Jag är så innerligt trött på att ständigt gå runt och känna mig mitt emellan! Aldrig får man vara rakt igenom lycklig och glad, så som man alltid var för ett par år sedan!

Flyttade till Norge för 1,5 år sedan och första halvåret var kul! Jättekul. Var där med en nära vän som jag fungerar perfekt med.
För 1 år sedan flyttade jag till en annan stad i Norge med min pojkvän. I början vantrivdes han och jag gillade det, men efter en liten tid började jag vantrivas på jobbet och allt började gå emot mig. Min pojkvän trivdes bättre och bättre.

När vi äntligen flyttade hem till Sverige igen till början av juni var det sommar, skönt och varmt.
Jag o pojkvännen bor i ett 2familjshus på landet och första månaden var "semester". Men sen började allt gå emot igen.
Har inte fått något jobb och sitter ensam hemma varannan vecka då killen jobbar på annan ort. Nästan inga vänner som bor i närheten och vart man än ska måste man ta bilen och det kostar pengar. pengar som man inte har.
Saken är den att allt har strulat. Allt har gått fel. Har inte fått a-kassa på 7 månader och fick den för första gången förra veckan! Har därför haft höga skulder som ätit upp mig inifrån som jag äntligen kunnat betala av en stor slant på.
Under 2009 fick jag även veta att alla mina 3 illrar var sjuka varav en fick somna in i september, en har en aggresiv form av cancer och kommer förmodligen inte leva speciellt länge in på detta året och en måste öppnas för operation så snart som möjligt. Tog hand om en katt med kattungar i somras, världens mest perfekta katt, men hon fick avlivas, då hon skulle kastreras, pga en mycket allvarlig sjukdom som hade gett henne max ett par veckor i livet utan avlivning.
Min bil har det bara varit problem med. Grej efter grej har gått sönder och kostat pengar.
Familjemedlemmar och släktingar har haft problem, brutit sig, och varit sjuka.
Jag har helt tappat lusten att göra saker och vara utomhus. Jag har börjat jämföra mig själv med andra och tycker inte om mitt utseende och den personen jag har blivit.
Jag brukade vara sprudlande glad!! Det var så folk beskrev mig…. Jag är rädd att folk ska tröttna och lämna mig för att jag inte är mig själv längre. Hur ska någon annan kunna gilla mig när jag inte gör det själv?

Där vi bor nu har det varit strul med värmen under hela vintern. Jag avskyr att frysa och är en t-shirt människa som inte gillar att pälsa på mig för mycket utan vill ha det varmt runt omkring mig. Nu har vi haft 15-16 grader här inomhus under nästan hela vintern.

Vi har letat ny lägenhet så att mina jobbchanser blir större och så att vi ska bo i stan istället för på landet så det inte blir så ensamt när jag är hemma själv.. Hittade en perfekt lägenhet där det var inflyttning 1 feb… i 3,5 vecka har vi försökt få ett svar!! Hyresvärden har inte vågat säga nej och nu när vi ringde vågade han äntligen erkänna att han inte ville att vi skulle flytta dit pga illrarna… Men har fått en annan lägenhet som tyvärr inte blir ledig förrän till 1 april…
Ska jag sitta här och känna såhär fram tills dess? Det är många långa månader…
När en liten sak går emot mig, en sak som jag förmodligen bara hade ryckt på axlarna för om det hänt för ett par år sedan, så rasar hela min värld. Jag gråter och kan inte hantera situationen. Är jag på bra humör kan en liten småsak få mig att helt vända om och hålla mig nere i ett par dagar. Är det detta som kallas depression?

Det har inte gått långt in på 2010 men jag hoppas att detta året ska bli bättre än året som varit! Har svårt att tänka mig att det kan bli sämre i alla fall… Jag vet att det finns många som känner som mig i dessa tider och jag hoppas att allt kommer gå mot det bättre nu under året!