5 år och under första vändan dejtade vi exklusivt under 1 år, var ihop i ett halvår, hade ett break på 1,5 år och efter det började vi träffas igen och har nu varit ihop i snart ett år igen. Det har varit ganska turbulent alltså.

Jag bor hemma hos min mor för tillfället, då jag inte har kunnat få tag på ngn egen lgh. Jag bor i Sthlm, har ingen inkomst och har inte stått i lägenhetskö tillräckligt länge för att kunna få ngt hyreskontrakt. Andrahandskontrakt verkar dessutom vara omöjliga att få såvida man inte har ngt jobb. Jag är trots allt 30 år, så jag har bott hemifrån under ganska mga år, då jag studerade på annan ort. Har en hel del problem som jag har försökt ta itu med den senaste tiden, bl a har jag gått en neuropsykiatrisk utredning och fått diagnosen ADHD med Asperger-drag. Har alldeles nyligen påbörjat medicinering. Jag känner att den fungerar, men jag behöver mer tid för att ordna upp allt som inte har fungerat under… ja, hela mitt liv. Det går inte i en handvändning, även om medicineringen är till stor hjälp.

Mina svårigheter är inget som syns utanpå; jag förefaller vara en sprallig, social, intelligent och kreativ tjej. Det är jag visserligen och det gör det än svårare för min omgivning att förstå den bakomliggande problematiken och hur mkt jag kämpar med att få ihop vardagen och alla, till synes enkla, bestyr som ingår i den.  

För att återgå till boendesituationen, har jag aldrig bott ihop med någon utöver min familj.

Min pojkvän berättade nyligen att hans syster hade undrat varför vi inte flyttar ihop. Att hon anser att man bor ihop i ett seriöst förhållande, iaf om man är 30 år som jag och 32 som han. Hans syster verkar inte ensam om denna åsikt och jag möts av den i tid och otid.  

Jag känner dock att jag inte är där än. För det första, har jag som sagt ingen inkomst. Min pojkvän har köpt sig en etta i centrala Sthlm, som är på tok för liten att bo två i och dessutom skulle jag inte ha råd att bo där om vi delade på utgifterna. Han har god ekonomi, stora karriärsmöjligheter inom sin bransch och reser ganska mkt i jobbet. Det lutar dessutom åt att han flyttar utomlands inom ett år. Jag har ingen aning om var jag kommer vara då - om jag har lyckats få ordning på mig själv tillräckligt mkt för att slå följe med honom utomlands. Som det ser ut just nu, har jag uträttat alldeles för lite för att få det att fungera i ett annat land. Dessutom är jag väldigt begränsad i min engelska om jag skall satsa på det jag har studerat - vilket jag vill göra. Måste således hitta ngt sätt att kunna arbeta mot Sverige och på svenska, även om jag befinner mig i utlandet.

För det andra, har jag ingen längtan efter att bo ihop med honom i dagsläget. Först vill jag känna att jag klarar mig själv, ha mitt eget boende och ett jobb. Jag vill satsa på min egen karriär, det är viktigt för mig. Jag har trots allt studerat under en massa år och vet vad jag vill ägna mig åt. Jag vet att jag är kompetent, men att det krävs att jag gör saker på mitt sätt för att det skall fungera iom mitt funktionshinder.

Om jag flyttade in hos honom, följde med honom utomlands utan att ha egna planer som går att ro i land och lät honom satsa på sin karriär samtidigt som jag skulle låta min egen falera, ja, då skulle jag förmodligen bli både bitter, känna mig osjälvständig, strandsatt och låta frustrationen gå ut över honom. Jag känner mig själv så pass väl att jag inte vill utsätta varken honom eller mig för det. Den typen av stressiga sistuationer plockar fram mina sämsta sidor i form av dålig impulskontroll och aggressivitet.

Just nu vet jag varken ut eller in. En del av mig säger att jag borde ge upp redan på förhand, eftersom jag absolut inte har den blekaste aning om eller hur jag kan få den här relationen att fungera. En annan del av mig vill fortsätta försöka, inte ge upp kampen om ett… ja, relativt vanligt liv. Ett tryggt liv. Ngt som alla andra tar för givet, men som kräver enorma prestationer för mig att få att åstadkomma.

På sistone har jag börjat tvivla på att jag skall hinna få rätsida på allting innan det rinner mig ur händerna. Mina jämngamla väninnor har familj, barn och jobb sedan flera år tillbaka och för mig känns det väldigt avlägset. Jag vill absolut inte ha barn just nu och än på några år, det vore oerhört egoistiskt av mig att skaffa barn när jag inte ens kan ta tand om mig själv, men det är möjligt att jag vill ha det när jag är 40. Om saker och ting fungerar bättre för mig då, vill säga. Och om jag fortfarande är kapabel att skaffa barn då. Just nu sträcker sig inte mina framtidsvisioner så pass långt fram i tiden att de inkluderar barn och familj, prio ett för mig är som sagt att klara mig själv.

Jag kan dock inte låta bli att grubbla på hur. - Hur tusan gör man?