Det kanske hade varit skönt för dig att få ut dina känslor. du behöver ju inte läsa om han svarar dig tillbaka. Men jag vet att det är svårt.

Ja, jag håller med Hera, du behöver nog få ut din känsor, så skriv ett mail, det tycker jag!

Min tanke är att han kanske inte uppskattade att få ett sådant besked per sms, vet inte men upplever ofta att "generationen uppåt" så att säga upplever det ibland som väldigt kallt och opersonligt att "prata" via mail och sms. Men å andra sidan så svarade ju han dig via fb så…

Men att säga upp ert släktskap över detta verkar lite överdramatiskt. Tycker snarare att du ska skriva ett brev till honom eller prata på riktigt med honom och berätta hur känner och har kännt, kanske är det som så att han faktiskt inte vet riktigt hur han ska bete sig eller hur du vill bli bemött. Kanske har han uppfört sig på ett visst vis av en viss anledning.

Ge honom i alla fall en chans att komma till tals. 

Hoppas du inte tar det som att jag kritiserar dig, tänkte bara att det kanske kunde vara nyttigt att få se saken ur fler möjliga synvinklar.

Prata med honom om du nu aldrig gjort detta..Sen hade du kunnat ringa och berätta för honom och visat att du är bättre än honom*L*

Jag håller med ovanstående om att du borde få ut dina känslor på något sätt. Ringa, maila eller något ditåt. Du känner nog själv vad som blir bäst. :)

Jag vill först och främst tacka för alla de svar jag har fått, det var många bra förslag.

Jag kan berätta lite som min mamma har berättat för mig när jag har blivit äldre. När mina föräldrar skilde sig så ville min pappa "straffa" min mamma, visst det låter konstigt, för det blev ju jag (och även min äldre bror) som blev straffade. Så att mina farföräldrar fick hjälpa oss att ha en fortsatt kontakt. När jag (och min bror) var små åkte vi till min pappa ibland. 

Hösten 1995 när jag flyttade 30 mil norrut så tappade vi kontakten ännu mer, han skickade aldrig julkort, födelsedags kort, eller ringde aldrig. Någon enstaka gång så har han skickat såna där mail som det står "skicka till alla du känner annars får du otur" mejl. Sånna mejl är inga mejl man håller kontakten med anser jag.

Sen så tycker jag att det är inte ett barns uppgift att hålla kontakten med sin förälder, utan att det är en förälder som ska hålla kontakten och visa barnet att det är viktigt för den.

Men det är mycket möjligt att han vill få kontakt med mig, men vet inte vet hur han ska göra det. Men om han nu vill det så tycker jag att han kunde ha visat större intresse när jag berätta att han ska bli morfar till våren.

I sommaras när jag och killen var i den staden som han bor i över dagen, så skickade jag ett sms där jag skrev att jag var där och om han ville träffas. Men fick ett svar tillbaka mellan en och två timmar senare där han skrev "är inte hemma". Skrev tillbaka typ "det var tråkigt, men jag hoppas att vi kan träffas en annan gång", men han svarade inte på det. Blev lite ledsen när jag endast fick det korta svaret.

Han har fyra andra barn med två andra Kvinnor, dom två älsta har han ingen kontakt med alls, det har han inte haft på flera år. Dom två yngsta bor han med tillsammans med deras mamma, så att dom har han daglig kontakt med.

Du har 2 val .

Antingen acceptera att du har en riktig skit farsa och må dåligt av det!

eller

Gå vidare och släpp honom ,begrav honom..skulle du möta liket på gatan så behöver du inte ens reagera!

kram

#7 - Nja, lite väl svart eller vitt för min smak.

Till trådskaparen: Jag tycker du ska prata med honom. Förklara hur du känner och se vad för respons du får. Efter det kommer du veta hur du ska göra men bryter du nu kommer du förmodligen alltid undra hur det skulle varit om du berättat för honom hur du kännt, det kan ju vara vändpunkten för er relation.

Är han fortfarande på samma vis som innan du pratade med honom så kommer han bara suga energi ur dig och då kan det bästa för din egen skull vara att klippa banden.

Eftersom du ställer frågan här så tror jag att du tvekar och tvekar du så kan det i alla fall vara värt att skriva ett brev eller ännu bättre försöka ses.

Det är min åsikt i alla fall, hur som helst, hoppas det blir bra för dig och din pappa.

Jag har länge accepterat att han inte har varit där för mig och visat det intresse som man förväntar sig att en pappa ska göra. Men nu när jag väntar hans första barn barn och han visar det lilla intresse han gör så funderar jag ifall det är värt att fortsätta att tro att han är min pappa.