Ännu ett "skriva-av-sig"-inlägg från mig. Jag ska försöka att förklara så bra som möjligt så ni kan förstå mig, och för att ni ska kunna hänga med.

En liten sammanfattning om vad som hänt först och främst. Jag har skrivit om hans "svek" innan. En viktig person i mitt liv var han, vi kunde säga allt till varandra, och han var mycket ärlig, "brutalt" ärlig som vissa kallar det; han sa precis vad han tyckte, och det älskade jag hos honom. Men så visade det sig att han inte alls var en ärlig person. Han visade sig att vara en fegis, avbröt kontakten med mig plötsligt, utan att säga något. Blockerade mig på msn och så vidare. Han spelar död, helt enkelt. Det hände någonstans i September.

I början var jag orolig, trodde att nånting kanske hade hänt honom. Men sedan såg jag olika tecken o.s.v. och visste att han gömde sig från mig. Jag blev rasande och ledsen. Okej att han inte ville ha kontakt med mig längre, men han kunde åtminstonde sagt det åt mig. Då skulle han iallafall inte vara en fegis, då skulle han ju ändå vara ärlig. Och jag var ledsen för.. jag gillade ju honom. Han var annorlunda, och speciell. Jag hade inte ens vetat att det fanns såna som honom, innan jag träffade honom. Jag saknar honom något enormt.

Iallafall, när jag väl hade accepterat det han gjort så försökte jag glömma bort honom, men det är ju inte så lätt. Jag jämför honom hela tiden med andra kompisar och så, och jag blir hela tiden påmind om våra roliga minnen. Men för någon månad sen kände jag att jag var på topp, och lycklig. Jag saknade honom fortfarande, men jag kunde tänka på honom utan att bli ledsen.

Det varade inte så länge. Visst mår jag bra nu, men jag har t.ex. kontakt med en av hans bästa väninnor, och varje gång jag hör/ser hennes namn eller tänker på honom en längre stund, så får jag ont i magen, mår illa, jag kan tillochmed börja darra. För jag är rasande. Jag har lust att skälla ut honom rejält, fråga honom varför han är så feg, helt enkelt säga vad jag tycker. Jag sitter och darrar nu bara jag tänker på det.

Jag är frustrerad! Nu har jag hamnat i någon sorts mellangrejj. Jag kan prata om honom med kompisarna utan att riktigt tänka på honom, men om jag sitter själv ett bra tag utan att ha något som håller mig upptagen och koncentrerad, då börjar jag tänka på en massa som han sagt och så, och då blir jag riktigt arg. Jag är inte så ledsen längre, jag saknar honom lite ännu, men nu är jag bara arg.

Jag hade känt mig så hemma och trygg med honom; jag sa och gjorde mycket till honom som jag trodde att jag aldrig i mitt liv skulle göra. Egentligen ångrar jag inte det. Det kanske är lite tragiskt? Att jag inte ångrar allt jag och han har gått igenom? Faktum är att de 4 månaderna vi spenderade tillsamman var mycket härliga. Så jag ångrar ingenting.

Nu vet jag riktigt inte vad jag vill, eller vad jag känner. Ena sekunden kan jag känna mig tom, och känner inte någon längtan efter någonting. Andra sekunden kan jag vara överfylld med känslor att jag spricker. Det är jag ju också frusterad på; att jag inte vet vart jag själv är liksom.

För det mesta mår jag bra, men jag är ännu inte helt frisk liksom. Dessutom pågår det massa annat drama som sitter som ett ärr i mina tankar… Jag hinner nästan inte tänka igenom allt, för plötsligt poppar det upp något nytt bekymmer. Usch och fy. Ibland undrar jag om det är värt det.

Oj, det blev jättelångt märker jag nu. Förlåt om jag kanske upprepat något eller bara babblat en massa nonsens, men jag var tvungen att skriva av mig lite. Tack för er tid.