vänlighet eller ett misstag?
Hejsan folket hoppas ni alla mår bra och det nya året funkar för er!
Har ett litet problem som jag behöver alla era viktiga åsikter om!
En tjejkompis till mig som jag kännt sen ungefär 10 år tillbaka skrev till mig häromdagen och mådde jättedåligt och var väldigt deprimerad och sa att det kändes som att livet inte hade någon mening och att ingen brydde sig om henne och att om hon dog skulle ingen komma ihåg henne osv osv.
pratade igenom det med henne och lyckades till viss mån lugna ner henne. men hon fortsatte att säga att hon börjat tänka över livet och döden och att om hon dog skulle det enda som skulle vara kvar vara hennes gravsten osv osv. även det här lyckades jag få henne och inse inte alls var så och att folk brydde sig om henne.
Efter att vi hade lagt på luren så tänkte jag på henne väldigt mycket efteråt och försökte komma på något som skulle göra henne lite gladare. Så jag gick och döpte en stjärna efter henne som hon sen blev medelad om med posten med stjärnnamnet och stjärnkarta och en teddybjörn!
Fick direkt ett samtal från henne där hon grät och va väldigt glad och jag tänkte att det lyckats att jag lyckats göra henne glad. men problemet är att hon kontaktar mig lite mer än normalt nu om ni förstår vad jag menar. och visst vill jag vara där och ställa upp för henne men det verkar som att hon fått ett intresse för mig som jag inte direkt är redo och ta itu med och det känns även farlig och helt fel tidpunkt och ta upp det här med henne.
Så min fråga är att gjorde jag fel i stjärn grejen och vad ska jag göra nu?
( vet inte om jag placerat inlägget under rätt rubrik , flytta gärna i annat fall )
Peace and love Sean
Det kan vara lite sådär, att tilldra sig intresse från en person som är deprimerad. Är man det, är man inte alls i balans. Man har inte normala känslor. Hon kan bli otroligt tacksam för att du visade lite vänlighet, och därför fokusera sig väldigt vid dig. Men det är farligt att bli något slags nära stödperson till en person som mår dåligt, om man inte är säker på att man har styrka nog att finnas där hela tiden. Om du "sviker" efter ett tag, så framstår du som dålig.
Jag skulle därför rekommendera dig att försöka vända hennes intresse till andra personer hon kan ha i sin tillvaro, och uppmuntra henne att söka hjälp hos vårdcentralen / psykiatrin. De är professionella och utbildade för att stötta en som är sjuk. Det är inte du. Det kan bli alldeles för tungt för dig.
Var också öppen och säg att du är beredd att finnas som en kompis, men inte som en stödperson, och att vill hon ha en stödperson måste hon välja en professionell inom vården. Blir hon ledsen och sårad, får hon ta det. Var konkret och säg exakt vad du är redo att göra för henne. Att tala i telefon 1 gång i veckan eller vad det kan vara. Att ni ses och fikar varannan vecka eller nåt. Sätt dina gränser.
Jag förstår att du är rädd att såra en känslig och sårbar person, men det är bättre att sätta ner foten nu och såra henne kortsiktigt än att såra henne längre fram, om du inte orkar längre utan blir tvungen att såga henne helt, rentav. Och du får stå ut med att din gränssättning väcker reaktion hos henne. Försök förklara att du inte är redo att ge mer än så, just för att du inte har egen styrka.
Hoppas det går bra…
/P
sant mycket sant faktiskt ,, du har nog rätt i det du skriver och jag håller med!
Saken är dock den att jag orkar att ställa upp för henne, hon betyder mycket för mig har alltid gjort och kommer alltid göra. är villig och vara stöd för henne hur ofta hon än behöver det. dock är det kärlekskänslorna som jag inte direkt är beredd och ta itu med på hennes nivå. är helt enkelt inte intresserad av henne på det sättet!
Men som sagt mycket bra råd!
Ah… nu fattar jag. Du menade KÄRLEKS-intresse. Jag missförstod dig… Ja men samma råd gäller där, vara tydlig eftersom det är bättre att såra kortsiktigt än långsiktigt.
En liten varning: Det kanske inte är äkta kärlek från hennes sida. Med det menar jag, att eftersom hon mår dåligt just nu, kan hon misstolka sina egna känslor. Lätt hänt. Jag har själv haft de problemen och vet att hjärnan spelar bazooka med impulser och känsloförnimmelser. Man tror att man har känslor, men det är i själva verket tacksamhet eller nostalgi eller så.
Iaf KAN det vara så …
Självklart förstår även jag att det inte förmodligen inte är äkta kärlek!
du har nog rätt får fundera lite på det här och se hur det utvecklar sig men självklart inte för länge då!
tack bergspuma
Håller med Bergspuma.
Starta ny diskussion