Vill förstå..
Bor med en 'vanlig' familj.
Mamma, pappa och bror, sen jag som är yngst.
Dom alla har jag absolut ingen relation till. Brorsan och jag har en "hat-kärlek" som ofta slår över, då han har autism och blir lätt arg så brukar det bli mycket värre än vad folk kallar "syskonkärlek".
Pappa har en släng av as och han fattar helt enkelt ingenting.
Men nu är det mamma som jag har stört problem med. Eftersom jag vill ha en relation med henne.
Jag har försökt att prata med henne, men hon avhyser mig helatiden. För antigen sitter hon vid datorn (85% av sin tid) eller vid tv (resten av tiden) och då vill hon inte snacka.
Vid matbordet vill hon inte snacka. Aldrig vill hon snacka.
Det får mig att bli sårad, för jag känner att hon inte bryr sig och att hon inte vill ha mig i sitt liv.
Men igår sa hon något i stil med "Jag är en hönsmamma för jag kommer bara ha dig hemma 3-4 år till"..
Men om hon nu är så orolig för att förlora mig om 3-4 år, varför tar hon inte tiden och umgås med mig nu innan jag förmodligen flyttar?
Också, varje gång jag försöker vara allvarlig och prata med henne om något känsligt (för mig) så tar hon mig inte på allvar och skrattar bara eller flinar.
Jag säger till henne att det är allvarligt, jag är seriös och jag inte vill att hon ska skoja men hon bryr sig inte.
Allt skulle vara så skönt om jag fick höra hennes sida av allt det här, hur hon ser på det och vad hon tycker. Men somsagt, jag kan inte fråga för hon är inte kontaktbar..
Vet att ingen kan hjälpa mig, men jag behövde bara seriöst skriva av mig.
Usch, dethär får mig verkligen att må dåligt..
Jag känner igen mig lite utav det du säger. Jag har heller aldrig haft nån relation till min mamma och för det mesta så bråkar vi bara.
För två år sedan så gick jag till ungdomsmottagningen och fick prata av mig med en kurator. Det är ett tips att göra det, bara tala om hur man känner.
Hon sa också att man kanske skulle gå och prata med en psykolog tillsammans. Det var inte ett alternativ för mig eftersom att jag inte ville gå riktigt så långt, men du kanske är annorlunda?
Eller, som den texten du skrev här, det var ju jätte bra!
Kan du inte skriva ett brev till henne om precis hur du känner?
Och säg till henne att du behöver en mamma.
Jag fyller snart 18 år och har nu tappat hoppet. Min mamma har aldrig sett de fel hon har gjort, och har inte alls varit sammarbetsvillig till att fixa till "oss". Så jag kanske borde ångra att vi inte gick till en psykolog tillsammans? vem vet…
Hoppas det löser sig för dig för jag vet att det inte är lätt att inte "ha" en mamma..
Kan trösta er med att det oftast blir bättre när man flyttat hemifån. Jag hatade både mina föräldrar och mina syskon när jag bodde hemma. Vi bråkade jämt och vi syskon slogs och var riktigt hemska mot varann.
Nu när jag har egen lägenhet och slipper se dom hela dagarna kan vi äntligen träffas som normala vuxna människor och ha riktigt trevligt utan att halvt slå ihjäl varann
#2
Jag instämmer helt med dig. Av min systers erfarenhet.
Det som är synd är att man inte fick sin mamma när man väl behövde henne.
Och SukoshiBak , hoppas att du har andra nära att prata om allting med. För det underlättar ju nästan alltid.
Jag håller också med ovanstående att det blir bättre när man flyttat hemmifrån, förr kunde inte jag och mamma ens stta på mac donalds utan att bråka om något helt oviktigt men idag kan vi sitta flera timmar och bara prata och ha allmänt kul.
Starta ny diskussion