Det är ett stort problem som du inte kan lösa då han bara skulle känna sig mer bunden om du börjar flytta runt tillsammans med honom.

Han kanske kan resa iväg ensam någonstans för att lätta på trycket ett tag.

Jag kan se att han är väl medveten om problematiken och har lyckats sätta fingret på exakt hur det är. Men han måste lösa sina problem själv. Du kan inte göra det åt honom.

Förmodligen skulle din pojkvän vara i behov av en längre tids psykologsamtal för att lära sig besegra sina rädslor och kunna ta itu med livet utan att hans förflutna lägger hinder för honom.

Jag har själv haft oerhörda problem med att "stanna", inte fly när strypsnaran börjar kännas, utan att stanna, både HOS någon och stanna i nuet.

Det som hjälper mot flyktmekanismen, är tålmodig terapi och en medveten önskan att få bort det beteendet, alltså träna på sådant man fruktar och göra sådant man egentligen inte tror man klarar av. Men att träna i den takt man klarar.

Kan inte hitta tråden längre, men har för mig att jag läste nångång att ni hade gjort slut och av det du berättade verkade han vara en rejäl skitstövel. I så fall tycker jag fortfarande att du ska dumpa honom.

Mitt råd är, omän det kanske låter lite lamt..

-Han vet vad problemet är, men jag tror det bästa du kan göra, är att ta dagen som den kommer.
han kanske ändrar sitt sätt, och vill ha en ännu närmare relation sen.

Jag tänker såhär… att om en kille inte passar in i dina planer och aldrig kan ge dig det du vill ha, så kanske det inte är rätt kille för dig?

Man kanske kan kompromissa väldigt mycket, men i slutändan blir man nog inte lycklig om man kompromissar bort sitt liv.

Är han så underbar att du är villig att ge upp ditt liv för honom? Säger som Samantha in Sex and the City: "I love you, but I love me more". Du kanske älskar honom otroligt mycket, men att förstöra sitt liv för någon annan… då måste man älska sig själv nog för att inte tillåta det.

håller med #5, skulle aldrig offra hela mitt liv och alla mina drömmar för någon annan. små drömmar som att resa kan jag offra men barn och annat, nej.

Håller med om det låter som att han behöver hjälp. För sin skull, inte er. Sen är det upp till dig att bestämma dig för om du kan leva med en sådan person.

Det dar sladdret om att  man inte vill binda sig har man ju hort forr till leda. Bade personligen och genom kompisars erfarenheter. Det kommer inte alltid med en massa jobbiga familjesituationer och svara barndomar i bagaget. Helt vanliga killar och tjejer kor samma klicheer.

Det ar verkligen att fransaga sig allt ansvar for en relation och konsekvenserna av sitt eget handlande pa andra manniskor. Nagon gang  maste man som vuxen ta ansvar och behandla sin omgivning med respekt. Det ar inte ratt att andra ska tassa runt en manniska som sager sig vara deppig eller ha problem. Valj DITT LIV. Det ar inte alls sakert att hans bakgrund har skapat detta velande och denna oformaga till att fatta beslut. Det ar inte alls sakert at du far en mjuk nallebjorn efter terapin.om han var serios med att fixa sitt problem skulle han ha gjort det innan han startade en langre relation.

Varför är det samma sak aom att ta ansvar att binda sig? Vissa vill inte det och har inte som mål att leva i tvåsamhet. Varför är det att fly?

#8 Visst, många kanske använder det som undanflykt, men när det gäller personer med trauman och diverse psykiska problem så är just att "sitta fast" (oavsett om det är genom ett band eller mer mentalt) oerhört vanligt och det kan framkalla panikartade känslor hos personen i fråga. Och då är det inte enbart en kliché, snarare en sanning för den personen.

#9 nu tolkar du fel - ansvarstagandet galler hur man behandlar andra manniskor i relationer, inte om tvasamhet ar bra eller inte. Folk kan vara singler eller sarbo eller mamo eller sambo eller fifta bara de behandlar sin imgivning med respekt och att vela fram och tillbaka och var i en relation men anda deklarare att man "liksom inte vet riktigt" ar respektlost.

#10 Gor man manniskor med denna typen av problem en tjanst genom att inte konfrontera dem? Skall omgivningen stalla upp och forlanga detta destruktiva beteende? Ibland kanske velandet tar slut med lite tough love. Framfor allt minskar val de olyckliga partners som sitter i dessa relationer och vantar pa beslut. 

Visst ar det realitet for vissa personer men tyvarr sa anvands samma argument valdigt ofta av manniskor som inte har psykiska problem utan bara ar lite sjalviska i storsta allmanhet. De sjuka bor fa stod men de andra kan man ju ge en spark i rumpan tycker jag. Enda sattet att fa reda pa vilket ar val att konfrontera dem.

Hmm.. Jag tror att manga har missuppfattat mitt inlagg lite.. Det ar alltsa inte fraga om att gora sig av med karln i fraga, eller att han vill fly fran mig for att slippa ta ansvar osv. Ville bara veta hur jag ska hantera fragan i sig, da jag vet var han star. Vill ju inte stressa eller pressa, men samtidigt jobba pa att komma fram till varat gemensamma mal.

Men for att uppdatera sa sitter vi just nu och planerar att faktiskt prova att flytta ihop i hans kollektiv om det bara loser sig med hyresvarden. Forhandlingarna pagar :) Det var hans egna forslag da han som sagt vill bo ihop och hela faderullan, men ar radd. I andra hand sa letar jag egen lagenhet i narheten, och i tredje (om jag inte hittar nagon - bostadsmarknaden for enpersonsboende ar otroligt liten) sa hyr vi ett hus tillsammans sa att han kan ha ett eget rum dar han kan ga in om han behover.

#11 Jag sade inte huruvida man skulle tackla det hela eller inte ^^ Det borde, liksom mycket, skilja sig från person till person och i vilken situation det gäller. Personligen (har den problematiken själv) så skulle jag kasta allt, fly i gamla mönster om jag pressades vid ett sådant "tillfälle" eller vad man ska kalla det. Hur andra reagerar kan jag inte svara på alls.

Jag tycker bara att det är trist att genast ropa "kliché!" och dra allt över en kam. Lika trist som att många kanske skyller på det, vad vet jag? Ändå är det en ruskigt vanlig känsla bland folk, så det kanske inte är så mycket "skyll" som en del tycks tro. Vad vet jag.

Helt klart har manga problem med att binda sig av olika anledningar. Det ar val upp till de andra parten att avgora om de star ut med velandet eller inte. Vad jag inte forstar ar varfor man ger sig in i relationer som per definition innebar att "binda sig" lite om man nu vet att man ar dalig pa den biten. Ar det inte battre for alla parter att vara singel tills man bestamt sig?

Dessa klicheer om att inte vilja binda sig anvands hela tiden - Peter Pan syndromet ar bara ett exempel. Darfor ar vi manga som har tappat sympatin lite. Aven om man har existensiella problem eller trakiga upplevelser bakom sig sa maste man ta hansyn till andra manniskor. I alla fall om man nu vill ha respekt sjalv.

Kass självkännedom kanske? Man kanske tror sig klara det innan det går upp för en att man inte alls kunde hantera det så bra som man trodde? Eller så är man så förblindad av kärleken att man inte ger det en enda tanke, det finns liksom inte i ens värld just då att man inte ska klara det. Det handlar inte alltid om så enkla saker som att bara gå och bestämma sig att "nej nu räcker det, nu ska jag binda mig!".

Hur menar du att man ska ta hänsyn? Genom att förklara så gott man kan, vara öppen och ärlig om vad som felar anser jag att man visar just hänsyn. Vad mer kan man ens göra?

Tänker att när man är ung är det helt naturligt att inte känna sig redo att bnda sig. Att det då inte är nåt fel med att inte känna sig redo för att binda sig.. kan bero på att man inte är mogen för detta än helt enkelt.  Men om din pojkvän själv tycker det är ett problem för honom och tror det handlar om hans lite störda bakgrund, då kanske han kan behöva jobba med det.. att det i hans fall kanske inte bara är "ungdom" det beror på.

En annan fundering jag får är: vad innebär "binda sig"?  Att gifta sig är att binda sig enligt mitt sätt att se det, man lovar saker som i princip ska gälla forever. Att skaffa barn är att binda sig, för man tar på sig ansvar 18 år fram och lite till…   Men att testa bo ihop?  Om inte det innebär massor av gemensamma lån eller nåt?  vad är det då som binder?  vill han inte vara monogam?  gillar han flyttandet?… kanske kan ha någon sors värde att lista ut vad det är som ger honom obehagliga känslor och varför…

Med binda sig sa menas allt som innebar att han ar "fast". Som jag skrev i #0 sa "klarar" han inte ens att hyra en lagenhet bara till sig sjalv, for han kanner sig "last". Han har bundit sig till att ga sina 4 ar pa universitetet, och darmed bo i 4 ar i samma stad, vilket framkallar angest hos honom.

Monogam ar han, och vill vara, och han onskar och drommer ju om att ha villa, volvo, vovve nagon gang i framtiden. Jag personligen tror att mycket bottnar i hans uppvaxt. Dar fick han "bevisat" for sig att en familj inte fungerar, och han flyttades ju sa snart nagot gick fel, vilket jag tror har gjort att han nu loser sina problem genom att flytta - for sa har ju alla andra lost hans problem innan.

Han ar otroligt man om att allt ska vara "perfekt" innan det ar dags att borja planera en framtid, for han sager att han pa inga som helst villkorl vill att hans barn (om han/vi far nagra) ska ha samma sorts liv som honom. Och jag tror att det stressar honom ocksa - att han standigt forsoker leta efter tecken pa att allt kommer vara "perfekt", for att sedan leta efter tecken pa att det aldrig kommer att bli "perfekt". Tror att han fick sig en liten ogonoppnare nar han spenderade en kvall med (styv)morforaldrarna och pratade med sin mormor dock, och hon berattade att hon ocksa vaxt upp med en styvmamma, och att det inte finns nagont som kallas ett perfekt forhallande eller giftermal osv. Vi har haft ett valdigt stormigt forhallande, det erkanner jag och han har gjort mycket fel, men det har jag ocksa. Sedan han pratade med henne dock sa har faktiskt allt "jamnat ut sig". Innan har han vagrat att ens diskutera framtiden, och nu ar det han som tar upp amnet varje gang, och varat forhallande ar otroligt mycket battre. Jag vet inte vad de pratade om, men han har verkligen forbattrats otroligt pa sistone, och jag ar glad at att han anfortror mig med sina kanslor, aven om de kanske inte ar de mest upplyftande.

jag tror en fast punkt är vad han behöver, men är bara så ovan vid det att det är skrämmande. Men tror oxå att har man vart med om så mycket hämskt skulle det no vara bra att få prata med någon psykolog eller liknande, har man inte råd har jag hört att de har tilgängliga på hälsocentraler. det kan ju lätta på trycket att bara få tala ut om det, istället för att fly från det. jag tror det ända du kan göra är att lyssna lyssna och kanske påminna han om varför skulle det vara hämskt att bo kvar på samma ställe vad är det som skrämmer honom med det. är han kanske redd att binda sig, gifta sig och barn för att han tror inte han kan erbjuda något för att han inte fick det så bra själv..

#9 det verkar inte alls vara henne han rymmer från utan snarare vill vara med men vet inte hur, ett mer psykologiskt beteende att behöva rymma från något fast av rädslan av något han inte är van vid.

#17 såg oxå du skriver att ni tagit et steg frammåt det går sakta men säkert, det är nog jätte bra. "musiken" jag tror du har förstått det där om honom helt rett allderles själv:)