Jobbig situation du är i. Jag tror att det bästa du kan göra för att orka ta steget är att inte tänka så mycket, bara bestäm att idag SKA jag ta tag i det. Säg till din man när han kommer hem att du har bestämt att ni ska separera, och att du vill prata om hur ni ska lägga upp det. Lämna inget utrymme för honom att protestera, säg bara tvärt att du har gjort ditt val och att han inte kan övertala dig. Går han inte att prata med så ta upp det på familjerådgivningen.

Om du inte klarar av det kanske du kan skriva ner lite på ett papper om hur du vill att seperationen ska gå till och göra en lös planering och ta upp det med din man när du har funderat igenom lite hur du vill att det ska gå till. Men jag tror ändå mest på att det bästa är om man "bara" gör det direkt och inte drar på det.

Allt kommer att lösa sig, det viktigaste just nu är att du tar ett definitivt beslut om att ni ska separera och gör det helt klart för honom att det är såhär det kommer att bli!

Det är inte alls lätt att ensam "hålla i yxan". Det är ju inte bara det att man måste tro tillräckligt mycket på att beslutet är rätt för att ta det ensamt och vara stark, man står på något sätt också med "skulden" eftersom han inte vill skiljas… (självklart har man inte ensm skulden,men det kan kännas så)

Var i samma läge för 10 år sedan (ja inte samma konflikter/problem dock) men samma läge att jag ville separera, inte han och vi gick hos familjerådgivare.  Jag hade jättemycket skuldkänslor, därför att barnen skulle "bli skilsmässobarn". Drömde mardrömmar som handlade om att jag gjorde mina barn illa t.ex.  skuldkänslorna gjorde att jag inte krävde att han skulle köpa ut mig ur huset utan när jag väl tog beslutet och flyttade, då fick han mitt halva hus. Korkat!

Det som hjälpte mig att klara det var att prata med någon, ha någons stöd så att jag inte var helt ensam om mina tankar.  Sambon hade ju även varit min näraste vän i många år, jag behövde någon annan nära att anförtro mig till.   

Kanske skulle vara bra att säga det med att du beslutet att du vill skiljas när ni är hos familjerådgivaren.  En sådan hjälper inte bara till med att lappa relationer utan kan även vara till stor hjälp vid en separation.  Du skulle kunna säga när ni är där att: från o med nu skulle du vilja att ni istället arbetar på att få en så bra separation som möjligt, av hänsyn till barnen, därför att du har bestämt dig.

Du kan även börja leta bostad för att få saker att hända. Ta reda på vilka möjligheter du har ekonomiskt och praktiskt mm.

Alla män är ju olika, så det är inte alls säkert det är samma med din man som med min före detta… men här i efterhand så tror jag jag kan säga att han använda "strutsmetoden", stoppade huvudet i sanden och det var därför han inte tyckte vi skulle separera. Hur mycket timmar vi än pratade både hemma och hos rådgivaren så sjönk inte budskapet in i hans öron.  Först när jag hade både varit otrogen och köpt ett eget hus började han så smått förstå. Inte av elakhet utan av oförmåga.

Hur kan han vägra en separation? Det spelar väl ingen roll vad han tycker om det nu är så att du vill lämna? Det är inte bra för barnen att föräldrarna lever i en relation där de inte är lyckliga. Barnen är lyckliga om deras föräldrar är det.

Tycker att du ska tänka på vad du vill ha ut av ditt liv och försök uppnå det. Man kan inte spendera sitt liv med att bara tänka på andra och göra så andra har det bra. Man måste ta hand om sig själv också. Om det är så att du inte känner att du orkar lägga ner den enorma energi som krävs för att rädda ett dött förhållande (det måste ju finnas kärlek med i bilden och han måste bidra för att ni överhuvudtaget ska ha en chans) så tycker jag att du ska börja se efter det praktiska och ordna upp det så pass att du kan lämna honom när du känner dig redo.

Hoppas det löser sig för dig. *styrkekramar*

Man ska aldrig aldrig aldrig lämna värdefulla egendomar till någon partner vid en separation.Man kommer ångra detta bittert!

När det gäller att vägra en separation så har jag suttit i den sitsen oxå.Jag ägde till 100% fastigheten vi bodde i och han va bara hyresgäst hos mig.Men när jag ville han skulle flytta så vägrade han .Jag pratade med en advokat det rådet jag fick var att ställa ut hans saker på trappan och byta lås.Men vem gör det när man har småbarn ihopJag kunde inte flytta så lätt heller då jag hade hela min verksamhet i fastigheten.Det gick till slut att få ut honom det tog 11 år .Sista tiden sov jag på soffan och vägrade prata med honom!

#0 Din man verkar att ha idiotförklarat dig i och med att du inte får ta ansvar för ekonomin.Så kan man inte levaDet verkar som om han är livrädd för att stå där med alla barnen varannan vecka då han inte  ens kan ta dom en morgon utan gnöl. Känner du att det är en separation som är det bästa då ska du bara köra på.Vill du reda ut problemen ställ krav!