Kanske går det att träna lite på att "ge släpp och lita på" för som du själv är inne på är din svartsjuka orimlig, och jag tror det är väldigt svårt att vara din pojkvän i längden. Man (han och alla andra) måste ju ha möjlighet att jobba, plugga, träffa nya kompisar av båda könen och kunna titta på tv med nakenscener….  Om du skulle kunna prata med honom om detta och sen prova i verkligheten… titta på film (nu menar jag inte porr, bara en vanlig film med lite nakenscen…) åka iväg på saker själva.. en kväll, en helg eller en vecka på folkhögskola…  hjälpa varandra att lugna ner detta problem?

Om ni inte fixar det på egen hand så sök hjälp!

Tack för tipsen! Jo jag har som sagt pratat med onom om detta och jag utmanar mig själv hela tiden med detta med TV:n. Väljer ibland attsätta igång topp-model och sånt om det nu är något mer lättklätt när han är med, då jag får göra det på eget initiativ. Det gör jätteont i mig och jag har gråten och paniken i halsen hela tiden. har dock inte kännt att det har blivit bättre eftersom, det är lika jobbigt varje gång. Pojkvännen har varit ute och festat med kompisar på krogen och på en fest hos en ex-flickvän. Jag grät flera timmar men höll det för mig själv. Jag ringde en gång bara för att höra så att allt var bra och tvingade mig själv att inte ringa förrän jag kände att jag gjorde det av rätt anledning och när han ringde och sa att han satt och saknade mig så uppmuntrade jag honom att gå iväg och festa och sa att allt var bra med mig. Men så orkar man ju inte hålla på hur länge som helst heller. Det jag förklarade nu att jag gjorde, är det förnekelse eller är det att bearbeta? Jag vet inte själv.

Åh pernillaa vad jobbigt det låter.

Man mår ju så fruktansvärt dåligt av dessa känslor! Tyvärr har jag inga tips att ge dig.

Du får en STOR KRAM istället!

Min före detta var extremt svartsjuk och precis som du har jag levt i ett förhållande med psykisk misshandel i 1½ år. Detta gjorde att jag blev sjukskriven under en längre tid p.g.a utbrändhet vilket gjorde att jag förlorade min självkänsla totalt. 
Jag vet inte om det stämmer för just dig, men jag tror att svartsjuka, många gånger, bottnar i dålig självkänsla. Litar man inte på sig själv kan man heller inte lita på andra. Mitt råd till dig är:

Var öppen och ärlig mot din pojkvänn, istället för att gå din väg - berätta för honom hur du känner dig och varför, jobba med dig själv - försök bygga upp din självkänsla.
Att du själv har insett att det är ett problem och att du faktiskt vill göra något åt din svartsjuka är ett STORT steg i rätt riktning. Jag håller tummarna för dig. Lycka till!

Mvh/Bunn

very well said Bunn!

Du har kommit jättelångt genom att du faktiskt vill göra något åt dina känslor, grym insikt =) 

Jag är väääääldigt sällan svartsjuk själv, var det lite mer när jag var yngre, och blir jag det finns det oftast en anledning. Tänkte att jag kunde dela med mig av lite tankar kring svartsjuka.

Numera tänker jag mer att skulle det vara som så att min flickvän skulle vilja gå till någon annan så får hon göra det, jag är inte intresserad av att vara tillsammans med någon som inte uppskattar och respekterar mig.

en bidragande orsak till svartsjuka är oxå det här med att se på relationer som ett ägande av varandra. att vi är tillsammans och du är min, jag äger dig. Jag tror att när man tänker på det sättet så kan det uppstå ett behov av att även ha kontroll då det är mitt, och om någon annan närmar sig mitt som jag inte litar på kombinerat med att man inte tycker att "jag är en härlig människa som förtjänar det bästa" så kan det nog lätt uppstå svartsjuka

så min slutsats är väl att jag är helt övertygad om att när du botar dig (dvs. finner ro i dig själv och bygger upp ditt egenvärde) så kommer symptomen (svartsjukan) försvinna =)

Önskar dig all lycka till!

//Kristofer

Jo ni har helt rätt allihopa. Förrutom det där med att jag ser det som om jag äger honom.

Jag har inte bara dålig självkänsla och dåligt självförtroende, jag ärligt talat hatar mig själv ofta. Jag vet att han älskar mig och det just för att jag är jag och jag vet just med honom att han aldroig skulle göra någonting, men så kommer jag tillbaka in i gamla spår ibland och jag glömmer att det är honom det gäller, inte mina ex.

Jag har pratat med honom och sagt att jag är rädd för att lämna honom. Jag jobbar med den här biten hela tide, försöker att inte springa ifrån utan istället känna på känslan och fundera över varför jag känner som jag gör osv. Vi pratar mycket så han vet hur jag känner. Jag vet bara inte riktigt var jag ska få orken ifrån att förändra allt tillräckligt. Jag har så mycket annat som snurrar runt runt i mig och tar energi. Vet t.ex. inte hur jag ska orka med vintern som kommer.

Jag försöker göra saker som jag mår bra av, berömmer mig själv när jag gjort någonting bra och försöker prestera så jag känner mig duktig fastän jag inte jobbar.

Tack för råden allihopa.

#6 Jag förstår, det var bara en generell tanke, jag kan ju omöjligt veta hur och vad just du känner :-) 

Ett tips kan vara (om du inte redan har något sånt) att hitta nån hobby eller träningsform, kanske någon lagidrott?  det hjälper till att stärka självförtroendet =)

Tack för tipset. Har tänkt tanken själv men har inte råd med någonting sådant. Vi får se hur det utvecklas.

#6 att du beömmer dig själv är toppen! men kom ihåg att ta det lungt också så du inte sliter ihjäl dig.
Dela upp dagen i delmål och gör saker i små moment.
Tex. idag är det städdag, hela huset/lägenheten ska städas (fy vad jobbigt) men beröm då dig själv för varje delmoment du genomfört

- Bra, nu har jag fått undan disken, skönt nu är dammsugningen klart…… etc etc.

Det hjälper för mig, de dagar jag mår lite sämre.

En hobby behöver inte kosta så mycket, själv har jag köpt ett startpaket med pärlor, trådar osv. för att göra mina egna smycken, promenera och gå på bibliotek är inte heller så dyrt :)

Nej jag försöker göra sånna saker som är gratis som att gå och så men oavsett vad jag gör så känns allt ihåligt. Unnade mig igår att köpa fiskar och det känns jättebra, men just bara för att det är någonting levande. Jag jobbar med lite bilder i datorn och försöker laga till någon god mat och köper godis ibland och unnar mig men oavsett vad jag än gör som inte är levande, så känns det totalt ihåligt och jag blir nästan bara ännu mer tom och frustrerad. Det är som om jag måste göra allt för någon annan. Någonting står ju inte riktigt rätt till med mig. Men det löser sig väl.

Jag tror att du behöver hjälp av en terapeut el liknande för att få bukt med dina problem. Då kan du bolla tankar och funderingar som låter "löjliga" men känns förjävliga inuti. Men du behöver hjälp för detta är ett problem som är svårt att få bukt med ensam.

Tror inte att du ska ta upp allt det här med honom eftersom han kan ta illa vid sig att du är misstänksam hela tiden. Detta kan göra honom rädd och tyvärr göra så han lämnar dig. Men visst vissa saker kan man ju nämna och man ska givetvis kunna prata med varandra. Du förstår kanske vad jag menar.

Sedan ska du inte behöva prestera något för att du ska må bra. Då blir det handlingen du berömmer och inte dig själv, just för att du är du. Du ska kunna ligga och pilla dig i naveln hela dagen och ändå känna dig duktig och tillfreds med dig själv. Detta är min egen åsikt iaf.

Det är viktigt att du ändå accepterar att du känner som du gör utan att stressa upp dig. "Jag känner och tänker såhär, det är kanske inte verkligheten och det mest rätta men såhär känner jag just nu"

Försök att inte stressa upp dig över saker som inte ens har hänt, han har inte flyttat än och har inte börjat plugga än. Vänta isf tills det inträffar och ta ställning till hur det känns då. Endel av dina problem är problem som inte ens har hänt.

Oj blev en hel uppsats. Men som sagt så skulle jag råda dig till att skaffa hjälp. Jag har gjort det eftersom jag lider av dysmorfofobi och kan känna igen mig i endel av det du skriver, samtalsterapi har hjälpt mig. Förstår att det ät sjukt jobbigt!

Kram

#11: Vad är dysmorfobi?

Nej jag säger ju inte allt till honom. Jag berättar ju inte varje gång jag är svartsjuk men jag har sagt och förklarat att jag är väldigt konstig med känslor och sådant och på vilket sätt. Däremot så uppmuntrar jag honom till att göra saker som jag själv tycker är jobbigt att han gör. Jag har fram till nu försökt att fly från mina känslor och försökt blunda för att han har tjejkompisar på nätet för att jag inte orkar ta itu med det. Mitt slott rasar ändå utan de problemen. Men jag börjar undra om jag inte måste ta itu med det ändå snart.

Jag vet att många problem är sånt som inte har hänt än, men jag vill liksom förbereda mig. Lära mig acceptera en sån sak innan det händer för att jag inte ska krascha helt då om det händer. Mitt liv bara rinner iväg och hur jag än försöker får jag inte bukt med mig själv. Mitt liv är bra nu. Allt kommer inifrån nu. Och jag får panik över att det aldrig blir bra trots att allt är bra i mitt liv nu.

Äsch…jag är fast i en ond cirkel som jag inte vet hur jag ska ta mig ur. Jag accepterar att jag känner som jag gör med den här svartsjukan men jag får panik ändå över att den finns där just för att jag verkligen verkligen inte har utrymme för en sådan sak just nu.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Dysmorfofobi

Fast om det aldrig kommer hända så har du ju ändå kraschat helt i onödan. Men jag vet att det är lätt för mig att säga en sådan sak.

men gå och prata med någon tycker jag, som kan ge lite mer konkreta tips på hur du ska tänka. Men det krävs ju lite mod och arbete för att komma dit.

Du är en fantastisk människa och har ett lika fantastiskt liv framför dig.

du år prata ut me nån om det som kan mycket  om svartsjuka o  gå efter d  hur  du ska gå tillväga  i denna  situationen,men vart lite likadan men inte riktigt  lika mycket men svartsjukan  finns där ota  ,kan va   pga rädslan miste det man  tycker om så mycket,men mycket annat  som kan liga bakom i bakgrunden så  sånt får man ju bearbeta

Tack för allt stöd. Jo jag vt vad det är som ligger bakom och det är egentligen alldeles för många saker och kommer ta en ohygglig tid att bearbeta om jag någonsin kommer att bli helt bra.

Men jag tar en dag i taget. Men paniken jag får över min knäppa svartsjuka är nästan ohanterlig nu. Jag vet inte vad som är värre, svartsjukan eller paniken och rädslan inför svartsjukan….

Men det löser sig väl på något sätt. Jag bara hoppas att jag kommer att orka med mig själv.

Tack för att hjälp.

Kram

#9 Åh, vad roligt! Jag har också hamnat i smyckesträsket och det är riktigt klurigt, roligt och beroendeframkalllande. Hoppas du gillar det =)

Pernilla: Jag tycker det är oerhört starkt av dig att försöka ta sig vidare ifrån det du upplevt! Och att du nu har en fungerande relation med en (av vad jag kan utläsa) förstående och bra kille är precis vad du är värd!

Tycker du verkar ha en stor självinsikt och det tror jag kan vara till stor hjälp, även om allt givetvis inte går i ett nafs. Kanske kan du prata mer med killen om din svartsjuka? Du visar ju enorm styrka och vilja till att överkomma den och ha en bra relation genom att uppmuntra honom så som du gör. För egentligen har det hela kanske inte så myckeet med honom att göra, och det kanske kan vara enklare att bära när man är två. Att han vet, förstår och att du kan släppa lite på trycket genom att låta honom veta? Den lilla saken fungerade för att lindra min ångest över svartsjuka som jag hade förr. Alla tips fungerar ju inte för alla, men jag vill ge dig en stor dunk i ryggen, du är stark! Hoppas att Otel trivs bra =)

Hej Pernillaa! Jag känner igen mig i dig något oerhört, och när du skrev om att du till och med har svårt att låta din kille kolla på nakenscener på TV:en så brast allt för mig.

Jag har exakt samma problem, tycker allt som har med andra tjejer är jobbigt när det gäller min kille och det är så sjukt jobbigt. Det bryter ner mig till grunden. Jag skrev i tråden "Svartsjuka av en anledning" ifall du vill se lite fler av mina problem, vi har nog en del tankar att bolla mellan varandra.

Jag tog död på min svartsjuka genom att tänka såhär:

Händer det så händer det. Jag mår hellre dåligt DÅ, än att må dåligt under en hel relation.

Att oroa sig för något som "kanske kan hända" under hela en relation, är faktiskt värre än själva smärtan om ens partner orsakar en genom att vara otrogen "på riktigt"

Det är ett otroligt slöseri med negativ energi att gå runt och må dåligt över något som kanske kan hända. Denna negativa energi smittar av sig och kommer med största sannrolikhet att förstöra förhållandet. (Kanske tom. driva partnern till otrohet!)

Genom att välja att INTE vara svartsjuk, kommer du ha en härlig relation. OM partnern sedan är otrogen så får du reagera DÅ. Inte i förväg. :-)

Maximera lyckan i livet. Slösa inte på negativ energi.

Har vänner som gått till psykolog pga svartjuka. Funkat jättebra.

Gå till kbt där man kan få hjälp med oönskat beteende mina vänner har gått på sånt pga svartsjuka det har hjälpt dom. ta kontakt med din husläkare så fixar dom resten.

#0 åh gud jag trodde jag var ensam om detdär…

Jag har också haftett ex som kränkte mig och fick mig att känna mig ful och äcklig och tillslut så ville han inte ens ha sex med mig, utan gick ifrån sovrummet för att titta å porr istället.

Jag kan också få enorm ångest av naket på tv och få obefogade avundsjuke attacker.

Jag hade en kille emellan det jobiga exet och min nuvarande kille där jag hade enorma problem med tillit (såren från mitt ex var för färska då) och det slutade med att jag snokade igenom hans dator. Då fick jag tyvärr en chock i form av nakebilder och porriga videos från tjejer på msn osv. Jag frågade honom en kväll om detta och han ljög för mig. 3 ggr ljög han mig i ansiktet innan jag visade honom att jag hittat filmerna och bilderna och gjorde slut.

Så med dessa två jobbiga upplevelserna i bakhuvudet så har jag svårt att stå emot när det kommer krypande, trots att jag egentligen litar på min nuvarande kille till 100%. Han är jättestöttande och förstående och ärlig om allt, och vill ha med mig lverallt så jag behöver aldrig känna någon oro.

Dock kan jag få jobbiga magkänslor om jag t.ex är iväg en hel dag och jag vet att han sitter hemma, kan få oroskänslor för jag vet att han haft sex med en tjej på sitt jobb (långt före oss dock) och jag VET att kockar får många skamliga förslag och att han ser väldigt bra ut.

Det är så sjukt jobbigt att behöva gå med en klump i magen hela tiden…

förlåt om jag "kidnappar" tråden lite, men jag bara kände igen mig så mkt och det kändes så snarlikt så det kändes onödigt att dra igång en helt ny tråd.