Tror du att et inte skulle vara bra för barnet tt vara hos sin pappa varannan vecka, eller är det du som skulle må dåligt av att vara utan sonen den tiden?

Vi separerade då vår barn var ganska så små, tror 3 och 5. De bodde från början halva tiden hos deras pappa och halva hos mig, men första åren delade vi veckorna i två. en vecka är lång tid för ett litet barn och det kändes alldeles för länge för dom med hela veckor då.  När de blev lite större övergick vi till veckor.

Om din son bott hos dig på heltid låter det som väldigt drastiskt om han plötsligt skulle vara en hel vecka hos pappan… i så fall bättre med nån övergångslösning där barnet testar sova över nån enstaka natt.. senare kanske mer…?

Generellt sett tror jag på att det är bra att ha mycket kontakt med både mamman och pappan, om inte nån förälder är olämplig av någon anledning (missbruk t.ex.)

My five cents…

Självklart har din son rätt att bo hos sin pappa halva tiden. Vad du vill är sekundärt. Barn är extremt anpassningsbara och han kommer inte fara illa av att ha två hem. Att inte i tidiga år få utveckla en nära relation till sin pappa, som man gör genom att bo ihop, skulle däremot riskera att skada pojken på sikt.

Sure, är pappan en dålig pappa så kan saken diskuteras, men det har du inte nämnt. Och tycker du att en vecka är för lång tid, så kör 3 dagar hos ena och 4 hos andra varannan vecka. Givetvis bör man smyga igång ibörjan så pojken vänjer sig vid nya hemmet, men det hör inte hit.

En vän till mig är i samma sits som din sons pappa, och jag förstår mig ärligt talat inte på sonens mamma eftersom denna kille är väldens goaste pappa.

Fast jag som har egna barn som flyttat varje vecka i 10 år nu kan självklart förstå att du är ledsen.

Även om jag från början tyckte det var helt rätt för barnen att bo halva tiden hos sin pappa och alltid trott på att det är bästa lösning innebär inte att jag inte varit ledsen.  Något som nog är svårt för en person som inte är mamma att förstå - att det kan kännas så fel att inte vara med sitt barn vissa dagar.  Och dessa känslor eller kanske snarare instinkter är inte så lätta att argumentera mot med sin kloka hjärna, dom bara finns där och kan vara jättestarka!.  Min hjärna sa solklart att det är rätt att de inte är hos mig just nu… det är ju som vi kommit överens om - och jag är 100% säker på att de mår bra hos honom. Lik förbaskad så känndes det ju så fel nånstans i magen också.  Man har ju känslomässiga bindningar till barnen, tror mycket av dessa känslor/instinkter är  biologiska och finns till för att vi mammor inte ska överge våra små barn. (därför är de inte bara dåliga heller, inget att förneka,  vi måste erkänna att de finns)

Jag tror som sagt på att det bästa för barnet oftast är att  ha en vardag med både sin pappa och pappa. Men för det ska man inte förneka känslor som finns för det är urstarka känslor, tror inte det finns något starkare hos en mamma än just dessa …  att kompomissa med dessa känslor är ingen liten enkel sak!  fast kan nog vara nödvändig just "för barnets bästa"

Moderkäsnlorna/instinkterna som säger en att vara o ha hand om sitt barn- är nog svaret på att du epicindy (och en del andra som inte har egna barn) har svårt att förstå din kompis barns mamma…

Skulle vilja berätta också att det såklart var jobbigst i början att vara utan barn. Jag "överlevde" genom att fylla mina dagar med aktiviteter så det inte blev för mycket tom tid. Jag jobbade extra mycket, vilket innebar att jag kunde jobba mindre veckorna där barnen var hos mig (då kunde jag dessutom på något sätt känna att jag jobbade för att kunna vara mer med mina barn). Det samma med hemmajobb… tvätten o sånt.

Senare när både min före detta och jag träffade nya partners var barnsystemet en stor fördel för alla inblandade. Man hade egen tid utan barn med den nya, och barnen slapp se den nya så mycket i början.  Mina barn har oftast haft dom mest häftiga sommarlov, där man gör allt tråkigt när man inte har barnen och allt roligt med barnen - både hos deras pappa och hos mig.

Numera är de tonnåringar och bor som de vill.

Jag håller med övriga som skriver.

Barn är otroligt anpassningsbara små varelser och här handlar det ju inte om att bo med en främling utan faktiskt hos pappa som bör vara barnet lika nära som mamma.

Jag tror absolut att barn påverkas negativt av att hatta runt mellan föräldrarna. Barn saknar den förälder de inte är med och att flytta fram och tillbaka blir ett himla velande och känslomässigt omrörande.

Det kan skapa känslor av otrygghet.

Samtidigt så har han rätt att ta hand om sin son, och sonen har rätt till att träffa sin far. Så det är en knivig situation. Men jag tycker inte att man ska hymla med att det inte är optimalt att pendla mellan föräldrar.

#5 Nej optimalt är nog att mamman o pappan har en bra relation och bor ihop. 

Meen.. verkligheten är som bekant inte alltid optimal.

Såg på Tv från Holland lägenheter för separerade, där barnets rum är i mitten och tillgängligt från både mannas och papans lägenhet… det verkar rätt smart tycker jag, en anpassning till dagens verklighet där det ju är mkt vanligt att separera.  Men såna lägenheter hänger ju inte på träden runt omkring i Sverige.

Inspirerat av denna tråd pratade jag med mina tonnårsdöttrar för en stund sedan och frågade lite om vad som vairt bra och dåligt och omnån annan lösning hade varit bättre. 

Det som kom fram var dels att det hade varit smidigt om vi bodde så nära varandra att de själva kunde ta sig gående eller på cykel mellan sina två hem (vi har 15 km mellan). Det som oftast varit jobbigt enligt döttrarna har varit praktiska saker som att "dom byxorna ligger hos pappa" eller "matteboken hos mamma"…

Dom säger att dom inte hade velat bo hos bara en förälder, för då skulle de ha saknat den andra.

Jag tror inte som #5 att det behöver skapa otrygghet att ha två hem. (så har det definitivt inte varit i vårat fall). Är övertygad om att det som skapar otrygghet (i dom fall där det gör det ) då snarare beror på föräldrarna bråkar eller pratar illa om varandra, inte samarbetar bra, inte klarar att kompromissa och sätta barnets bästa i första rummet.

Är m a o övertygad om att det bästa man kan göra för sitt barn är att ha en så bra samarbetsrelation det bara går med den andra föräldern.  Komma överens om att: trots att våran kärleksrelation tagit slut och vi inte ska leva ihop så har vi för alltid ett gemensamt barn - (kommer kanske t o m att någongång ha gemensamma barnbarn) och eftersom vi båda älskar detta barn och har ansvar för detta barn då vill vi göra allt vi kan för att barnet ska ha det så bra som möjligt. - och för det så behöver vi hjälpas åt….

Som jag ser det tänker du på dig själv Emmice. Om det inte är så att pappan är olämplig som förälder av någon anledning är det självklart att sonen har rätt till båda sina föräldrar!

Det här handlar inte om er utan om det barn som ni har skapat tillsammans. Eller när tänker du att han ska få rätt till sin pappa? Och hur ska de då kunna bygga upp en bra relation?

Det bästa ni kan göra för ert barn är att samarbeta, kommunicera och sätta era egna känslor åt sidan och bara tänka på pojken!

#3 Jag håller med om känslorna, men tror absolut inte att dessa är reserverade för mammor. Jag skulle kalla dem föräldrakänslor istället för moderskänslor!

#6 Jag tror inte heller att det per automatik skapar otrygghet, utan att det kan göra det.

Men, en del verkar tycka att det är självklart att barnet ska pendla, och att Emmice ovilja till detta enbart är egoistisk. Och jag håller inte med om det.

Det blir jobbigt för ett så litet barn att pendla fram och tillbaka, även om alternativet (att inte pendla) inte heller är bra.

#8 Det är inte säkert att det blir jobbigt för ett litet barn att ha två hem. utöver under en övergångsperiod. Men allt finns….

Det finns även mycket bra skrivet om ämnet… tuggade oss genom hela bibliotekets hylla i ämnet då det var aktuellt för oss …. och det finns beksrivningar där skilmässobarn berättar hemska saker om vad jobbigt det varit att pendla och andra som haft harmonisk och oproblematisk tillvaro med två hem.  Det finns såna som bara fått vara med den ena (oftast pappan) varannan helg och saknat o saknat sin pappa… sånna som alldrig riktigt fått en vanlig relation med pappan pga detta utan det har varit bio o kalas hela pappahelgen och vardag bara med mamma…  för andra har det varit bra med ett hem och bara helgbesök hos den andra…Så varken utifrån egna eller kompisars erfarenheter eller från alla böcker jag tuggat mig igenom kan jag gå med på att generalisera o säga att det blir jobbigt att ha två hem. -det behöver det inte bli.

Men det är jobbigt med skilsmässa när det finns barn med i historian!  Ställer helt andra krav på en som vuxen att klara att samarbeta med den man kanske hälst skulle slippa ha nåt tt göra med ett tag…  Inte nödvendigtvis så enkelt, men absolut värd att lägga ner sig för att få det så bra det bara går!

#7, självklart kan även pappor utveckla starka band till och känslor för barnen, fast i denhär tråden handlade det om en mamma.

Jag är själv skiljsmässobarn och personligen så anser jag att ett barn ska ha rätt att få träffa båda sina föräldrar lika mycket (om, som tidigare nämnts, inte den ena föräldern är olämplig, missbruk tex)

Det är också viktigt att tänka på att barnet/barnen älskar båda sina föräldrar även fast inte mor och far längre älskar varandra!

nu är jag vare sig skilsmässobarn, eller förälder. men jag har många skilsmässobarn i min närhet. de som klarat sig alldra bäst är de där föräldrarna har lagt undan sina egna känslor vid det hela och satt barnen i första rummet. barn är som svampar, de suger upp dålig stämning och tar den till sig och lägger gärna skulden på sig själva. om mamma alltid är ledsen när man ska åka ser barnet att det är hans/hennes fel att mamma är ledsen, och då blir kampen, vill träffa pappa/vill inte att mamma ska bli ledsen fruktansvärt stressande. samma sak om föräldrarna inte tål varandra och inte kan sköta ett överlämnande utan att tjaffsa eller bli arga eller snackar skit om den andre under tiden barnet är där. klarar man inte att lämna av barnet är det bättre att det sker utan att föräldrarna träffas. på dagis t.ex. eller med en väl eller släkting som sköter bytet så man slipper träffas. och istället för att gå och grubbla efter bytet, eller innan. boka upp en vän på telefon och få ur dig de värsta känslorna på kvällen innan och strax efter, men försök med hela ditt väsen att vara positiv och glad när själva bytet sker. barn är som sagt väldigt anpassningsbara, och en förälder är en förälder. man älskar dem villkorslöst som liten. att beröva dem den ena är fruktansvärt både för föräldern som blir bortskuffad och för barnet som inte får bygga en ordentlig relation. det som gör det negativt är föräldrarnas reaktion på varandra eller på separationen, och kanske framför allt hos små barn som inte kan se átt det inte är barnets fel. om man som föräldrar kan ta sig samman och prata med varandra om hur man vill ha det med byten och liknande är det ju det bästa, och ju mindre turbulenta själva bytena blir desto lättare blir det för barnen att hantera det.

Kan bidra med ett vuxet skilsmässobarns aspekt. När man fått växa upp och hela tiden matats med den ene förälderns avsky för den andre, och tvärtom - då påverkar det en negativt. Det stryper känslolivet. Man tvingas blir diplomat och hålla inne sina känslor, det är långt ifrån nyttigt. Man törs inte visa inför den ene att man tycker om den andre. Man får hela tiden känslan av att inte vara helt accepterad av den ene, för att den tycker man "liknar" den andre.

Det skadligaste som finns för ett barn, är att det inte "får" tycka om och ha en god relation till bägge föräldrarna.

Nu vill jag inte kommentera just det växelvisa boendet och den lille pojken. Jag har inte egna barn. Jag vill bara peka på hur viktigt det är att bevara och skydda barnens trygghet och rätt till en harmonisk uppväxt, även om de vuxna inte förmår leva ihop och komma överens. Mina föräldrars ömsesidiga antipati har skadat mig, och det tog tid för mig att befria mig från de negativa inverkningarna.

#12 Håller med och känner igen mig i din berättelse Bergspuma.

#12 Det var så jag menade, men du skriver lite mer utförligt än jag gjorde.

Håller för övrigt med dig i det du skriver. Jag är, som sagt, också skilsmässobarn, mor och far separerade när jag var 8-9 år och det är fruktansvärt jobbigt att växa upp och alltid känna skam över att man älskar båda sina föräldrar, just därför att man hela tiden matats med den ene förälderns avsky för den andre.

Håller med alla ovanstående. Är han en bra pappa så har både han och barnet rätt att umgås lika mycket som ni har. Sätt dina egna känslor åt sidan och låt ditt ex vara allt det han försöker vara för er son. Kanske börja med två dagar var och gå uppåt så att det inte blir så drastiskt.