![[luneri]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Varför känner jag såhär?
Hur ska kärlek egentligen kännas?Jag tror att jag tappat bort den känslan och vet inte hur jag någonsin ska hitta den igen.
Jag och min kille har varit tillsammans i 3 1/2 år nu. Han är min första pojkvän dessutom. Han är en underbar pojkvän och är så snäll man bara kan vara. Men trots det har jag börjat tvivla på vårat förhållande. Jag vet att vi passar ihop, men ibland känns det som att vi inte alls gör det.
Han gillar att mysa och kramas väldigt ofta, Ibland kan jag tycka att det är påträngande, men ska de verkligen kännas så? jag får alltid så dåligt smavete när jag gör så mot honom. själv är jag en sådan att jag inte vill mysa precis hela tiden, medan jag vet att han väldigt gärna vill det. Han har fått offra sig mycket för min skull för det. Han är en väldigt kärleksfull person och jag kan inte mäta mig tills hans nivå.
Dessutom känns det som att jag är så mycket äldre än honom på det senaste (han är 3 år yngre). Jag märker att han inte är riktigt mogen att gå vidare med förhållandet, medan jag tycker att det är dags för det pga min ålder, jag är snart 25 år. Han är som en vägg när jag pratar om sådant.
Dessutom är han för snäll och om jag vill något som inte han riktigt känner för så kommer han i slutändan göra som jag vill ändå. Jag vill inte manipulera honom på det sättet, jag vill att han ska göra som han tycker.
Jag vet inte alls hur jag ska göra och känner mig vilsen. Hur vet man att det känns rätt och fel, och hur ska man handla efter det?
Om jag skulle göra slut på vårat förhållande så skulle jag kanske ångra mig? just nu känns det som att jag aldrig kommer träffa någon annan jag kan älska, men samtidigt känner jag mig instängd som det är nu.
det är så svårt sätta ord på hur man egentligen känner, men tror jag fick till det någorlunda.
Är det någon mer som haft liknande erfarenheter?
Känns dret inte bra är det bäst att prata med din partner om det. Kanske känner han också som du gör?
Det du beskriver har jag känt i två tidigare förhållanden, precis som du efter ca 3 år tillsammans. Dels var passionen svalnad, men det var också en fråga om att vi var på olika stadier i livet och inte ville samma sak med förhållandet just då.
Jag tror absolut att det är möjligt att ta sig igenom en sådan fas, för jag är övertygad om att det bara handlar om att kroppens kemiska förälskelse har ebbat ut, och att ens egna upparbetade känslor måste ta vid - och dessa är något man jobbar på varje dag i förhållandet!
Vad menar du att du vill gå vidare med förhållandet? Flytta ihop och skaffa barn eller? Om han inte är redo så tror jag inte att det är hållbart i längden att tjata sig till det. Du skriver själv att han är yngre, och killar mognar ju dessutom oftast senare än tjejer i sådana här saker.
Du bör prata med honom som Hera säger. Kommer ni fram till att ni vill ha en framtid tillsammans så får ni förhandla om tidsplanen, men det viktigaste är nog att ni försöker hitta passionen igen.
Vänliga hälsningar
Cindy
Ja, att vi flyttar ihop och jag vill iaf gifta mig någon gång i framtiden, men han vill inte gifta sig alls. Barn och så får gärna vänta för min del och det vet jag att han inte heller e redo för. Kanske det är vanligt att man känner så efter 3 år i ett förhållande?
Tack för råden, jag ska prata med honom om det.
Vårat förhållande har varit påfrestande ibland iome att det har varit distansförhållande i 3 år. det senaste halvåret så har han varit inneboende hos mig och min mamma på grund av studier här. i februari flyttar han till en lägenhet. så kanske de kommer kännas bättre då.
Starta ny diskussion