Har skrivit tidigare, ser att det var slutet av oktober, och utgöt mig om min far.

Nu kommer fortsättningen på den följetongen.

Jag ringde inte tillbaks efter senaste gången jag hörde av mig, och fick veta att han inte var hemma, samt att de var upptagna, han och hans sambo, hela november. I min världe är det så att den som blir uppringd men inte är hemma, den ringer när den är hemma igen. Så brukar jag göra.

Men tydligen inte min pappa. Igår ringde han och var förgrymmad över att JAG inte hade ringt tillbaks. Han anser att det är den uppringande, som ska fortsätta jaga den uppringde. Och så började han beklaga sig över att jag tydligen inte vill ha kontakt (vilket inte är sant), att det ska vara så svårt att få till en normal kontakt åtminstone över telefonen.

För första gången i mitt liv så lät jag inte min far lägga all börda på mig, utan jag sa emot och det kraftigt också. Att han inte kunde lägga allt ansvar för att att upprätthålla kontakten på mig. Att jag VISST ringt flera gånger. Att jag inte trodde mina öron -  han har öht inte hört av sig till mig sedan 30/8, men nu ringer han och har mage att klaga över att JAG inte hör av mig. Att jag har 60-timmarsveckor inklusive allt resande och att sociala kontakter inte är det första jag tänker på när jag kommer hem ca 19, 19.30 om kvällarna efter ca 12 timmars bortavaro. (Har ett krävande jobb med många kontakter).

Vi sa inte adjö som ovänner, utan vi resonerade om lite alldagliga händelser innan vi avslutade. Men den här gången lyckades farsan faktiskt inte såra mig. Kanske för att han inte har rätt. Jag känner mig inte träffad eller så. Min far är samma egocentriska person han alltid varit, han förväntar sig att man ska hoppa och dansa bara för att han räcker ut fingret. Säger jag att jag vill leva mitt eget liv och att ett vuxet barn faktiskt inte berättar ALLT för sina föräldrar, ja då blir han sur och tycker JA DÅ BEHÖVER VI JU INTE HA NÅN KONTAKT.

Ungefär som det ska vara allt eller inget???

Jag verkar inte kunna göra en nuffra rätt i min fars ögon. Ibland alltså.

Han verkar faktiskt svartsjuk, eller jag vet inte vad jag ska säga.

Men att han blir sur, det bekommer mig inte så mkt längre. Vad ska jag göra åt det egentligen om han väljer att bli sur??? Egentligen har pappa avsagt sig rätten att lägga sig i mitt liv för länge sen, när han flyttade 60 mil från sina barn, som då var 16 (jag), 10 och 8 år!

Och med tanke på hur han agerade förra julen, så uppstod där en djup tagg i mig. Jag önskar inte bli så sårad igen av honom. Någonsin. Förmodligen håller jag ett visst känslomässigt avstånd sedan dess, en ren försvarsmekanism. Jag önskar skydda mig själv, vilket, givet min historik av depressioner, är i högsta grad förståeligt. Men jag tror inte min far förstår det. Jag har heller ingen lust att blottställa mig så och BERÄTTA detta för honom. Jag vill inte att min pappa ska veta allt om mig! Jag vill ha vissa delar av mig ifred!

Ibland känns det som pappa "knaprar" på mig, ska äta delar av mig som jag vill ha intakta.

Men han är en lyhörd person, trots sin emotionella klumpighet och märker förmodligen mitt avståndstagande. Och vill "slå hål" på det. Men han fattar inte att jag inte delar med mig av allt. Eller jo, det förstår han, och det sårar honom.

En annan sak. Har märkt en eprsonlighetsförändring hos min far, nu 73 år, senaste året, som stör mig en del. Det finns demens i släkten: hans moster, hans morbror och kusin har alla blivit dementa. Tycker mig se att pappa dels blivit glömskare, dels blivit argsintare och grälsjukare, vilket inte alls stämmer med hans grundpersonlighet.

Ett exempel: Han har träffat och pratat med min nya kille. De har blivit presenterade. Och jag har sagt min killes namn åtminstone 4-5 gånger. Ändå, igår, kunde han inte komma ihåg vad han hette…

Jag har en dålig relation till bägge mina föräldrar och det känns såklart inte kul.

Ibland har jag lekt med tanken att det är JAG som inte klarar av relationer, men vet samtidigt att det är hur fel som helst att tänka så. Annars hade jag inte klarat av så långa vänskapsrelationer som jag har (30+ år), att ha varit gift 11 år eller att ha varit så framgångsrik på mina jobb som jag är - har ett väldigt kontaktorienterat jobb.

Vad gäller misstanken att pappa kanske börjar bli gaggig… vad gör man?

Sedan tänker jag INTE tvinga mig till ngt som jag inte vill. Livet är för kort för det och jag måste värna min mentala balans och mentala hälsa. Jag har insett hur skör och bräcklig jag är i psyket, orkar inte ta mer skit av mina föräldrar…