klart folk kommer tycka att du är misslyckad. du går ju emot normen för hur folk tycket att det borde vara. själv höll jag på att bli vansinnig för ett par år sedan när en äldre kursare till mig skrockade gott när jag sa att jag inte var intresserad av barn. "du kommer ändra dig, och om några år kommer du också ha barn" sa hon. vad jag sa om att barn var snorblobbar, skrikiga, odrägliga otäckingar som skulle leva på min i minst 18 år, och största delen av tiden inte vara det minsta tacksamma skrattade hon bara bort. det gick helt emot hennes tankar om vad som var viktigt i livet. tror du kommer stöta på många med exakt samma syn, och som inte kan förstå att vi inte är stöpta i samma form allihop.

själv tycker jag att så länge som man håller sig inom lagarna (vilket du utan tvekan gör) och man mår bra av det själv, go for it! jag mår  bäst med min sambo. tanken på att finnas utan honom tillfogar mig fysisk smärta, men bara för den saknens skull tycker jag inte att du är det minsta underlig som inte tycker så :) jag tror inte att meningen med livet är att hitta någon, så kanske jag tyckte när jag var i din ålder, och många av mina pojkvänshetsande kompisar också (även om det inte ändrats för många :P). nu tycker jag snarare att det handlar om att leva livet med den man hittar, om du förstår skillnaden :P

Äh man ska leva på det sätt som passar in på en själv. Om det innebär att leva ensam utan barn så gör det. Om det innebär att leva med många olika partners, en partner, ha 2 barn eller 14 barn osv så gör det=)

Jag vill gärna leva med någon, och jag vill ha barn,men det är ju det jag vill med mitt liv. Alla har olika tankar om vad de vill göra.

#1 Ja, så sa jag när jag var yngre, men nu har jag blivit lite mer som "Jag skulle älska mina brorsbarn, men jag vill inte själv lägga ner 18 år på att göra någon annans liv bra när jag kan ägna dem åt att göra så mycket och uppleva så mycket själv". Jag har hört enda sen jag var jätteliten att jag kommer vilja ha barn när jag blir äldre. När jag var sju sa dem att jag skulle ha ändrat mig när jag blev tolv. När jag blev tolv skulle jag ändrat mig när jag blev 15. Nu är jag snart 18 och kan fortfarande inte ens tänka tanken att skaffa barn! Det är inte jag.

Jag har stött på många sånna, det enda jag tänker är "Den här personen kommer jag att göra besviken". Till exempel föräldrarna, som tror och hoppas att mina barn ska bli deras barn barn någon dag. Förlåt mamma, men jag vill inte.

Hittar man någon man verkligen verkligen trivs med så är det ju inte konstigt. Det är bara det att jag är så öppen för framtiden, jag tar det som det kommer medan mina jämnåriga är i fullt rus upptagna med att försöka hitta en partner att dela sina liv med, dem är rädda för att de ska förbli ensamma..

#2 Ja, precis! Det som är är ju det att jag känner mig rätt ensam med dessa tankar. Känns som om alla mina jämnåriga strävar efter ett förhållande, bilda svensson familj med många barn. Jag är en äventyrare! Jag vill ut och resa, hitta på saker, uppleva, allt! Med eller utan partner, det spelar ingen större roll för mig. Jag prioriterar det inte på samma sätt som många andra.

Jag kan faktiskt tycka att du har en bra inställning. Många är så desperata efter kärleken att de snavar över många hinder i sin blinda längtan efter den. Kör ditt race, gör det som käns bra för dig. Kanske trillar du över en perfekt kille, och just eftersom du inte är desperat så kan det vara en stor fördel. Eller så lever du och mår bra som singel.

Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att leva som singel. Skulle klara mig ypperligt, men jag sprang på min karl för 4 år sedan, och det visade sig att vi passade väldigt bra ihop, och att jag trivs tillsammans med honom vilket fått mig att prioritera om en aning. Men jag trivs och mår bra, och det är huvudsaken.

Är det misslyckat att leva och bli gammal lycklig? Var och en blir lycklig på egen fason. Det ser absolut inte likadant ut för alla, och tur är väl det! :)

#3, att hetsa efter en partner är något många av mina kompisar fortfarande gör, vi är 23 i år. och det värsta, som jag ser det, är när de tittar på mig lite anklagande och säger "du förstår inte hur jobbigt det är att vara singel. du har ett perfekt liv". förstår egentligen inte varför alla hetsar efter ett svensonliv, händer det så händer det, men när nojan blir så stor vid 20 års ålder att man ifrågasätter om man någonsin kommer hitta någon tycket jag det har gått för långt.

de personer jag tror du behöver oroa dig minst för är dina föräldrar. de kommer acceptera dina val eftersom du är du. de som kommer döma dig är de som inte riktigt känner dig, eller som kanske inte bryr sig så mycket. visst, dina föräldrar kommer säkert vara ledsna om de inte får barnbarn, men det kommer inte spela någon större roll så länge som du gör som du vill. tror bara att du är såpass  ung (nu låter jag sådär vuxen, men jag räknar in mig själv i gruppen "ung" :P) att dina nära och kära kanske inte förstått att du menar allvar? du är fortfarande så ung i vissas ögon att man kan skratta bort dina åsikter som påhitt. tyvärr går det inte över :P är ju som sagt 23, med sambo, bostadsrättslägenhet, katter, fast jobb och ändå får vi ofta höra "nejmen ni är ju så unga än". tröttsamt är vad det är.

nej, det är ditt liv, som du ska leva bara en gång. lever man inte för det man vill tror jag man ångrar sig mer den dagen man dör än om man följer någon norm innehållandes villa, volvo och vovve samt två blonda barn…

#4 Ja precis, jag är öppen för ett föhållande, inte så att jag är anti. Jag har ju en pojkvän nu, men jag tänker inte sitta och planera hela mitt liv med honom. Det får funka så länge det funkar, håller det hela livet så fine.. Men jag är inte orolig över någonting.

ja självklart blir det så om man verkligen hittar någon man älskar och som älskar en själv. Man prioriterar den personen mycket, det skulle nog jag också göra om jag fick ett riktigt seriöst förhållande som hållt ett tag (Jag och min nuvarande pojkvän har bara varit tillsammans i två månader).

Ja, precis! Men det är det jag tror att inte folk ser. Att man kan vara lycklig utan partner. Väldigt få som tror mig när jag säger att jag kan leva "ensam" hela livet.

#5 Ja!! Det säger mina kompisar till mig också. Att jag har ett perfekt liv för att jag har pojkvän. Han tar faktiskt inte upp så stor del av mitt liv just nu, så jag blir rätt irriterad när jag får höra dessa kommentarer. Så är tjejerna redan i min ålder, rädda för att förbli ensamma och det leder till att dem blir desperata, helt sjukt och jobbigt för dem!

Jo, det är sant. Jag förstår precis vad du menar, att människorna runt omkring mig fortfarande ser mig som "ett litet barn". Det kommer jag väll aldrig komma ifrån riktigt (Jag har två storebröder och alltid blivit sedd som den "lilla&söta" i familjen). Ja, men när kommer de tro mig? När jag står där, 60 år, utan barn och ogift.. Då kan man ju hoppas på att dem börjar tänka om, eller? :p.

Ja, precis! Det är så sjukt för det är denna norm alla mina kompisar strävar efter. Känns som de flesta är som robotar som går i ett led i takt tills de kommer till ett dike där de går sönder. Jag förstår inte hur man kan tycka att det är ett roligt liv, men precis som jag inte förstår dem, förstår dem inte mig.

Jag tror INTE man kan leva utan kärlek men det behöver ju inte innebära ett förhållande med någon utan det kan vara vänner, djur, särbo osv.

#8 Ett djur räcker supergott för mig tror jag. Jag är otroligt oberoende av andra, men är en väldigt social person!

Att inte ha en desperat, och nästan sjuklig, längtan efter kärlek tycker jag tyder på god självkänsla. Tyvärr finns det många som i ren desperaion tar "första bäsa" för att kunna känna sig älskade och bekräftade.

Viktigast av allt är att man kan älska och bekräfta sig själv.
Vill man ha barn eller inte är ett val man gör själv, inget fel i det.

Säkert har du hört det tidigare, men du är fortfarande ung och kanske kommer du att vilja ha barn senare i livet. 

Stå på dig!

#10 Ja, jag tror att det har mycket med det och göra om jag går ur mig själv och kollar från en annan persons perspektiv. Det är så synd detta… Jag tycker synd om dessa människor, det måste vara jobbigt.

Det är det jag vill höra, men inte många som tänker så långt, utan det stannar vid "Du vill inte ha barn, du kan leva själv. VA!?", få vill ens reflektera över det.

Jaadu….. Om jag har hört det förut… He..He…

#11 Varför få reflekterar över det beror ju faktiskt på att de flesta någon gång under livet önskar barn.

Det finns alltid undantag men som med alla minoriteter så lär man bli ifrågasatt.

#12 Men gaah.. Berätta varför, vad är det som gör att det är sån dragning till detta med barn?? Något alla fått utom jag? Jo jag lekte också med dockor när jag var liten, lekte att det var mina barn, men det gick över för mig, vilket det inte gör för de andra. Vad gick "fel"?

Min mamma tror att det är våran familjesituation. Mycket otrohet inom familjen och sånt innan föräldrarna skilde sig. Hon tror att jag är rädd. Jag är inte rädd, jag är inte rädd för någonting så länge jag inte vill vara det…

#13 Men hallå…du är 17 år och fertil åtminstone fram till 45. Mycket kan hända på vägen

Jag gillar inte barn, har aldrig gjort men det är en viss skillnad på ens eget barn och andras ungar…som man säger. Jag har aldrig ens gillat dockor.

Äh, jag har aldrig kännt den dragningen till att skaffa smått heller, men även jag är ju "för ung för att kunna svara på det" ;)

Jag lever efter att ta det som det kommer. Skulle jag vilja ha ungar så är det så. Jag när absolut ingen önskan att bli mamma, jag vill inte och dessutom tror jag inte att jag skulle klara av det. Men händer det så händer det. Dock är det lite jobbigt när det kommer på tal, spec. med den otroligt barnkäre killen. Men bara för att jag utrustades med en livmoder bär jag ingen skyldighet att använda den :P Jag vägrar skaffa barn av någon annan anledning än att det skulle göra mig väldigt gott, och min partner och att situationen tillåter. Sålänge dessa tre kriterier inte uppfylls så kommer det inte bli några barn. Hur "fel" jag än är :P

Jag är en av dom som kan leva utan kärlek, iller är det bästa som finns och har jag bara ett sådant husdjur är jag super nöjd.

TS Det viktigaste är vad du själv tycker och vill.Skit i vad andra tycker och tänker, det är dig och ditt liv det handlar om!

Kanske är det bättre att inte så stenhårt proklamera hur hela livet kommer att bli för din del redan vid 17 års ålder? Jag säger inte att det inte kommer att bli som du tänker nu, men det hinner rinna en hel del vatten under broarna innan det är för sent för barn och ännu mer innan det är för sent för Den Stora Kärleken! Blir full i skratt (ursäkta mig) när du skriver "Nu, i äldre dagar (17 år)…"

Du har valt rubriken Leva utan kärlek och det är jag övertygad om att man inte kan. Däremot kan man självklart leva, och leva bra, utan kärlek från en man/kvinna/barn. Men vänskap och bekräftelse är viktigt för de allra flestas, om inte allas, välbefinnande.

tycker det är lite tråkigt att det alltid när sånt här kommer upp blir lite "klapp på huvudet"-mentalitet. skulle ni göra såhär mot en religiös? eller mot någon som säger så här och är 35 år? oavsett så lever man i en övertygelse för sig själv, och jag tycker inte att någon människa har rätt att säga "du ändrar dig". det är att se ner på en känsla och en övertygelse som en person bär på. jag har mött det mentaliteten många gånger i mitt liv, både som religiös, kristen, och för att jag, till skillnad från TS gjort allting väldigt fort, och mår bra av det!

om man måste klappa på huvudet och säga att du kommer ändra dig, eller men Gud finns ju inte, tror du på tomtar också eller vänta tills du blir lite äldre tycker jag helldre att man kan vara tyst… det är att se ner på en annan människas känsla och minimera den inför sin egen övertygelse.

TS Du har redan ändrat ståndpunkt en gång i livet (17 år) när det gäller kärlek så då kan du tänka dig resten…

#19 Jag tycker att du har en god poäng. Även om chansen/risken att man ändrar sig är stor (eller liten för den delen) så lever man ju i nuet. Det som är nu är det som känns verkligt, och varför kan då detta inte tas på allvar? Ändrar man sig sedan är det ju bara att konstatera att man just ändrat sig, då är verkligeheten något annat. Tycker att det har lite med respekt att göra. Ex religion som du tog som exempel. Jag tror absolut inte på gud, och jag är snarare avigt inställd mot religion och dess inflytande, men givetvis kan jag respektera de troende!  Det är deras tro, deras verklighet, och de, liksom jag, förtjänar att respekteras. Jag är inte ute efter att omvända någon för att min övertygelse är något annat. Vill någon diskutera det så givetvis, annars respekterar jag helt och fullt att folk har en tro. Även att de kan överge den. Eller åt det andra hållet.

Med detta menar jag inte att man ska acceptera allt och inte ha "rätten" att ifrågasätta människor för deras val och åsikter. Det tror jag bara är nyttigt, man kan lära sig en hel del och man behöver inte alltid gå i försvarsställning när man blir ifrågasatt. Men, att respektera en inställning, oavsett ålder, tycker jag är något man har en skyldighet att göra. Ingen gillar att bli mentalt överkörd.

#18 Det har jag väll inte gjort? Jag har inte sagt Jag ska leva ensam. Om du läser lite kanske du förstår att jag är väldigt öppen för framtiden, det jag säger är att jag inte, som alla andra, MÅSTE leva ett liv med barn och familj. Jag sitter ju inte och spikar upp hela mitt liv, eller hur?

Jag har aldrig varit äldre än sjutton. Vad vill du att jag ska skriva för att du inte ska bli full av skratt? "Nu när jag är äldre men fortfarande väldigt liten"? Hur låter det…

#19 Tack! Jag får alltid denna "klapp på huvudet" mentalitet! att äldre alltid ska tas så mycket mer seriöst. Bara för att man är ung betyder det inte att man inte vet man man vill med vissa saker. Det är inte så att jag går runt och är en förvirrad tonåring som vissa genom skärmen tror.

#21 Jag respekterar också vad andra tycker, så länge det inte är respektlösa åsikter och tankar.

#21, skönt att du läste mitt inlägg rätt :P var rädd att man inte skulle göra det.

självklart ska man ifrågasätta sin omvärd, och alla har rätt, om de vill, att fråga mig varför jag tror på Gud. jag kommer garanterat svara :). däremot tycker jag att det är stor skillnad på frågan "Varför tror du inte att du någonsin kommer vilja ha barn?" och "du kommer vilja ha barn en dag". det senare undergräver den egna tron och ifrågasätter dig som person och det kan vara ganska kränkande. även om man bara är 17 år, eller 50 för den delen lever du enligt dina egna erfarenheter, dina egna upplevelser, dina egna känslor och dina egna uppfattningar. de är helt individuella. att som utomstående säga "du kommer tycka/tänka/tro" är att göra ett ganska stort intrång på den här personliga uppfattningen och sätta sig över en persons egna personliga livsuppfattning. något jag aldrig tycker, eller kommer tycka, är okej. ifrågasätt gärna, men ha respekt  för det personliga rummet och gör dig inte bättre än någon annan :)

tyvärr är det här ganska vanligt i de här sammanhangen, när en "yngre" person utsätts för äldre personers livsuppfattningar.

#23 Håller med dig helt och fullt! Man möts på ett helt annat, neutralt, plan med den första frågan. Och det är ju genom den man kan komma någonvart.

Jag tror att många inte ens tänker på det när det gäller ex. detta ämne, just eftersom det vanliga är att man skaffar barn, och att många som inte tänkt på det faktiskt ändrar sig när de blir äldre. Biologiska klockan osv. Men bara för att ämnet är sådant så gör det ju inte det felaktiga ifrågasättandet mer okej. Det är bara en liten förklaring.

#23 Även jag som är 47 år utsätts för äldre personers livsuppfattningar. Jag arbetar bl.a med äldre.

Även jag kan få höra typ "vänta du så ska du få se när du blir lite äldre"

Skillnaden är bara att jag vet ungefär hur de menar. Det händer faktiskt saker med oss under livet och ibland det man minst anar eller har tänkt sig

Därför tycker inte jag det undergräver den egna tron och jag ser det heller inte som att någon vet bättre utan bara någon som talar av egen erfarenhet. Sedan om det kommer att bli så för mig också är det ingen som vet…inte ens någon som är äldre.

jo, men du talar utifrån Din erfaranhet.

jag kan ta mig själv som exempel. har alltid sagt att jag aldrog kommer vilja ha barn, och alltid fått höra "du ska se, en dag kommer du ändra dig". det de som säger så inte vet är att mitt beslut, om man nu ska kalla det så, bygger på en sjukhusvistelse när jag var 4 år, vilket resulterat i extrem läkarskräck, extrem sprutskräck, extrem undersökningsskräck och en riktig ordentlig dos sjukhusskräck. när man säger, jodå, en dag kommer du… undergräver man automatiskt min upplevelse. varken du eller jag vet anledningen till att en person inte vill ha barn, därför har man ingen rätt att säga "du kommer ändra dig".

#26 Jag har aldrig sagt att någon KOMMER att ändra sig men det mest normala är att man faktiskt ändrar sig under livets gång.

De få människor som redan tidigt i livet vet hur deras framtida liv kommer att se ut är faktiskt få och då får man kanske finna sig i att man tillhör undantagen och inte tro att andra undergräver ens val.

Precis som jag skrev…ingen vet..inte ens någon som är äldre.

Men snälla oh-la, det är väl inte att inte vilja ha barn? Det är ju att inte våga (vilket jag har full respekt för - tro inget annat) en ytterst liten del av att ha barn, nämligen själva födandet (och eventuella framtida besök inom vården). Jag måste säga att det är ytterst tråkigt om du väljer att inte skaffa barn av den anledningen. Mot rädslor finns det bra och effektiv hjälp att få!

Dock måste jag säg att jag verkligen respekterar att de som inte vill ha barn inte heller skaffar barn bara för att det förväntas av dem. Det är ett stort och långvarigt åtagande, och definitivt krävande och bitvis tungt (för att här och nu bara bekriva den delen av det hela), det ska erkännas. Alla barn har rätt att vara älskade och önskade!

#28, jo, det är en av de viktigaste anledningarna till att jag inte vill ha barn. precis som att en person med tråkig barndom kanske väljer bort det på grund av det. för en person som vaknat i ett halvår med kolikartad värk i magen, ständiga toabesök, ständigt illamående och ständig knip och inte tar sig till en läkare för att man har sån ångest över själva besöket att det nte är värt det blir det ett ganska överhängande skäl. jag vill inte genomgå 9 månaders ångest, besök på vårdcentraler, undersökningar och tillslut lägga hela min själ i läkevården händer (är det inte ironiskt att min sambo är syrra och blivande läkare :P) och gud vet allt. därför vill jag inte ha barn, för min egen skull. att jag däremot önksar att det hade varit annorlunda, att jag, om jag inte levt med ångesten skulle vilja ha barn. jag vet inte, en dag kanske klockan tickar högre än skräcken, men just nu får själv tanken mig att må illa och vilja fly.

Summan av kardemumman: Vi är alla individer och utifrån det så väljer vi också att göra olika val i livet. Accpetera det och respektera att alla inte gör, har gjort eller vill göra det som just du har valt.

#30, exakt!

#31 Tack :)

30# Det gillar jag :)

#33 Tack för det :)