hej!! Men vilket hemskt sätt att få reda på det. Väldigt fegt av honom, men har ni bråkat mycket i ert förhållande och inte hittat ngn lösning på problemet så kanske detta är det bästa?

Ta hand om dig själv nu, va singel lev livet så kommer du nog vara mogen för ett nytt förhållande senare…

#1 Ja vi har båkat alldeles för mycket och har ingenting gemensamt, men av ren slentrian har vi ändå fortsatt att satsa vidare på boende och försökt hitta en framtid ihop.

Sen hösten -08 gick jag in i väggen rejält och höll på att ta livet av mig under en lång period och sen blev han sjuk i en obotlig sjukdom också i samma veva så ingenting har klaffat oss emellan. Sen att vi köpte huset som vi heller inte orkar med längre har inte gjort saken bättre. Och jag är dessutom väldigt deprimerad.

Jag är så jäkla rädd för att vara ensam nu framöver, då jag har väldigt lite kontakter omkring mig. Men vet samtidigt att jag inte orkar vara med en människa jag dels är rädd för samt helt tappat känslorna för, så den bästa utvägen är att skiljas åt. Det må kännas jävligt just nu men som med det mesta så förvinner en del minnen ut i tomma intet och en ny vardag kommer in igen. Men det tar oftast väldigt lång tid för mig.

Har svårt för att ta fasta beslut och är alltid osäker i det mesta jag tar mig för med.

Va lågt gjort av honom…

Det låter som att ni har haft problem tillsammans som ni båda låtit gå överstyr. Ett förhållande handlar ju om att kommunicera. Problem har man alltid. det är hur man hanterar dem som gör att man växer som par.

Tror du inte ni kan rädda det ni har med par-terapi eller liknande? Eller är det helt kört nu?

Hej igen!! Läste igenom ditt svar och ni har haft det väldigt kämpigt. Men ett stabilt och bra förhållande skall klara både medgångar och motgångar. Hamnar man i en kris skall man kunna stötta varanadra och klara det tillsammans. Jag anser att hamnar man i en kris och man inte klarar det utan blir bara mer problem så är man inte rätt för varandra. Sen kan du ju börja i kurser och finna nya kontakter. Vad brinner du för? Vad gör dig extra glad? Man skall inte leva med en annan människa för att man kansk tycker synd im situationen eller att det är tryggt. Man lever bara en gång och man får passa på att njuta…

tycker synd om personen menar jag!

Innerst inne är det över för min del och har varit det känslomässigt snart 2 år. Men jag är väldigt velig av mig med att ta beslut vad gäller att gå isär eller inte.

Vet ärligt talat inte om jag orkar med ett projekt med husförsäljning, flytt och ny ensam omstart. Har så mycket andra bekymmer som hämmar mig och som gör att jag har väldigt låg självkänsla. Men vill samtidigt inte leva med en person jag inte håller av.

Är dessutom arbetslös i allt detta. Känner att livet är mig övermäktigt. Ser ingen framgång eller ljusning i nåt alls. Kan ägna dagarna åt att bara sitta o stirra ut i tomma intet och tänka på bekymmer och dåliga saker. Har inte förmågan att ta tag i mig själv alls längre. Tror jag håller på att gå in i väggen igen för 2:a ggn på 1½ år….nice!

hmm okej då förstår jag din situation. Men han vill också flytta isär antar jag? Jag själv skulle aldrig klara av att leva med någon i två år och inte ens vilja det. Förstår att det är jobbigt med husförsäljningen osv, men det kommer bara bli mer jobbigt för dig ju längre tiden går… Du kommer inte känna lycka igen med denna mannen. Har du någon psykolog du går till? Vänner? familj?

Jag han inte haft känslor för honom på många år egentligen, trodde först det var så här det blir efter ett par år tillsammans, att man inte är intim med varandra och hittar på saker ihop. Men sen insåg jag att jag själv har en massa bekymmer som gjort att jag skjutit honom ifrån mig och i den vevan gled vi isär.

Konstigt nog så vet vi båda två att vi inte kommer ha en framtid ihop, men har så sjukt svårt för att ta steget och gå isär, och göra verklighet av det. Det är ju så enkelt att fortsätta på samma bana som alltid och fortsätta må dåligt.

Jo jag har gått hos psykolog i över ett år nu. Men det går sakta framåt med bearbetningen av mina gamla bekymmer. men det har jag insett kommer ta tid.

Vänner har jag inga alls och familjen ganska obefintlig….så jag är rätt ensam av mig. Mycket därför jag inte vill flytta till eget. Är rädd för att bli ännu mer ensam än jag redan är.

Men vadå idiot till kille :S Jösses

#9 Vet egentligen inte hur jag ska tycka om att han presenterat sig som singel där utan att vi diskuterat saken och gjort punkt för det. Vilket vi inte hade än. Det jobbigaste är nu att vara ute på affärn eller liknande med honom och att komma att se folks blickar. Och att han ventilerar med sina kompisar osv, men klart han har rätt att får prata om något han tycker är jobbigt, för han vill nog innerst inne inte förlora mig.

Tycker i mångt och mycket att internet är en dum sak i vissa fall, där det kan förstöra saken ännu mer.

Vi är bjudna på hans kusins dotters dop här nästa lördag och jag har nu tackat nej, pga att jag inte vet vart vi står i förhållandet samt att jag inte orkar med att se folks blickar hit och dit. Det är just såna här saker som pajjar samhörigheten en del.

Och hans syster fyller år snart, och jag vet inte om jag orkar gå dit heller, får se vad jag bestämmer mig för.

Bara så jobbigt att behöva dela hem med honom just nu när jag inte alls vill det.

Tkr du verkligen ska ta ett låååångt snack med honom och ställa han mot väggen så han skäms riktigt rijält.. haha.. Skulle vilja göra det med en kompis ex, händer mkt nu och han är allmänt dum i huvudet. Han har skickat socialen på min kompis och en massa.. :S

Men prata med honom och tala om vad du tkr..

#11 Tänker faktiskt låta detta rinna ut i sanden, han är inte värd att tjafsas med nåt mer. Har insett att vi inte kommer funka ihop framöver hur som, så jag håller sakta men säker på att avveckla honom ur mitt liv.

Frågade honom igår om han stod kvar som singel, och då sa han "ja, det gör jag". Ok då, tyckte jag, då får det vara så.

Själv blir jag bara mer tillbakadragen när det gäller att hänga med på hans familjs födelsedagar och bjudningar mm. Tycker inte jag platsar in riktigt.

Bara det att ena stunden är jag så himla självsäker på mitt beslut om att bryta upp och starta om på egen hand, men sen kan jag känna att jag blir livrädd inombords. Vill ju inte vara ensam. Vem vill det?

#12 Det bästa jag gjort var när jag lämnade mitt Ex (egentligen en underbar kille) och levde i den där skrämmande ensamma världen i 6 mån. Jag lärde mig uppskatta att vara själv och upptäckte vem jag egentligen är och att jag klarar mig alldeles utmärkt själv!
Det kan vara lite tufft emellanåt men ack så viktigt!
Se fram emot det istället. Du kan göra vad du vill när du vill och hur du vill!

Lycka till :)

#13 Tack för de orden. Försöker föreställa mig hur det kan komma att kännas, men är än så länge väldigt rädd för det. Men det finns ju också väldigt många positiva saker med att leva ensam.

Bodde i egen lgh 3-4 år innan vi ens flyttade ihop, men hade då varit ihop sedan första dagen jag flyttade hemifrån, så jag har egentligen aldrig varit utan kille, och helt ensam i min vuxenvärld. Nog det som mest skrämmer mig då jag inte har den erfarenheten. har alltid kunnat förlita mig på min nuvarande sambo, även då vi var särbos.

#14 Sådär hade jag det också! Har alltid haft en pojkvän att förlita mig på även då jag bott ensam.
Men under mitt halvår utan pojkvän och med bara mig själv lärde jag verkligen känna mig själv mycket bättre. Hade gärna levt så längre än jag gjorde men ödet ville annorlunda och jag träffade min nuvarande sambo :)