Mitt tips: Ta med en vuxen som står på din sida, mamma eller pappa eller någon annan. Dels för att det är lättare än att vara ensam mot 2 vuxna som redan gaddat ihop sig, och även för att vuxna alltid är mer "trevliga" i sällskap med andra vuxna, medan de kan vara väldigt respektlösa mot ungdomar om de kommer undan med det.

Däremot vet jag inte om det kommer att hjälpa att prata, dessa människor kommer inte att ändra på sig tror jag tyvärr. Istället kommer de förmodligen att lägga ansvaret hos dig, säga att du är känslig och överreagerat på gubbens "skojande" eller liknande.

#1  Mannen i fråga kommer antagligen säga att han skojjat, visst det kan han ha gjort. MEN jag har tagit extremt illa upp av hans "skojjande" då jag tolkat det dels perverst!

#2, i ärlighetens namn tycker jag inte att du har någon skyldighet att reda ut det här med din killes föräldrar. har själv suttit i samma sitts som dig med min sambos pappa. efter att samtal som gjorde mig väldigt sårad (han sa bland annat att jag inkräktade i hans sfär, och att han tyckte att han inte kunde leva sitt liv som han ville när jag alltid var där) valde jag att inte åka dit mer. jag har fått mycket skit för det valet, men jag stod fast vid det. träffade inte honom över huvud taget på ett par år och han ringde min sambo (som faktiskt flyttade hemifrån bland annat för att vi skulle kunna träffas lättare) och krävde att jag skulle ringa honom och be om ursäkt. jag gjorde det aldrig, för jag ansåg att det enda problem som fanns var att han inte kunde släppa det och jagade efter mig. min sambo fick åka dit hur mycket han ville, jag uppmuntrade honom alltid att hålla god kontakt med sin pappa, och han var alltid tydlig med att han inte stod på någons sida. jösses vad många gånger jag var arg över att han använde sin son som någon slags medlare när jag gång på gång sa att jag inte hade något emot honom som person, men jag tänkte inte be om ursäkt för något som i grunden var hans problem och för ett val baserat på uttalande från honom som jag tyckte var fruktansvärt kränkande. jag kunde sträcka mig så långt som att vi båda gjort fel, men det dög tydligen inte. jag har i alla fall aldrig lidit av att inte ha någon kontakt med honom, och det ska inte du göra heller. du väljer helt själv om du vill ha kontakt med hans föräldrar. ringer hans mamma är det väl inte värre än att du antingen säger att dutagit otroligt illa upp av några av pappans skämt eller helt enkelt låta bli att svara. gör bara klart för din kille vart du står och vad du tycker och känner så att han är medveten om var du står. då för du inte honom bakom ljuset och får honom att tro att det kan bli bättre. men ingen människa ska tåla att bli kränkt eller känna sig illa behandlad, och även om det kan vara svårt finns det ingen som kan tvinga en att umgås med killens föräldrar.

#3 Killens mamma ringde idag och frågade efter mig, kände direkt att det knöt sig i magen men jag gick och svarade iaf.
Hon tyckte det var väldigt bedrövligt att det vart så. OCh sa, som jag sa i #0, att B bara skämtade och att han är så att han skämta mycket.
Jag vet, att B är väldigt mån av att andra i sin närhets krets mår bra och vill verkligen göra så alla mår gott. MEN då jag inte känner han riktigt och dessutom har en otroligt knackig bakgrund så kan jag inte ta vad som helst.
Samtalet slutade bra. Både jag och L var lättad, men pappan i fråga vill prata med mig. Och då vet jag inte hur jag vill ta det. Om jag ens vill prata med honom eller inte. Dessutom skulle jag gärna vilja konfrontera mamman i varför hon påstår att jag bestämmer allt =O. Glömde ta upp det när vi samtalade.