Jag började med att tycka väldigt mycket om mina svärföräldrar tills min svärmor en sommar fick en knäpp och började anklaga mig för en hel del. Hon brydde sig inte om att ta reda på fakta, utan bara utgick i från det värsta då det gällde det mesta. Jag trodde att vi hade en bra relation så att hon valde att tro det värsta om allt sårade mig jätte mycket. Jag hade tur som hade en pojkvän som verkligen atällde upp och hon har bett mig om ursäkt, men någonting gick sönder och jag känner att jag inte kan lite på henne. Min pojkvän är hennes sladdis och det barnet som bor längst bort i från dem och syskonen. På något sätt så har det alltid legat i luften att det är mitt fel att han inte bor närmare barndomshemet, trots att han flyttade själmant till dessa trakter för att plugga och då kände vi inte varandra alls. Då vi hälsar på är de alltid anklagande för att vi inte kan stanna längre och för att vi träffas så sällan. I somras sade hon till och med rakt ut att hon inte förstod att jag också hade släktingar som jag ville hälsa på under min semester. Det är bara dem och deras stuga med deras familj som räknas och jag är så trött på att behöva försvara mig själv. Om min sambo hade velat stanna längre hade han kunnat göra det utan mig. Jag styr inte över det. De har alltid så mycket åsikter om allt och alla och om man inte är precis som dem så snackar dem otroligt mycket skit, inklusive om min familj som de knappt träffat och de snackar inför mig! Min pojkvän får alltid säga åt dem, speciellt henne, innan vi träffas nästa gång att låta mig vara då det gäller detta och detta och detta och detta. Men det kommer alltid något nytt istället då man väl träffar dem. Det verkar som om de inte har någonting att prata om ifall de inte åfr snacka skit och om de inte har någon person att prata om så attackerar de folkgrupper. Folkgrupper som de inte har varit i närheten av oftast men som de vet allt om bara för att de tittar på efterlyst. Min svåger och hans sambo är precis lika dana och de sitter och hetsar varandra till rent människohat. Jag och min sambo umgås inte ens med vänner som bara snackar skit så vi kan verkligen inte identifiera oss med detta, särskilt inte jag som inte har vuxit upp med att man träffas över en middag för att klappa varandra på axeln och skrika "hurra vad vi är bra" och hata resten. Samtidigt så vet jag inte hur många gånger som hans mamma har sagt att det är trevligare att umgås med oss än med bordern och hans gräsliga sambo (enligt mig) och att hon alltid känner sig så hemma och välkommen hos oss. Det gör mig glad, men hur hemma och välkommen får man bli? Sist de var hos oss så flyttade de på grejer som de tyckte var i vägen, riktigt hårdhänt på sånt som är ömtåligt. Hans pappa tog till och med ner vissa saker från väggarna för att det var i vägen för honom? Hon skall alltid ha med sig mat, trots att jag inte är bekväm med det för även om vi skaffar bil och hela köret så kommer jag aldrig att vilja stå och laga en massa mat innan ja hälsar på dem. Hans brors sambo gör detta, men om de vill ha byteshandel så kan de ha det. Jag vill inte ha det kravet på mig. Nu har min sambo pratat med sin mamma flera gånger på telefon om påsken. Varenda gång tjatar hon om att hon ska ta med sig mat och jag som bara hör honom föra samtalet blir irriterad. Vad är det hon inte förstår??? Tillsist gav jag upp och sade att hon kunde ta med sig en huvudrätt, men sedan räcker det! Min sambo sade även till henne att vi inte kommer bli sådana att vi tar med oss mat, inte heller i framtiden, så de inte räknar med det. Hon påstår att hon aldrig tänkt tanken, men då hon var förbannad på mig den där sommaren så påpekade hon att den andra svärdottern alltid har med sig mat. Hur vi nu skulle kunna ha med oss mat då vi är gäster hos dem och har varit det i flera dagar då det blir finmiddag??? Hon blev sur då min sambo påpekade detta och tyckte att det skulle vara gammalt och glömt. Men nästa gång hon blir förbannad då? Får vi inte höra det då? Och dåligt humör blir hon alltid på. Hon börjar med att gnälla över att vi är där för sällan så man blir tokig. Man får inte höra hur glad hon är över att vi är där. Hon använder sina barnbarn till att ge min pojkvän dåligt samvete och späder på då de börjar gråta när han skall åka "titta nu så ledsna du gör dem", hon kunde ha sagt "tänk vad roligt ni har haft den här sommaren, morbror kommer ju snart igen!" Då hade de inte gråtit. Men mitt i hela vistelsen så blir hon alltid irriterd och jag undrar vad jag gör för fel och det känns som om hon inte tycker om mig. Då känner vi att det är dags att åka, men då blir det hus i helvete för det! Ingenting är bra under hela tiden vi är där!!!!! Jag har spänt mig och varit nervös och haft ont i magen sen i julas för att jag vet att de brukar komma till påsk, och nu är det snart påsk! Min sambo tycker att det är tråkigt att det alltid skall bli ett sånt ståhej på mig då hans mamam och pappa kommer. Jag förstår honom, men han förstår ju också att det inte är utan anledning. Jag grät floder av ren utmattning då de var här förra påsken och då fick jag ingen hjälp av min sambo. Den här gången skall ha laga huvudrätt ena dagen istället för mig och ta mer ansvar. Jag tror det är bättre så att de ser att han är en vuxen mäniska som klarar sig själv och att han inte är totalt hjälplös. Ingen karl i den familjen utom han skulle få för sig att laga mat, så det är bara nyttigt för dem att se att vi inte lever på 1800-telet och att vi gör på vårt sätt, inte deras sätt. Det som verkligen gör mig ledsen är att jag till en början alltid såg fram emot att träffa dem, nu nästan 3 och 1/2 år senare så känner jag mer och mer att det gör ingenting om jag slipper träffa dem över huvud taget. De ger mig så dåligt självförtroende och de har så många sidor som jag vekrligen inte tycker om. Min sambo är den typiske personligheten som ständigt ber om ursökt för sig själv, är så försiktig och alltid rädd för att göra fel. Det håller jag dem ansvariga för!!!! De har format honom sådan och hans mamma har alltid tyckt så synd om honom. Detta påverkar hans jobbsökande jätte mycket. Han ber ständigt om ursäkt för att han finns. Vi har haft det så trevligt ihop innan, men jag kan inte slappna av längre utan bara spänner mig. De märker säkert att jag är spänd för jag orkar j knappt vara trevlig längre. Jag är utmattad redan innan dem har kommit. Nu har vi dessutom en mycket mindre lägenhet än sist och de tyckte att den förra var trång och vi har skaffat katt och de är allt annat än djurälskare. Jag bara förbereder mig på att ta en massa kritik och höra på skitsnack och i själva verket vill jag bara säga att jag vill inte ha dem här! Men det kan jag ju inte för min pojkvän saknar ju sina fräldrar som han träffar högst tre ggr per år! Vad ska man göra??????????????