Man kan och ska inte jämföra sina förhållanden med andra. Jag vet många som har det värre än vad jag och min kille har det och ändå är tillsammans. Samtidigt så vet jag de som efter lika lång tid fortfarande svävar på rosa moln. De som aldrig bråkar. De som alltid bråkar. Inget förhållande är det andra likt, ens för en person som träffar en ny, så det kan du inte utgå ifrån.

Jag kommer nu vara asjobbig, jag vet, men detta är min övertygelse; kommunikation. Jag tror på att prata, om smått och stort. Det behöver inte bli bråk av det (även om det är lätt när man diskuterar känsliga saker). Förklara och håll det sakligt och konstruktivt. Både om positiva och negativa saker. Man kan då åtgärda saker, lösa dem tillsammans, veta vad som uppskattas, få feedback och jag upplever att banden sinsemellan stärks av det.

Samtidigt skulle jag vilja slå ett slag för att du ska prata med någon. Kanske finns dte någon kurator du kan gå till, ofta finns de annars på vårdcentralen. Man behöver inte vara psykiskt sjuk eller ha vart med om ett trauma för det. Tyvärr är många negativtinställda och tänker "äh, jag klarar mig, det finns ju massor av människor som behöver det bättre än jag" men så är det inte. Fördelen är att man får ett bollplank, som har erfarenheten med isg och där kan man komma fram till saker man inte skulle funnit förr. Det låter som att du har en hel del besvikelser som du inte kunnat hantera tillsammans med din karl, och det gnager sig fast. Jag hade blivit helt förkrossad av att inte få dela den glädjen och upplevelsen som ska vara bådas vid ex ultraljudet och själva graviditeten.

Det perfekta förhållandet tror jag inte existerar. Det är ju två människor med olika värderingar, åsikter, erfarenheter och personligheter som ska nötas mot varandra. Det finns alltid något man kan störa sig på. Sen är det en annan fema hur man hanterar det. Ex mitt eget. Jag vill påstå efter 4 år med samma kille att vi har det rätt så bra. Vi kommer riktigt bra överens om det mesta och kan prata om allt. Det som stöter hos oss är oftast mitt mående. Hans frustration och rädsla, min frustration, ångest och hopplöshet. Men vi pratar om det. Vi accepterar att det tar tid, att det går i vågor pga mitt mående och att det inte alltid är rosenrött, men det är nästan det, själva acceptansen och stödet jag känner som gör det fantastiskt enligt mig. Jag är trygg med honom, och trots att han är helkass på att hålla ordning omkring sig, att han är för impulsiv och har tusen planer på G som är helt orealistiska så har vi funnit en balans som passar oss båda och jag kan ärligt talat säga att trots alla motgångar med mitt mående och småsaker i vardagen så har jag det jäkligt bra med honom. Och det är min övertygelse att slutprodukten ska vara så, det ska kännas bra och man ska på det stora hela vara lycklig.

Hej Evalena!

Jag undrar om det är så att ni talar varandras kärleksspråk?

Om du är osäker, fråga hur/vad du ska göra för att han ska känna sig älskad, omtyckt och uppskattad. Berätta också själv vad du uppskattar att han gör för att du ska känna dig älskad och omtyckt.

Kram Kalendula