Behöver råd! Inga känslor pga antidepp
Haft ett förhållande nu i snart 6 år till sommaren.
Det har gått upp och ner, som hos de flesta.
När jag började med antidepp för 2 år sedan, så succesivt började mina känslor för min pojkvän/sambo avta och jag kände mig obekväm med honom.
Trodde jag hittade tillbaks känslorna, då jag svimmade vid vaccinering i höstas och han fanns där och tog hand om mig, så allt fortsatte som vanligt….
Tills nu, bara några dagar… samma känslor, obekvämhet, älskar inte honom? Helt dött med känslor för honom, mer än vänskap.
Har pratat med psykolog som sagt att det kan mycket väl bero på mina antidepp jag tar och har även bytt nu i slutet av Mars till nya för ökad dos och annan sort, så de har väl börjat ta sin verkan nu.
Men jag känner mig så otroligt kluven just nu att jag håller på att bryta ihop.
Hade tänkt försöka få en akuttid idag hos någon psykolog för att få råd om HUR jag ska göra, vad som är bäst för mig just nu, men det är inte så lätt få tider här, så därför tänkte jag skriva här och hoppas få seriös hjälp.
Hur tycker ni jag ska göra? ;
Vi är sambos och varit sedan 1 år tillbaks, så det är en svår situation,
Antingen: Skulle jag behöva flytta till egen lägenhet och ta itu med min behandling på egen hand/självständigt och känna allteftersom hur mina känslor blir framöver?
Det kommer bli en tuff tid i mitt liv, då jag efter 11 år med problemen äntligen ska få riktig hjälp.
Jag kan ju inte sluta med antideppen. Precis börjat få hjälp för min generaliserade ångestsyndrom och panikångest med agorafobi, så nu kör jag på detta till 100% och vill göra det som är bäst.
Eller: Så stannar jag kvar i förhållandet och som sambos, utväntar tiden och mår dåligt pga känslorna och ser hur jag känner senare efterhand. Men med vetskapen och känslorna att jag inte älskar honom och känner inte kärlek för honom utan endast är vi vänner isf?
Behöver du en akuttid och inte din ordinarie kan ta in dig så vänd dig till någon akutpsykiatrisk mottagning om du har en i närheten.
Det är en svår sits du har hamnat i. Precis som du säger så kan antidepp trubba av diverse känslor, och sjukdommen/-arna i sig kan ju även göra sitt lilla till. Men samtidigt så kan det ju vara att du känner att du vuxit ifrån helt enkelt, sådär som folk faktiskt gör titt som tätt.
Hade jag vart i dina kläder, eller rättare sagt när jag var i en liknande sits själv, så pratade jag med killen och förklarade hur jag kände och vad jag trodde. Man är två om ett förhållande och därför kanske man bör lösa problemen tillsammans med.
Det har ju vart ett tag du inte haft känslor för honom nu. Har du upplevt liknande känslor för någon annan/annat? Ex att du känner djup kärlek slå en våg över dig när du träffar ex din mamma/hund/systerdotter eller vad det nu kan vara? Tänker lite som så att om du kanske har förlorat förmåga att känna känslor totalt eller om det bara är inför honom.
Paulina
Han vet om exakt hur jag känner och vi pratade om detta igår och han ville som mig, ha råd om hur jag ska göra, det som är bäst för mig.
Jag bröt ihop igår eftermiddag och var jätteledsen över hur mina känslor är.. jag vill kunna säga till 100% hur jag känner och stå för det och därefter handla, men jag kan inte…
Fick hem min hund för 3 veckor sedan och då svällde en våg med känslor över mig, kärlek.
Och jag kan än idag känna känslor för olika saker, dock inte lika starkt. Men helt apatisk är jag inte. Och det som satt mest fokus med mina känslor är ju avtrubbningen av kärlek till min sambo. Börjat ifrågasätta den, känna obekvämhet, som att det bara är en vanesak och en trygghet att ha honom här, som en vän mera.
Jag har också sagt till honom att jag vill inte känna mig beroende av honom pga min "sjukdom", utan vill kunna vara självständig och inte behöva vara beroende av honom. För om jag blir en dag ensam så kanske jag blir helt från vettet av rädsla för ensamheten, klara mig på egen hand psykiskt, livrädd för det.
Och jag vill inte hindras från att göra det rätta pga sådant.
Vad bra att ni kan prata om det iaf!
Jag förstår vad du menar med att inte vilja vara beroende pga. sjukdom. Kan det vara en av anledningarna som ligger bakom känsloavtrubbingen tror du?
När jag rannsakat mig så har det ofta vart sådana konflikter inom mig som gjort att jag omedvetet distanserat mig, stängt ner känslomässigt. Men vad vet jag, alla fungerar ju så totalt olika ^^
På något sätt så tror jag själv, och försöker leva efter, de känslor jag faktiskt känner, även om de skulle vara medicinpåverkade. Visst, jag analyserar bakgrunden till dem eftersom jag vet med mig att jag ofta skapar mina egna fallgropar, men finner jag inga egna hinder som jag skapat för mig själv så.. ja. Känner jag inget för ex en vän, så umgås jag inte. Varför göra det mot min vilja, för även om den viljan nu skulle vara medicinpåverkad så upplever jag ju det jag gör i vilket fall.
Sen är det ju som så att om jag kände så så skulle jag försöka byta preparat om det går. Men ofta bottnar ju även de försvunna känslorna i något menar jag. Jag har upplevt konstiga känslor och beteendemönster hos mig själv, men i grund och botten har det alltd vart jag, medicinen har bara lockat fram olika delar av mig, förstärlkt vissa, försvagat andra.
Paulina
Det kan kanske vara delvis därför. Tankar och känslor har gått till och från senaste året just i dessa banorna, extremt jobbigt.
Ja det är just det jag tycker är så himla jobbigt. Att jag mår så himla dåligt och känner att det är fel och avtrubbad med kärlekskänslor över huvud taget.
Ibland känns det som om det vore bäst för båda om jag bodde själv för att reda ut en period i mitt liv, sedan ta itu med ev kärlek om jag känner känslor.
För detta måendet går ut över min "sjukdom" och får mig okoncentrerad på just at arbeta med det.. eftersom jag har känslostörningar just nu.
Så har jag också känt, att vissa känslor förstärkt och man då kunnat förstå varför man känt så.
Det gäller bara ta rätt beslut, känna att det är rätt och även vara det.
Ja, det är ju svårt att rikta fokus mot det nödvändiga tillfrisknandet när sådana här situationer gnager i en!
Jag hoppas bara att du kan fatta ett beslut som känns bättre än alternativen och att du får klarhet i allt tids nog.
Paulina
Om man ändå kunde skaffat en 1a som jag kunde bo i under tiden jag reder ut mitt liv och mina känslor, det är dock inte så lätt hitta en lägenhet helt sådär… tråkigt nog.
Och att flytta in hos familjen ett tag är inget alternativ, supertrångt så nepp… och vill vara helt själv i så fall, så jag kan finna mig själv och bli starkare i psyket, mer självständigt och inte beroende av någon annan.
Hatar denna situation! :'(
Den 22 Maj åker sambon iväg med sin familj uppåt till några släktingar, så då kommer jag få vara ensam hemma med mina djur över en hel helg. Det kommer vara en helg då jag ska fundera, känna efter och se hur det är.
Sambon slutar skolan om knappt 3 veckor och sedan blir han arbetslös/arbetssökande om han inte får sommarjobb.
Det känns som att vi ev kanske kommer gå skilda vägar redan då pga att han kanske måste jobba en bra bit härifrån om han ska jobba med det han är utbildad till.
Och då kommer man väldigt lätt ifrån varandra.
Vore trevligt med fler som kommer med tankar!
Hur känner du om att flytta med om han får ett jobb någon annanstans?
Det verkar som om du vill prova att leva separerad ett tag.
SKulle väl kännas bra, MEN jag skulle nog mest vara ute efter nya staden, människorna, miljön osv..
Uppleva något på egen hand, lära sig leva självständigt.. jag vet inte hur man gör det nu längre :(
Att du kan vara positiv till en ny miljö visar att du kan vara självständig.
Jag har idag mer eller mindre bestämt mig för att flytta till eget.
Pratade med killen hela förmiddagen och det var jobbigt, men ändå väldigt nyttigt och bra att få prata ut om det och vara ärlig.
Bröt ihop i tårar och tyckte allt blev väldigt jobbigt tllslut.
Men det är det rätta, det känns i hjärtat att det är rätt. Att jag ska "go for it", kämpa och inte se tillbaks på allt negativa, utan poitivt!
#12 Bra att du tagit tag i det, även om det var jobbigt. Lycka till nu!
Starta ny diskussion