Otrohet har aldrig funnits på kartan för mig i någon utav mina relationer. Eventuellt i slutet av min första relation, men då var det också jag som gjorde slut. Men jag anser att dyker den tanken upp så måste det ju vara något fel på relationen man har? Eller också kanske man passar bättre till att ha ett monogamt förhållande?

Jag har aldrig varit otrogen. Så jag vet inte hur det är.

Ja det finns. Dessutom kan man få hjälp, för det kan vara svårt att bryta beteenden själv.

Det klassiska synsättet på otrohet hos monoamorösa personer är att otrohet bara uppstår i ett dåligt förhållande, om partnern inte är "den rätte" eller lämnar mer att önska.

Själv tror jag att grunden till otrohet 9 ggr av 10 ligger hos den som är otrogen och inte har alls (eller mkt lite) att göra med partnern. Alltså spelar det ingen roll vilken partner man har, hur bra denne är, otroheten kan begås ändå.

Tror också att det finns många mäniskor som egentligen i hjärtat kan och vill älska och ha sex med fler än en enda partner. Tror inte att människan i grunden är monoamorös eller monosexuell. Vissa har svårt att begränsa sig och "begår" otrohetshandlingar för att de är rädda att förlora den älskade partnern om de skulle vara ärliga och tala om att de är attraherad av någon annan.

En förtydling till #3, såg nu att det såg lite knasigt ut, tror jag tänkte fel när jag besvarade frågan.

Otrohet kan uppstå i dåliga förhållanden, absolut, men det är inte hela sanningen alla gånger heller. Jag hade ett bra förhållande men min "anledning" var väl inte den vanligaste heller.(självskadebeteende)

Det jag ville komma till är att det invanda beteendet jag hade kunde jag få hjälp att bryta. Även om impulser kan finnas kvar så kan jag behärska dem idag och med nuvarande partner känns detta ännu lättare, för jag vill inte riskera vårt förhållande och vår ömsesidiga respekt på något vis.

Jag är mer böjd åt adiaforas åsikt/teori om att otrohet många gånger kan ligga hos den otrogne. Tycker även att det stämmer in på de som jag känner som jag vethar vart otrogna med.

Sen kan man ju ta olika vägar för att hantera det, men först kanske man bör ta reda på den bakomliggande, utlösande orsaken.

Att växa upp och lära sig att respektera de människor man ingår relationer med är något som du bara kan göra på egen hand. Andra människor kan inte plötsligtt trolla bort ett omoget beteende.

På sin höjd kan andra få en att vilja förändra sitt beteende, men jobbet måste man göra själv.

Jag kan ärligt säga att jag aldrig hade klarat av att vara fast i ett monogamt förhållande där man måste hålla sig till bara sin partner. Jag hade aldrig varit otrogen men jag hade gjort slut eftersom jag hade känt mig så instängd och begränsad.
Jag tror att vissa helt enkelt inte är skapta för att leva så och du kanske också är en av dem?

Jag och min sambo har haft ett öppetförhållande under alla våra sju år tillsammans och det har passat oss utmärkt. Då slipper man känna kravet att bara hålla sig till partnern om man skulle träffa någon man känner sig attraherad av men man har samtidigt en stabil relation man kan känna trygghet i.
Kanske något du ska överväga om du känner att du har svårt att hålla dig till den du är tillsammans med?
Jag har aldrig förstått varför man ska tvinga sig själv att leva med enbart en person bara för att det är vad normen säger att man ska göra. Känner du att du vill ha flera så försök istället att hitta en likasinnad partner och slipp begränsas.

Skicka gärna ett meddelande om du vill prata mer om det privat.

Lycka till!

Otrohet är för mig respektlöshet.

Om man bryr sig om personen man är tillsammans med så är man inte otrogen. Har man inte den självbevarelsedriften att hålla sig så ska man inte vara tillsammans med någon i ett sådant förhållande.

Otrohet gör oftast fruktansvärt ont hos den som blir utsatt, ingen ska behöva uppleva det.

Är man inte mogen nog för att vara trogen, så ska man inte ha förhållanden.

Hårda ord men sanna.

Normen, att man ska vara med bara en och trogen är nåt vi hittat på, inget naturligt medfödd.  Men normen inprentas ju i oss från barnsben oh sitter djupt.  Ju hårdare man fördömer otrohet desto allvarligare blir otrohet… ju större grej blir det av det… istället för ett vara ett lite sidotramp eller blir orsak till ett litet gräl så förstoras det upp till totala katastrofen… kan jag tycka är orimligt!  bir en sån "äganderätt"s grej av det.

Jag är helt klart inte född monogam, har i tidigare relationer varit otrogen, skulle lätt kunna "ha trevligt" med nån annan jag blev attraherad av utan att min fasta relation var dålig.  Men jag är inget viljelöst offer för min "natur" jag kan välja att låta bli andra och vara trogen om jeg vill det och i min nuvarande relation vill jag det, har gått utmärkt i 9 år nu och har t o m när vi gifte oss lovat inför gud att vara trogen :-)  och det tänker jag fortsätta med.

Så fuerte: Om du i en framtida relation vill vara trogen, då är det upp till dig själv att ta ett sånt beslut…. du är inget viljelöst offer utan du har valet själv.

det är jag helt övertygad om!! för du verkar ju ändå vilja vara trogen mot den som ev blir din nya  partner!!…  det där är ju mycket en besluts-o känslofråga. den dag du verkligen finner den du i ditt hjärta, verkligen vill ha i ditt liv!! då kommer du inte att ens vilja försöka med något på "sidan om". så tror jag…även  om de ju finns dom som känner att det ger spänning, att få ha någon utöver…men det tror jag äöndå inte är vanligt!! insikt o mognad är mera vad som ligger bakom varje individ, det tror jag!

så du har alla chanser att leva en och samma person i många år!! det är klart!

Jag har alltid varit otrogen i alla mina förhållanden, min kille lika så. Och då inte bara en gång utan flertal för oss båda

Sen träffades vi och för mej finns det inte ens med i tankebanan längre att vara otrogen och enligt min grabb inte för honom heller och jag tror på han då han förändrats oerhört (precis som jag själv) sen vi träffades.

Så Ja, jag tror att andra personer kan ändra ens inställning (både medvetet och omedvetet) från att vara otrogen till att vara trogen. Aldrig har någon betytt så mycket som grabben jag har nu gör så för första gången känner jag att det här är för bra för att sumpa och såra honom är det sista jag vill

När man träffar äkta kärlek vill man inte längre såra och har man bestämt sej för att lyckas så är det bara en själv som kan se till att man gör det också

Det tror jag absolut att det finns. I mina tidigare förhållanden har otrohet (från min sida) varit ett tecken på att jag har varit omogen nog att vara ihop med killar utan "den rätta känslan". Visst tyckte jag om dem mkt och inbillade väl mig sjläv lite smått att jag var kär, men nu i efterhand - efter att ha upplevt hur det verkligen känns att vara totalt nere i ngn - kan jag säga att jag lurade mig själv på känslorna i mina tidigare relationer.

Jag borde naturligtvis ha gjort slut, men det är lätt att vara efterklok. Jag trodde trots allt att det var så det skulle kännas och försökte gång på gång vara trogen, men lyckades inte eftersom jag hittade annat vid sidan om som lockade. Ett tag inbillade jag mig att jag helt enkelt var oförmögen att vara trogen ngn och beslöt mig för att leva polyamoröst ett tag för att det passade mig bättre - då slapp jag iaf bedra ngn och kunde leva öppet med mina parallella partners. Nu vet jag dock att - när kärleken slår till som bäst - har jag inga som helst problem att vara trogen. Då har jag inte ens ögon för någon annan.

Tror inte otrohet behöver bero på dåligt förhållanden. Många kan fantisera och drömma om sex med andra oavsett om man har ett bra eller dåligt förhållande. Precis som många inte går över gränsen oavsett om relationen är bra eller dålig. Jag ser det alltså som två olika fenomen, sedan är det klart att ett dåligt förhållande kanske ökar risken men då bör man ju reda ut problemem eller bryta upp förhållandet. Jag tror det handlar mycket om personlighet. Människor med stort behov av bekräftelse och osäkerhet ligger nog i riskzonen för att vara otrogna, men det är bara min hypotes

Jag har fortfarande efter 30 år inte haft några tankar på otrohet mot min man.

Precis som #0 skriver så trivs jag så fruktansvärt bra med honom att otrohet inte finns på kartan

På slutet i mitt äktenskap, de tre sista månaderna innan jag flyttade, var jag otrogen. Inte dessförinnan. Aldrig. Så här i efterhand vet jag att jag gjorde det för att skaffa mig kraft och ork att bryta upp från ett förhållande som inte fungerade. Men trots att jag själv alltså varit otrogen tycker jag att otrohet är helt förkastligt. För det är ett sådant grymt svek. Och har man en gång lovat varandra att hålla ihop och vara trogna, ska man hålla det.

Däremot vill jag aldrig någonsin DÖMA någon som är otrogen. Istället uppmuntra denne att åtgärda situationen och antingen reparera relationen, eller bryta upp. Jag är inte stolt över det jag gjorde, men nu vet jag åtminstone hur det är, och vilka tankar det föder i en.

håller med nr #8 ^^

Otrohet ar riktigt dalig stil. Det ar alltid forknippat med logner. Allt ifran sma vita logner  till stora livslogner och fejkat samliv. Det jag alltid tanker pa ar att om man kallhamrat ljuger om och om igen for de man sager sig alska ( t ex man/fru och barnen) - da kravs det ganska lite for att man ska ljuga i andra sammanhang ocksa. T ex pa jobbet eller i vanskapsrelationer.

Jag litar t ex inte alls i affarssammanhang pa ett par av mina kollegor som notoriskt prasslar. Likasa en van som bedrog sin man i manga ar. Visst umgas vi, men hon kommer aldrig att vara nagon som jag kanner att jag kan lita pa.

Jag definierar otrohet som att man prasslar med en annan partner fastan man komit overens med sin fasta partner att man ska ha ett monogamt forhallande. Har man ett s k oppet forhallandesa far man val gora som man vill. Det ar just forljugenheten som ar valdigt oattraktiv.

Traffade en man for ett par ar sedan som glatt hasplade ur sig att han varit otrogen mot sin fru manga ganger innan de till sist skiljde sig. Han skyllde pa att aktenskapet varit daligt. Det bidde ingen andra dejt.

Jag var otrogen i mitt förra förhållande. Han var ett as och jag var ung och dum. Jag vet inte hur jag kunde göra det. Antagligen för att få någon slags bekräftelse som jag inte fick av min dåvarande pojkvän.

Träffade sen en gammal klasskompis som jag nu är tillsammans med.
Han vet om mitt förflutna och vad jag gjort. Men jag skulle aldrig kunna göra ngt mot honom, han är verkligen den rätta för mig. Han ger mig det jag behöver, så jag känner mig duglig och tillräcklig.

Jag tror absolut att den rätta finns för alla!