Mamma lyssnar seriöst inte..

Jag börjar bli så jävla trött på dethär!
Varje gång jag vill gå på något (Konsärer, event, åka iväg) så blir det så himla mycket bråk.
Det verkar som om mamma tror jag är något slags spädbarn som inte kan ta mig någonstans.

Jag är den som sköter skolan i dethär huset, jag har VG/MVG i nästan allt, har rent rum, är tyst, lägger mig tidigt, sköter mig själv 95% av tiden.
Jag håller mig borta från resten av familjen, äter inte ens middag med dom och det är för att dom helt enkelt inte vill ha mig där.

Men hursomhelst.
Jag och mamma bråkar vääldigt ofta om en massa saker och jag känner att hon inte alls litar på mig eller lyssnar på mig. Hon vill aldrig ta "seriösa disskutioner" om saker som jag anser viktigt. (Te.x om jag och min flickvän bråkar så verkar hon inte ens bry sig om att jag är ledsen)
85% av tiden sitter hon vid datorn, då får man aaaldrig något vettigt svar, bara "Mm" eller "Jaha".
Resten av tiden så passar det tydligen inte heller, då orkar hon inte.
Jag har försökt flera gånger att säga till henne att det är allvar, att jag verkligen vill prata med henne om vissa saker, men då skrattar hon bara och tar mig inte alls seriöst.

Jag är trött på att aldrig få gå någonstans bara för jag är under arton år, liksom, jag har inte ens rökt en cigg en enda gång, bara för jag vet att hon skulle bli besviken om jag testade!

Jag vill verkligen ha en öppen och kärleksfylld relation med min mamma, men det går verkligen inte. Det är som om hon knuffar bort mig och bara vägrar. Hon får mig att känna mig liten, som om jag vore 2-3 år igen och inte kan något själv. Och jag vill vara en självständig person, jag vill kunna säga vad jag tycker och då inte genast få höra "du vet inte vad du talar om".
Det är som om hon underskattar mig rejält och jag börjar bli less på att alltid göra som hon säger men aldrig ändå få gå någonstans eller ens höra att jag är duktig.

Så, hur och vad ska jag göra? :/
Jag är redo att testa vadsomhelst, jag vill verkligen kunna prata med mamma utan att känna mig sårad eller undanknuffad!

LitenPyssling

2010-03-27 18:55

Vet hur du känner dig. Själv har man fått veta sig oönskad trots att jag är den enda som inte gått om en klass, sköter skola, sömn osv. Har ALDRIG festat, vart på dans, druckit eller rökit. Mina syskon festar, är på dans och till och med min lillebror röker, tror han ha slutat, man han är ändå bara 15 och jag bli 17.

Jag är den enda i familjen som faktiskt gör något vettigt hemma. Jag sköter om 7 kaniner och 3 hästar dagligen. Städar ibland inne men detta pga att jag orkar inte då jag pendlar 12mil varje dag, sköter stallet och 10 djur varje dag!

Jag tror du behöver ställa dig upp riktigt och faktiskt dra henne åt sidan och säga att nu för tusan skärper du dig!
Be något av dina syskon att prata med henne och få henne att inse att hon måste skärpa sig?

Jag kan även rekomendera BUP (barn & Ungdoms Psykiatrin) där du kan prata ut för att till sist ta dit din mamma (eller båda föräldrarna) och få henne att lyssna på dig. Detta har jag gjort och för min del bev det bättre. Nu river jag i riktigt istället om jag märker att dem bara skrattar bort det. Så nu har dem respekt för mig då jag också inte är den man bråkar med då jag vet vart jag står.

Kom ihåg att BUP endast finns för att du ska kunna prata ut dig och hjälpa dig om du vill ha hjälp. Det är INGET ställe där man hamnar för att man är knäpp eller så, många kan känna detta men så är det inte. Dem finns för att du ska kunna få prata ut och sen få hjälp om DU önskar det.

-.::Mvh Evve::.- Medarbetare på Kanin.Ifokus
----------------------------------------------------
Hoppas på det bästa, var beredd på det värsta!
----------------------------------------------------
www.evveesbjornsson.blogg.se <--- Min blogg

SukoshiBaka

2010-03-27 20:43

Jag tror inte det skulle funka :/ Jag har en äldre bror (18) som alltid ställer sig på hennes sida. Enligt honom så gnäller jag bara. Och pappa går i taket såfort jag försöker prata med honom, så det är ingen ide.

Har redan vart hos BUP och skolkuratorn, mamma blev bara arg och sa att "vi borde kunna reda ut sånthär själv" och "Alla behöver inte veta om det här".
Jag försökte förklara för henne att jag vill kunna prata med henne men då ville hon inte disskutera igen.

ElinLilja

2010-03-27 23:05

Ibland fungerar skrift bättre än ord, prova att skriva ett brev till henne med dina tankar och känslor. Då kan hon läsa det när hon vill, har tid att fundera på vad du skrivit utan att behöva komma med svar direkt…

Kan vara värt ett försök

Sweelin

2010-03-28 00:02

Oj gud vad jag känner igen mig :O Min mamma lyssnar inte alls på mig och hånar mig om jag försöker stå upp för min sak… Hon hånar mitt förhållande med min pojkvän eftersom han bor 80 mil ifrån mig, hon anklagar honom för en massa saker som får mig att gråta typ varje dag… Dock är min brorsa värre och gör allt för att såra mig…

Men jag är 17 och flyttar snart så jag får ta stöd från hans familj och min pojkvän<3

Va lycklig och gör andra lyckliga<3

LitenPyssling

2010-03-28 00:31

#2 Ajdå =(. Du har ingen syster? Försök prata med din mammas syskon eller din pappas syskon? Kanske ta hjälp av en äldre kusin eller något?

Hoppas allt reder sig!
Styrke kram till dig <3