min 25års dag va som vilken födelsedags om helst.. förutom att jag låg inne på förlossningen o fick världens finaste lilla Isa dagen efter  :)

men men, jag har inte tänkt sådär jättemkt på att jag är 25, mer än att jag ibland kan känna mej lite gammal faktiskt… om 5år är jag 30

känns som om det va nyss jag fyllde 18år..

När fyller du år #0? =)

Jag fyllde 25 i oktober, och jag känner precis som du att jag inte kommit så långt som jag vill i livet.

Jag fick en kris när jag fyllde 20 år. Kändes som att "Jaha, nu är tonåren över och då måste man bli vuxen och tråkig". Hade en sån ångest men den gick snabbt över när jag märkte att livet fortsatte precis som innan utan några förändringar. :P

Nästa år fyller jag också 25 år men det är inget jag har tänkt så mycket på. Jag är snarare förvånad över att livet har blivit så annorlunda än jag tänkte för 10 år sen. Jag hade aldrig trott när jag var 15 år att jag  skulle ha fått två barn vid 25 år och ha sambo och köptelägenhet och allt, haha. :) Men jag är väldigt nöjd med mitt liv och känner att jag har kommit långt men fortfarande är ung och stark. :)

#1 Men du har ändå skaffat barn som är ett stort steg i livet. Inte för att jag önskar att jag hade barn just nu. Men familjebildande är en stor del av livet och då har man kommit en bit.

#2 18 november :)

#3 Jag känner mig nog mest bitter, det känns inte självvalt på ngt sätt. Jag har varit väldigt mkt sjuk och det känns så orättvist. Jag vet att jag hade kommt längre med min studier vid det här laget om jag hade haft hälsan.

#4 Förstår att du känner att du kommit långt :) och jag är glad för din skull.

Mina viktigaste mål i livet har varit att utbilda mig ordentligt och få en stabil karriär och god ekonomi. Jag känner mig oerhört rik i livet oavsett utbildning eller ej. Jag har en fin familj, underbar sambo och fantastiska husdjur. Men det känns som att alla mina planer i livet skjuts upp hela tiden.

25 års dagen var bara en extra fest bland alla andra, levde studentliv då.

40 kändes mycket mer, då har man statisktiskt sett levt halva sitt liv… dvs mindre än halva är kvar!…..  Blev på ett annat sätt än tidigare medveten om det med att livet inte är obegränsad långt.  Samtidigt var jag ganska sleten, på gränsen till utmattning och också i ett läge där jag bestämde mig för att definitivt ar färdig med att skaffa fler barn..  dvs ett nytt kapitel i livet började.

Min särbo fyller 25 år den 19 november. =)

Jag fyller 25 år 19 mars.

Jag har kris ständigt jag, har ingenting med åldern att göra. Grejen är att man slösar bort livet genom att fundera över hur man slösat bort det! Kanske inte så lätt att bromsa såna tankar. Jag har panik över att min kropp är mer föråldrad för mig än vad det är för de jag vet av i samma ålder som jag. Men det är p.g.a. hur jag har haft det. Jag har panik över att jag aldrig haft några riktiga tonår. Jag har gråtit mig igenom mina tonår i min ensamhet. Men jag tror att jag sörjt klart det nu. Ser fram emot att bli starkare i mig själv så att jag kan hjälpa min son bli den han har potential att bli och sen skicka honom ut i livet. När han klarar sig själv så ska jag ut och festa rövern av mig, haha. =)

Jag har en särbo som älskar mig oavsett hur jag ser ut och han komer att åldras han också, tillsammans med mig, om allt går som jag vill.

Oj vad klok och lugn jag låter nu, men jag kan lova att jag inte är såhär alla dagar. =) Jag har också funderat över det här med att fylla 25 år. Men den dagen jag väl fyller 25 så har jag funderat färdigt över det där. Men nog sörjer man allt det man har missat genom åren, stundvis. Det är nog naturligt när man har haft det svårt.

när jag fyllde 25 så var jag lite ledsen mitt liv såg inte ut som jag ville o hade planerat men nu verkar det gå på rätt håll åtminstone =)

25 var inga problem för mig  Däremot tyckte jag att 28 lät fasligt vuxet…haha. Nu fyller jag 37 snart och tycker det bara är skönt att bli äldre! Fast jag kan ju erkänna att jag stannat kvar vid 32 år…blir nog kvar där ett tag  Fick visa leg häromdagen när jag skulle köpa nikotintuggumi…kassörskan måste ha varit berusad!!

Jag fyller 25 nästa år och är som många andra lite besviken över att jag inte komit så långt i livet som jag trott att jag skulle göra. ex så trodde jag att jag skulle ha fått barn vid det här laget och det plågar mig att jag inte har det.

Hade en ganska stor kris när jag fyllde 18 mycket pga en depression som redan fanns

Ju äldre man blir desto mindre krisigt känns det

30 var ganska jobbigt, 40 inte så jobbigt och nu när jag fyller 50 (dec) så känns det inget speciellt, jo jag börjar ju bli gammal men vadå, alla ska den vägen vandra

Det verkar vara ett forvantningsgap mellan vad 25-aringarna uppnatt och vad de hoppades uppna. Barn har namnts. Jag ar nyfiken pa nar ni gjorde listan och vad det var pa den?? Jag ar nu 45.

Jag tror inte att en sådan lista är någonting som man själv var medveten om att man hade när man var yngre. Det är saker man hoppats på att uppnå och drömt om och som hade kunnat blivit verklighet "om det inte varit för det där och det är…". Jag har aldrig haft min "lista" kopplad till någon viss ålder utan snarare hållpunkter i livet och kopplat till en viss mognadsnivå. Kanske känner man vid 25 att man är redo för så mycket mer precis som man hade trott att man skulle vara men ändå har det inte blivit så. Har man inte lite rätt att sörja det förgångna när man blir halvvägs till 50?!

Jag började nog fundera som mest på det när jag var 19-20

Jag kände inget speciellt över att fylla 25,hade hunnit med lika mkt som en del hinner göra under en livstid vid det laget…både bra o dåligt. Fyller 34 den 19 november och får ff visa legg när jag köper snus så det får man väl ta som en komplimang ;)

Fyller 44 nästa år och jag har inte heller kommit så långt som jag vill/trodde jag skulle gjort. Men jag trivs och har accepterat att det är så:-) Behöver inte visa legg när jag köper snus.

Jag är 24 och behöver inte visa legg men sambon är 34 och får visa legg… lite orättvist

Det minns jag inte för det var så längesen o trots min dryga ålder idag har jag fortfarande inte kommit nånstans.

Jag har panik for att fylla 25.. Ar "bara" 21 i dagslaget, men vid 25 vill jag ha ett nagorlunda stabilt liv, helst med barn och sambo och ett ok jobb. Hur nu det ska ga till. Stannar jag med pojkvannen nu sa kommer jag vara "fast" i studentlivet tills jag ar 24, och efter det sa ska det finnas tid till att resa, hitta jobb (forhoppningsvis sa har jag redan jobb vid den tidpunkten och da ar det ju bara pojkvannen som behover ett) och "leva livet" innan det ar dags att skaffa familj osv! Vem vet hur manga ar det kan ta?!
Jag ar livradd for att vara en "gammal" mamma! Jag vill att mina barn ska fa traffa min morfar, jag vill vara ung och frash och aktiv nar barnen ar sma och jag vill kanna att jag fortfarande har mycket kvar att ge nar de flyttat ut.
Jag ar ocksa livradd for att en dag vakna upp och tanka "vart tog livet vagen egentligen?"

Om man inte själv lägger på sig en massa ”måsten” blir nog livet lite roligare, tror jag.

Mitt minne av när jag fyllde 25 var att min mor berättade att hon sagt till mormor att jag fyllde 50… Tror det beror på att det var hon som fyllde 50 det året…

Än idag har jag inte fyllt 50 så än så länge är jag lugn. Hade min 30-årskris när jag var kring 28. När jag väl fyllde 30 var det ingen större fara. Då är det värre nu, när man fyllt 43 och inser att det är stor risk att man redan levt större delen av sitt liv… I och för sig har jag släktingar som blivit över 90 och nästan 100, men å andra sidan blev min morfar bara 44 eller 45 (dog 3 år innan jag föddes). Man vet aldrig förrän det är för sent…

Jag tror benhart pa att alla har nyckeln till sin egen framghang och man kommer bara sa langt som man sjalv ar villig att kampa for. Vi har alla val att gora har i livet och en del av att vaxa upp ar att sta for de val man gjort och ga vidare.

Att vara frustrerad och "radd" over att att inte gora ratt val istallet for att faktiskt valja sin vag ar ett val i sig. Da sitter man pa pottkanten. Vi har aldrig full kontroll over vad som kommer att handa, vad vi daremot har sa ar det kontroll over hur vi hanterar det faktum att livet ibland kan vara bade orattvist och oberakneligt. 

Det ar bara att jobba stenhart pa att se till att njuta av livet om man ar radd for att att man kanske blir besviken som gammal. Som tur ar moter jag sallan gamla manniskor som ar besvikna. Nagon bitter typ har jag val pratat med men annars ar de flesta manniskor nojda. Har man haft ett gott liv och upplevt mycket sa inser man att allt ar inte svart och vitt utan det mesta ar lite mitt emellan. Man vet att man inte ar perfekt sa domer inte andra sa hart heller (inklusive deppande 25 aringar ;-))

Ett mycket bra ordsprak ar: Youth is wasted on the Young.

Kan man inte uppskatta att man har halsan, framtiden oppen, mycket att se fram emot medan man ar ung…nar ska man da vara glad ;-)

#32 Svårt att göra dom valen när man spenderar större delen av sin ungdom som sjuk… Då kommer man inte så långt. Kan inte påstå att min dröm när jag var yngre var att som 23 åring vara hemma med "sjukpension". Jag har hindrats av sjukdom att göra rätt många val. Men det är ju inget som för den skull säger att jag inte kommer kunna bli lycklig sen. Kanske kommer jag kunna uppskatta livet på annat sätt än dom som aldrig mått på det här viset.

#23 Jag har ocksa tilbringat manga ar med svar sjukdom och konstant smarta. Att det trots allt har gatt bra for mig i livet tror jag bl a beror pa att jag vagrar vara ett offer for omstandigheterna. Att jag har varit sa sjuk sa lange ar otur, inget annat. Det ar inte en livsstil och jag har alltid vagrat att definiera mig sjalv som en del av min sjukdom.  ALLA manniskor har ett val att jobba pa sin attityd till livet. Antingen deppar jag over att jag t ex aldrig kan aka skidor, eller sover valdigt lite pga vark eller sa tanker jag pa de miljoner saker jag KAN gor, trots mina fysiska tillkortakommanden. Jag vet vad jag valjer!

#24 Visst kan jag välja att vara glad och uppskatta det jag kan men det hade nog varit lättare om inte dom sjukdomar jag drababts av vore deppression och ångest. Det är inte direkt så att det är sjukdomar som är kända för att ge ett glatt humör tyvärr. Jag försöker varje dag at uppskatta det jag har och kan men det är inte lätt alla dagar.

#25 OK, forstar. Men kan man inte da saga att du ar deppad i allmanhet istallet for att du ar deppad pga att du ska bli 25?

#26 Visst är det så att jag är deppad i allmänhet, tänker inte ens på min 25årsdag, det är ett och ett halvt år kvar. Tänkte mest på det här med att inte ha kommit dit man trodde och ville.

fyllde 25 i våras och det gick riktigt bra :) är inte stressad över vad jag har/inte har eller borde göra. Är nöjd med att ha kommit dit jag har.

#22 alla människor är olika. jag lever oxå med värk varje dag. men även om jag väljer att inte deppa ihop över alla saker som jag inte kan göra utan försöker att fokusera på de saker jag kan så finns det ju alltid dagar där värken tar överhand och man deppar ihop.

Och sätter man upp ett mål i livet som man tror stenhårt att man ska klara av inom en viss tid så är det ju klart att man blir besviken när man inte kommit dit när just den tiden stundar.

Minns inte vad jag tänkte inför 25 årsdagen, antagligen inte mycket alls. Jag är expert på att glömma hur gammal jag är, det var inte länge sedan jag trodde att jag var 27 år tills jag blev osäker och var tvungen att räkna.. visade sig att jag bara är 26. Lägger inte stor vikt på ålder.

Jag kan också tycka att jag inte kommit speciellt långt med mig själv och mitt mående (ångest) men på andra punkter är jag väldigt nöjd med mitt liv. Så inga livskriser precis, bara att jag rent allmänt känner mig rätt värdelös.

#29

Jag tror det beror lite pa hur man satter sina mal - ar de realistiska?

Har man ett stort mal eller flera delmal sa att man kan fira sina framgangar pa vagen?

Hur mater man framgangen?

Vad galler mal dar man ar beroende av andra, vadret, konjunkturen, miljon  - alla faktorer utanfor ens egen kontroll- far man vara lite forsiktig.

Att satta ett mal som att vara gift och ha barn vid en viss alder och sedan bli besviken om det inte hander ar inte speciellt smart. Det ar nagot som till att borja med beror pa nagot sa nyckfullt som karlek (hoppas jag), inte bara att man ska bli kar utan att det ocksa skall vara besvarat och ske inom en viss tid.

Darefter raknar man ocksa med att bada parterna skall vara fertila..hahajaja.

Varje besvikelse bygger pa ett forvantningsgap mellan det man hoppades och trodde skulle handa och det som faktiskt hande. Sa om man ar besviken redan vid 25 sa maste jag ta och ge en utmaning har:vad forvantar sig dagens 25-aringar egentligen som gor att de blir besvikna och far angest over att inte racka till?

Detta ar sagt med omtanke och en glimt i ogat. Forsoker hoja stamningen lite;-)

Hej, varje ålder har sin glans.

25 nej det kommer jag inte ihåg som något speciellt men när jag snart skulle fylla 30 då var det ingen ålder enligt mig men 40! oj vad gammalt! Så har det fortsatt 40 jaha då var det 50 som var gammalt och nu när man är över 50 då är det 60 såklart.

Men man märker ingen skillnad bara om man tittar i spegeln!

Då kan jag bli lite förvånad ibland för i mina tankar ser jag inte ut som en på snart 54 hahaha ja det är underligt men härligt också för det som betyder något är ju hur man är och känner sig.Hahaha Man får väl försöka undvika speglar så gott det går

Det är helt enkelt inte viktigt hur många år man är utan det viktigaste är att må så bra man bara kan.

I dagens samhälle är det så många krav, försök att känna vad som är bra för DIG och lev efter det.