Dumpad av vän, vad ska jag göra?
Hej!
Jag har alltid haft svårt att få vänner, när jag gick i skolan var jag ofta ensam. Dom vänner jag hade var andra som inte platsade, trevliga tjejer men vi hade inte mycket gemensamt. Efter studenten började jag på konstskola, ett ställe där jag passade in och helt plötsligt fick jag massor av nya vänner. Jag hittade H, vi var själsfränder och blev omedelbart bästa vänner. Under 8 år var allt verkligen toppen, vi gjorde massa roliga saker tillsammans, reste, pluggade & flyttade till nya städer och när tråkiga saker inträffade så stöttade vi självklart varandra. Det kändes självklart att vi skulle vara vänner för livet men så hände nått.
Vi bestämde oss för att flytta utomlands och jobba under några månader tillsammans. (Det kan ju vara lite påfrestande för relationer att resa och så men vi var vana, hade både backpackat i u-länder & bott tillsammans i ett antal skyffen) Vi tänkte nog inte ens att det skulle kunna bli problem, vi lämnade våra killar hemma i Sverige och stack. Några veckor senare gjorde Hs pojkvän slut med henne & hon förändrades helt. Hon Var helt ur balans, jag försökte stötta henne men hon gick inte riktigt att nå. Istället tog hon ut sin ilska på mig, blev avig och sur. Det var som om hon hade hållit inne med en massa ilska mot mig o saker jag gjort under en längre tid.
Anklagelserna bara rann ur henne, jag blev livrädd, hade aldrig sett henne så arg och vågade inte säga något till mitt försvar. Några av anklagelserna var sanna, jag medger att gjort fel men så här i efterhand så kan jag bli väldigt arg över att hon aldrig gav mig chansen att förbättra mig. Hon tog aldrig upp det när det var aktuellt utan väntade tills det var för sent.
Jag åkte hem från resan, några månader senare såg jag henne på stan, hon ropade efter mig men jag blev livrädd, det var en chock för mig att se henne så jag flydde bara instinktivt. Senare skickade jag ett mail och bad om ursäkt för detta.
När H lämnade mig, (det är så jag ser det, hon tröttnade och ville inte vara min vän längre) så blev jag väldigt deprimerad, jag hade till och med självmordstankar och jag grät mig till sömns på nätterna. Nu har det gått 3 år, jag mår mycket bättre men känner ännu en stor sorg. I bland vaknar jag på nätterna och gråter.
Jag har försökt att kontakta henne och lite sporadisk kontakt har vi haft, jag har berättat för henne att jag mår dåligt över detta, jag har bett om förlåtelse och antytt o frågat om vi kan prata om det IRL. Hon svarar, trevligt och glatt men hon SVARAR inte. Aldrig ett ord om det som egentligen är.
Vi bor i Sverige båda 2 nu men i olika städer, vid ett par tillfällen har vi varit på gemensamma vänners bröllop. För mig har bröllopen varit fruktansvärda, allt jag tänker på är att hon är där och dessutom så har jag varit ett nervvrak i flera månader innan bröllopsfesterna.
Nu är det dags för ännu ett bröllop som vi båda förväntas gå på. Det är L vår gemensamma vän som ska gifta sig. L är alltså jättebra vän med både H och mig. L är extremt konflikt rädd och har redan från början sagt att hon inte vill ha något med min o Hs konflikt att göra. Varje gång jag tar upp ämnet så svarar L bara att jag och H måste ta tag i det o prata. Jag svarar L att jag försökt att få H att prata med mig, att hon inte verkar vilja och att om något skall hända så ligger bollen hos H. L vill ju som sagt inte blanda sig i så hon brukar avsluta samtalet ganska snabbt.
Ls bröllop är annorlunda än de tidigare bröllopsfesterna som jag o H har varit på tillsammans, L är en så pass bra vän till mig att jag exempelvis förväntas arrangera möhippa, en möhippa som H förväntas komma på.
Jag är rädd, rädd för att falla och bli deprimerad igen. Jag ligger vaken på nätterna och har ångest över bröllopet.
L har visat att hon inte är intresserad av att ha mig som vän och jag vet inte vad ett ordentligt avslut (vi pratade ju aldrig ut om konflikten) på relationen skulle innebära. Vad ska jag göra?
Kan jag strunta i bröllopet/möhippan eller är bröllopet min chans att få H att faktiskt prata med mig?
/hoppas på kloka goda råd
Åh, vilken sorglig historia och jag förstår att du mår och har mått dåligt över detta.
Nu är det ju så att vi är så olika på att tackla problem och även hur vi ser problemen. Detta har varit och är fortfarande ett stort sår för dig men för din vän så är det kanske ett överspelat kapitel. Hon kanske inte såg det som ett så stort problem heller från början.
Vissa människor är sådana "Mister du en, står dig tusen åter" ungefär
Jag förstår att du faktiskt vill prata ut om vad som hände. Att få reda ut saker och ting en gång för alla men jag kan tycka att detta förestående bröllop är fel tid och plats. Ni ska tillsammans på en gemensam väns bröllop och då får det vara detta som står i centrum tycker jag. Fokus på bröllopet, inget annat.
Däremot skulle jag kanske göra ett sista försök efter bröllopet att via telefon eller mail ändå försöka förklara att du gärna vill reda ut allting. Vill hon då fortfarande inte så får du kanske trots allt acceptera detta och försöka gå vidare även om det innebär en massa obesvarade frågor.
Vissa människor förstår man sig helt enkelt inte på och är hon verkligen så betydelsefull för dig numera att hon ska få dig att må så dåligt? Försök och tänk att hon inte är värd det.
/Maria
Tack! för att du tog dig tid att svara..
Du har kanske rätt, jag vill absolut inte att Hs o min konflikt ska förstöra något för L och hennes lycka inför bröllopet. Det bästa är kanske att glömma o ignorera, hålla masken helt enkelt… jag vet bara inte om jag klarar av det
Jag mår rätt bra när jag har annat att tänka på och inte blir påmind om H. Men L påminner mig alltid, säger nått om att dom har snackat på telefon eller nått, då faller allt igen.
Jag kan dessutom i bland bli väldigt ledsen o besviken på L för att hon är så konflikträdd. Jag vet att jag själv om jag varit i hennes sits skulle ha varit mer aktiv i att lösa konflikten mellan mina 2 vänner.
Fast jag kan lite förstå L. Det är ju inte hennes problem och hon var heller inte närvarande när allt brakade loss. Hon kanske rentav pratar på för att det inte ska vara så laddat emellan er. Det hade ju varit värre om hon gått bakom ryggen på dig med att hon pratat eller haft kontakt med H. Då hade du blivit sviken av L också.
Känner du att du inte klarar av det så ska du givetvis stanna hemma men det kan också vara så att du faktiskt går starkare ur detta genom att närvara utan att försöka bry dig.
/Maria
ja… så kanske det är
bröllopet är ju bara en kväll, om jag orkar kan jag ju närvara, (hålla masken o lämna festen tidigt helt enkelt)
Tror dock att jag på nått smidigt sätt får dra mig ur möhippan om det visar sig att H tänker gå på den
#4 Ja, det kanske blir för mycket.
Nu är ju detta bara mina funderingar. Det kanske finns andra här som har andra råd till dig.
/Maria
Vilken trist sits!
Ang möhippan så skippa den om den känns för mycket. Eftersom du känner L väl lär du ju ha lite koll på hennes övriga vänner och kanske kan du kontakta någon av dem och be dem anordna det hela? Eller så förklarar du för L att du helt enkelt inte orkar. Det är ju inte att be henne ta ställning eller så, det är bara ett konstaterande att det inte fungerar.
Paulina
jag tycker inte du ska skippa möhippan. Det är ju inte med L du är ovänn och det går ju ut över henne. Tror dessutom du kommer ångra att du inte gick och inte ställde upp för henne inför hennes bröllop. Man gifter sig förhoppningsvis bara en gång och det är en stor händelse i en s liv och den vill man dela med sina nära vänner. Kanske finns en risk att L tar illa vid sig om du inte kommer. Är det värt det pga H?
Om nu H inte vill vara vän med dig, eller prata med dig om vad som hänt tror jag att du helt enkelt måste acceptera det. Alla människor gör fel i sina relationer och man måste få chansen att göra rätt. Om H nu inte vill ge dig det eller ens försöka fixa det som gått snett, kanske ni inte var så bra vänner som du har trott. Det enda du kan göra är att vara dig själv, vara artig mot H och koncentrera dig på att ge L den möhippa hon förtjänar från sina nära vänner.
Förstår att det är svårt dock, har själv precis varit med om något liknande, men man kan bara göra sitt bästa. Om andra inte vill ta emot det så får man gå vidare. Lider med dig dock.
Ja, det kanske är själviskt att sumpa Ls möhippa, men jag tror faktiskt att jag inte kommer att klara av att hålla masken. Inte så att jag kommer att ställa till med en scen eller nått. Tror att det bara att det hela kommer att kännas så falskt och tillgjort. Jag tänker mig att jag skulle kunna göra en egen möhippa för L istället…
Jag är som sagt väldigt rädd att jag ska bli deprimerad igen och jag hoppas att L förstår det.
Jag har dessutom tänkt att jag kanske skulle skriva till H o sakligt förklara min situation o varför jag inte tänker vara med. Fast när jag tänker på det.. så kanske jag bara vill göra det för att H möjligtvis skulle få en aning dåligt samvete. Ingen bra anledning… :-) Jag har inget hopp om H längre.
Starta ny diskussion