Vänner är bra att ha, hellre några få nära än många ytliga tycker jag!

Var glad att du hittat några som ställer upp på dig såsom du ställt upp på andra, det är guld värt :D

Jag rekommenderar att du läser en bok som heter "Energitjuvar" skriven av en pyskolog som heter Inga-lill Roos, jag har den och den är fruktansvärt lärande, om hur människor runt omkring oss påverkar oss och hur vi påverkar dom. Jag lärde mig mycket av att läsa den och jag tror det är nånting som alla bör åtminstone fundera över =) Hon har även en fortsttning som heter "Kärlekens energi" som jag håller påa tt läsa nu =)

#1 intressant. I vilken riktning går den boken? Vad är dess huvudsakliga bud?

# 2 Den visar på sambandet mellan energitagare och givare, en del människor som finns i ens närhet kan man känna sig så tömd utav. Man tappar energin och blir trött bara dom finns i närheten. Såna som lägger över skuld och skam på en och därigenom lättar dom sitt eget "samvete". Jag tror den är bra att läsa oavsett om man sedan anser sig vara en tagare lr en givare. En tagare bör lära sig om vilka projektioner man skickar ut och en givare bör lära sig vilka projektioner man inte ska ta emot.

Människor som gärna ger och ger och inte känner att dom får något tillbaka är givare, det står även i boken vad man kan göra för att konfrontera en energitagare.

Riktigt bra iaf =)

#3 Låter intressant =) Får ta å kolla på den…

"Vänner" som inte ställer upp är inte värda namnet.

Vänner har jag inte så många av. Riktigt nära vänner, som finns där när det stormar och blåser har jag bara två stycken. De är vänner som vet när jag är ledsen, som lyssnar och finns där för mig.

Sen finns det sk "vänner" som jag kommer bra överens med men som jag inte riktigt litar på, innerst inne. Vi har roligt tillsammans, vi kan prata om allt, men på ett eller annat sätt så när allt kommer till kritan och jag behöver dem, så finns de inte där på samma sätt som mina riktigt nära vänner.

Hur är jag själv som vän?

Jag hoppas och tror att jag är en bra vän som ställer upp och finns där när det stormar och blåser. Som kan lyssna och bara finnas där utan att döma.

#0 Känner igen mig i det du skriver, ända skillnaden är att den turen inte kommit till mig, än. Jag har ingen i familjen som ställer upp så för mig, inga nära vänner… den enda person som jag ännu inte tappat tron på är min gubbe.

Grattis och Lycka till i framtiden!
Med vänliga hälsningar /Bunn

oj oj jag är nästan stum, jag känner PRECIS likadant!

Enda skillnaden är att jag inte hittat de där vännerna än folk man trodde var nära vänner visar att de inte ens bryr sig. Det handlar nu mest om olika perioder ena månaden är jag men en person andra månaden med en grupp, men det blri bara inte av att man hinner bygga upp någon relation känns som alla andra har så många vänner att de inte behöver fler. Mitt problem är att jag jobbar så mycket och kanske är lite mognare" än de flesta jag träffat i min ålder. Har du några tipps på var man träffar "riktiga" vänner som bryr sig?

#8 Sluta leta =) Kommer dom så kommer dom, gör dom inte det så har man bara inte hunnit träffa dom än =)

Ja det är inte lätt att hitta riktiga vänner. Jag har blivit besviken genom åren. Jag tycker mest att s.k. vänner alltid varit ute efter något…..

Jag har min man och mina barn/barnbarn…det är inte dåligt.

Min bästa vän är min man. Kan man alltid lita på. Finns alltid där för mig. I glädje och sorg, i vått och torrt.

Jag hoppas att alla kan få ha åtminstone 1 riktig vän var.

Kram från mig

För mig så känns det som om min kille har blivit min bästa kompis det låter kanske konstigt men vi pratar om allt mellan himmel och jord. Han är en så himla bra lyssnare tycker jag.

Det har verkligen blivit sprickor mellan mig och minna vänner sedan gymnasiet. Det enda man vet om dom nu är det dom lägger upp på facebook. Vi var ett tätt gäng på 4 pers under högstadiet, sedan på gymnasiet började vi i olika klasser men på samma skola så gled vi ifrån varandra. Jag var utstött i min klass och hade inga vänner, satt alltid själv i matsalen. Ibland träffade man på dom och deras nya polare men jag tror inte att dom brydde sig så jättemycket, dom frågade aldrig hur jag mådde.

Nu har de flesta flyttat till fastlandet, dock har en barn och bor bara några 100 meter ifrån mig men verkar bara vilja umgås med en annan tjej som oxå är ensamstående mamma. Jag har inga barn och jobbar 5-6 dagar i veckan men är nog inte så intressant att umgås med längre. Känner mig så himla ensam nuförtiden ibland sitter jag i fönstret o gråter när min kille är iväg o tränar fotboll känner mig ensammast i världen. Det är inte roligare på jobbet heller jag är 21 och mina arbetskamrater är 38-58år. Känns inte som om vi har så mycket gemensamt.

#11 Men tänkt på vad du har…en underbar vän i din kille!

Det är det bästa man kan ha. Senare i livet kanske ni skaffar barn och då är det fler som blir dina närmaste.

Jag vet ju inte vad du har för jobb men det finns säkert någon/några av dina arbetskamrater som gärna vill vara din vän. Ålder spelar inte så stor roll och en äldre person har oftast mycket erfarenhet av livet och du kan lära dig mycket.

Ja det där att man kommer ifårn sina "gamla" kompisar kan nog de flesta känna igen sig på. Man växer helt enkelt ifrån varandra. När man t.ex. får barn så kretsar hela ens liv om detta och man söker sig helt enkelt till andra i samma situation.

Vad jobbigt att du känner dig ensam, men kan inte du också börja träna något? eller skaffa en annan hobby? Kanske gå med i någon förening?

Läsa böcker är ju också trevligt….då förs man bort till en annan värld en stund och man lär sig även mycket om andra människor.

Lycka till nu i livet och jättemånga kramar till dig.

Känner igen mig där, jag är nog oxå alldeles för trogen.

Jag har bara kvar en enda kompis från min barndom, alla andra visade sig vara icke-äkta-kompisar.

Och dom jag umgås med nu, känner jag mig inte alls uppskattad av.

Så jag vet inte riktigt, dom enda riktiga vännerna jag har nu är min barndomsvän & min pojkvän.

Dom är dom enda som ställer upp, som talar om hur mycket dom älskar mig och som överhuvudtaget hör av sig.

Dom andra visar inte på något sätt alls att dom uppskattar min existens.

/ Bella

Känner igen mig! Har en falsk vän just nu.. :/

Enligt mig så finns de bara en sort som man verkligen kan kalla vänner, det är alla våra älskade djur som finns överallt.

#15 Det har du rätt i. Nu när jag tänker efter är det verkligen så.

Det är dom enda varelserna som alltid finns där till 100% och alltid lyssnar, oavsett vad.

#15 Helt rätt =) Därför som det finns 2 hundar, 2 hästar och 2 katter i mitt hem =)

Djur är verkligen inte de enda man kan lita på till 100%, och visst lyssnar dom, vad annat kan de göra ;)

Det finns faktiskt ärliga bra människor. Jag litar på min pojkvän, min mamma och min bästa vän till 100%!

Grejjen är att djur har inte förmådan att ljuga.

Inte att tala heller, eller att förstå oss som en annan människa gör.

De är fortfarande djur, och vi förmänskligar dem.

De är oss trogna eftersom vi ger dem mat och boende, och eftersom de har avlats fram till vad de är idag.

Men visst är djur hemskt underbara, men dom kan aldrig ge en människa den närhet man behöver från andra människor.

#20, Jo det kan dom visst. Vem har sagt att alla människor behöver närhet av andra människor ?

#17, Så roligt för dig, krama dom från mig.

#16, Precis.

#21 Naturen.

"22, Och därför gäller det alla ?

Man har forskat på detta väldigt mycket.
En människa utan kontakt med andra människor mår inte lika bra som en med kontakt med människor.

Därmed inte sagt att djur inte kan få en att må bra. Det kan dom verkligen. Därför finns det terapihundar och dyl.

Vi människor behöver prata, kramas, höra osv för att stimuleras. Det kan inte ett djur ge oss.
De kan ge närkontakt och en typ av sällskap.

Detta är allmänt. Du kanske är ett undantag. Sådana finns självklart också, men personligen tror jag bara att det är något man intalar sig själv. Vi ÄR människor, hur vi än gör.

#24, Det finns fler "undantag" än du tror o vad du tror får stå för dig och bara för att forskning säger en sak så behöver det inte gälla alla som sagt. Människor är olika. Det är inte enbart terapihundar och dylikt som får en att må bra nej.

#24 Javisst är vi människor och dom flesta av oss mår bäst om vi har andra mäniskor att umgås med. Men sen är det ju det där med att människor inte alltid går att lita på så som djur (människor är inte lojala bara för att vi ger dom trygghet, mat och tak över huvudet). Jag har länge hållit mig till att bara umgås med människor lite då och då men det är mina djur jag förlitar mig på, berättar saker för, kramar och lever ihop med, delar mitt liv med helt enkelt.

Sen får man ju tänka på att alla har inte lika stort behov av umgänge + att det kan variera väldigt mellan olika perioder i ens liv. Precis som man i vissa perioder inte alls kan tänka sig att skffa barn men i andra perioder i livet är det det viktigaste som finns.