Oj, låter inte alls kul att uppleva ensamheten som något man måste uthärda och simma igenom. Längtan är en sak, men det låter som att du har ett väldigt starkt behov att ha din sambo hos dig för att må bra?

Själv är jag lycklig särbo och njuter av dagar eller veckor av ensamhet, då jag bara behöver tänka på mig och mina behov. Ingen att anpassa sig efter! Och jag njuter av att låta längtan gro, så att när vi träffas igen så slår det fyrverkerier!

Finns det inget du kan hitta på som får tiden att flyga? Eller om ensamheten blir för svår, kan inte nån kompis sova över?

Å vad jag känner igen mig. Jag har känt mig ensam nu i nästan 25 år fast att jag har levt i 4 stycken långa förhållanden och nu som singel och ensam i 4 år. Jag mår uruselt ibland. Typ varannan helg, där jag bara bäddar ner mig i sängen och sover eller städar rent hus för att få tiden att gå. Mitt problem är saknaden av beröring. Och min längtan att träffa någon att dela vardagen är stor.

Att bara gå ut är omöjligt, för jag behöver någon som kommer och tar ut mig om det inte är så att jag behöver handla eller något annat som drar ut mig. Moment 22 kan man säga, och ofta när jag mår som sämst så stänger jag av min telefoner för jag orkar inte ens prata om det längre.

Hoppas att du finner ett bra sätt att lösa ditt problem.

Kram!

#1 nja skulle väll inte säga det. jag skulle må bra utan honom också, men det blir lättare när han kommer hem. lika bra som om en kompis skulle komma över.

men som #2 det är ett moment 22, jag vill träffa folk men har inte orken, lusten, etc att göra det
när jag har mest behov, på dagen, så jobbar de, går i skolan eller bor ca 30 mil bort.

Jag har en kompis som inte mådde så bra i vintras, honom höll jag sällskap när han var som sämst. Men då mådde jag rätt bra. Synd är bara att han inte gör samma sak mot mig…. Så här sitter jag med mitt behov av sällskap och en tröstande kram o har stängt av telefonerna. Skitdumt, för då får ju ingen kontakt med mig, men jag orkar inte älta mitt problem när folk frågar hur jag mår… Jag vill bara ha sällskap en stund och en kram…. jag vill liksom inte prata om det längre.

Kan man ringa en "jourhavande kompis" och be dem komma och hålla en sällskap?

#4 det skulle inte vara fel.
det är som att ensamhet inte är något som ska pratas om i det samhället vi lever i nu. det ska bara soppas under mattan.

för mig har ensamheten minskat otroligt mycket när jag sakffat en hund som är min älskling, människan bästa vän, han är alltid där, älskar mig oavsett, man kommer ut mycket å rör på sig och ser naturen vilket gör att man mår bättre både psykiskt och fysiskt. han är rolig och mysig och ger än glädje i vardagen:) När man skaffar hund träffar man även jätte mycket nya människor, främst på promenaderna då de är ute med sina hundar även om det oftast inte blir någon vänskap utan mest en "hej igen" kontakt så blir det mindre ensamt när någon ser än.

Sedan kan det vara så att man inte kan skaffa hund av alla möjliga olika orsaker. Min är tex att jag lan inte gå ut och gå flera gånger om dagen, för att jag har ett bindvävssyndrom. Jag kan inte röra mig för mycket utan att det tillslut blir destruktivt och för tidig förslitning i leder samt för tidig föråldring i muskelaturen….

Har du ngr intressen?  kanske börja på nånting: kvällskurs, sjunga i kör, nån  sport, bli med i nån förening.. nånting där du träffar människor…

Människans bästa vän är djur, dom sviker aldrig och finns där i både sorg och glädje. Du kan berätta precis vad som helst, dom skvallrar inte för nån 

FAst mår man dåligt när man är ensam, kan ett djur bli för mycket för en. Det är ett stort ansvar.

För att klara av det ansvaret måste man må bra.

#10, Jag är ett levande bevis på att det inte behöver vara så, i så fall ska man vara riktigt sjuk och själv inte kunna stå på benen.

När man är i det tillståndet av total ensamhet, så har man faktiskt ingen lust att stå på sina ben, och därmed försvinner även ansvaret om det är så att man har tex hund som då inte får tillräckligt med uppmärksamhet och att rastas. Det finns säkert dom som tar sitt ansvar och går ut med tex hunden ändå, men så finns det faktiskt dom som faller väldigt långt ner i sin ensamhetskänsla. Det behöver man inte vara såpass fysiskt sjuk att man inte kan stå på benen för….

En del kanske tycker att det verkar konstigt att man går ner i en ensamhetskänsla och inte tar ansvar för vare sig det ena eller andra. Men jag tror inte att dom har varit tillräckligt långt ner i sin ensamhetskänsla, en del behöver faktiskt hjälp att komma ur tillståndet, en del kanske tycker att man får ta ansvar för det själv. Och visst är det så. Men tänk om man kunde få en förståelse istället för att få omtalat för sig vad man kan och ska göra. Att prata och älta just detta problem löser ingenting för mig…. utan fördrar i så fall att få sällskap av en bra kompis som tex kan ta ut en på en promenad eller något annat roligt tex en fika….

crea diem

#11 Jag är ett bevis på motsatsen.
Man behöver inte vara "sjuk" för att inte klara ansvara för någon annan också.

Allt handlar om hur lågt man sjunker. Vissa sjunker inte så långt ner och klarar mer än de som sjunker riktigt långt. Då måste man först få hjälp att ta sig upp till ytan igen, innan man tar ansvar för ett annat levande ting.

jag har djur (fyra katter och 2 undulater, så jag har det jag gör) och jag älskar dem även på dåliga dagar men de gör inte för mig någon större skillnad när jag är nere och känner mig sådär otroligt ensam. idag är en bättre idag, var det igår också.

ska försöka hitta någon sorts plan som funkar för mig i längden

Jag har också djur, 5 katter och ett akvarie med 6 olika arter av fiskar. Och en grannkatt som springer här jämt. Men som sagt, när man känner sig ensam och nere så gör det ingen skillnad.

Jag försöker ständigt att finna planer på hur jag ska komma ur mitt tillstånd, men det brukar bara fungera en liten stund. Mitt tillstånd är dock som bortblåst när jag umgås med min bästa kompis. Han kan dock inte ägna all sin tid åt mig och det måste jag respektera.

Buffaomini, du är bra som tar upp detta ämne. För det verkar vara lite laddat. Kramar om.

#15 tack.
som jag sagt/skrivit tidigare det är tyvärr ett ämne som inte är lika acceptabelt att prata om lika öppet som andra "problem". undrar varför?

En tanke o en speculation bara här…

Hm, jag undrar också det. Men tror på att andra ser att om man är social så är det ett stort + Men vet egentligen inte vad social har med sin ensamhetskänsla att göra.

Vi, jag och min bästa kompis har pratat mycket om det, och kommit fram till att det egentligen är väldigt många som känner sig ensamna fast att dom har bra mycket människor runt sig. Men som kanske inte vågar fråga hur det är ställt och om man behöver hjälp med något… Får avsluta detta här mitt i för jag har tagit sömntablett som håller på att verka… Hoppas jag får sova hela natten nu… Kram #15