Gud, jag vet inte var jag ska ta vägen…' allt känns kaos, vet inte vad jag tycker ,känner lr vill längre…. är i total känslomässig förvirring…. o jag hatar det!

 tårarna vill inte sluta rinna…. klumpen i magen vill inte släppa…. o tankaran vill inte sluta cikulera i skallen..

 okej… tar det från början.. gift, hus , volvo, hund, barn bla,bla bla… alt det där.. innan jag träffade min man, hade jag en kille….
en kille jag träffade ute o blev fruktansvärt förälskad i… vi fann varann direkt, kunde prata om allt,hade skitkul ihop osv osv..
fick höra han va "trubbel"… strulpelle utan framtidstankar m.m , o jo, det stämde väl.. kommer från strulig familj, gick på soc, tyckte det va helt okej att röka hasch(hade innan vi träffades gått på betydligt tyngre droger, men nu va det "bara" det), brydde sej inte direkt om nånting.. men mot mej va han underbar…
vi bodde ganska långt från varann, så träffades inte så ofta.. jag träffade min blivande man, hade inga tankar på at det skulle bli ngt…. men han va snäll o fin på alla sätt, o jag hade en stark längtan efter at blida familj m.m o min "kille" va ju inte direkt rätt för det i mina ögon.
.

 vi slutade träffas, lr ja….
jag slutade bara höra av mej… väldigt omoget, jag vet… men så va det..

åren går(4år), vi har fullt upp med graviditeter, barn, husköp, hundar osv osv…

för ngn vecka sen kom jag o tänka på den här andra killen, o hur jag fakikst betett mej.., ville frklara för han vad som blivit fel o varför jag gjort som jag gjort… (varför vet jag inte men)
sökte hursom helst upp den här killen, han blev såklart förvånad över att höra från mej, men gick med på att träffas.. så fort jag såg han blev jag alldeles varm i hela kroppen, en lyckokänsla föll över mej, o jag mindes hur vi hade haft det (kan tilläggas att jag o min man aldrig gör ngt ihop, vi har inge gemensamma intressen (han har inga alls, o vill aldrig göra ngt) , vi har inte samma tankar om egentligen nånting… vi har helt enkelt inget gemensamt

vi pratade i flera timmar om allt, jag känner hur jag blir mer o mer frvirrad, mina känslor kom helt av sej… när vi skildes åt bestämde vi att ses snart igen… o allt kändes bra.. men idag under dagen har jag mått så dåligt, har bara kunnat tänka på den här andra killen, hur vi skulle kunna haft..vad som kunde ha varit..
jag känner mej otroligt dragen till han… mer än jag känt för nån..

 så jag tog ett "moget" beslut att ringa han o säga att vi inte ska träffas, för jag litar helt enkel inte på mej själv.. jag vet att jag inte hade kunnat åka dit o bara va…

även om jag vet att det va det "rätta"… så kan jag inte sluta gråta, o jag vill egentligen bara åka dit o sätta mej i hans knä o låta han hålla om mej…

 vad är det med mej!?

 jag vet ju att det inte kan vara vi 2… har ju barnen att tänka på, dom måste komma i 1a hand..o behöver en stabil o mogen miljö att växa upp i men varför känns det då som om jag tagit fel beslut?

 förlåt för långt o kanske flummigt inlägg, men ja.. jag vet ingeting längre känns det som..