Ursäkta att jag skriver osammanhängande men har panikångest och migrän och har tvättdag idag som jag inte kommer orka med riktigt. Känns förfannat illa att jag knappt har några rena kläder att ha på mig men inte orkar tvätta och städa och min dammsugare är paj och soc vill inte hjälpa mig med en ny och i helgen kommer både min moirsa och låtsasfarsa och en kompis från tonåren hit.

FAN jag orkar inget mer snart!!!!!

Är så djävla less på att kämpa och kämpa och kämpa och bara falla mellan stolarna och alla får det att funka så himla bra. Vet att många andra har samma problem som jag men alla jag har runt mig får det att flyta på. Jag får fan inte mitt liv att gå runt.

Ja orkar snart inte kliva upp på dagarna alltså…..

Ja, det är nog bättre att försöka se det positiva i att saker går bra för din pojkvän, glädjas med honom.  Se det som ett exempel på att det kan bli bra.  Din tur nästa gång. Han hovar ju inte in miljoner utan har fått ett vanligt normalt-betald jobb.  Istället för att jämföra dig med honom och fokusera på ditt oflyt… så fokusera på hans flyt och försök bli smittat :-)… du har varit sjukskriven och diverse problem… tungt… en svacka!… men snart är det väl din tur att komma upp ur den svackan!

Jag har bara fokuserat på honom och hans glädje och flyt de senaste åren men nu orkar jag inte göra det mer. Ingen tycks fatta hur dåligt jag mår. Han gör det inte heller.
När det bara blir smäll efter smäll där han får ett problem löst utan vidare ansträngning, och jag inte får något problem löst trots stor ansträngning. Man orkar inte vara positiv hur länge som helst. Nånstans blir bägaren full, och det har den blivit nu. Det är någonting som är fel på mig. Känns som om jag har något kraftfält runt mig som bara sabbar allt för mig. Mitt personliga ombud säger det också att hon fattar inte varför allt bara kollapsar runt mig.

Jaja, hopplöst fall. Får väl bara försöka rida ut den här perioden. Men min ekonomi är ett känsligt ämne. Jag ligger alltid back. Och har gjort det hela mitt vuxna liv. Jag är 25 år och kommer inte ha något jobb de närmaste åren. Har haft ett enda jobb i mitt liv och det var 9h / vecka och inte ens det klarade jag nå länge.

Visst vet jag att det kommer att förändras men man klarar inte av att vara positiv hur länge som helst. Allt går bara emot hela tiden.

Jaja, skit samma. har överlevt värre grejer men en våldtäkt varar ju inte så länge om man säger så. Sen kan det ju bara gå uppåt. Men de här problemen har varat så länge och trots allt kämpande för min situation är lösningen långt borta än så länge. Har kört slut på mig i jagandet efter hjälp så nu när hjälpen kommer med bostöd m.m. så finns det ingen ork över för att genomföra förändringarna.
Sjukt att det ska behöva vara så.

Kram på dig Pernilla!

Vet inte riktigt vad jag ska skriva, men en massa styrkekramar till dig iallafall <3 Jag märker att du inte har det lätt stackare.

Rent krasst tycker jag inte att särbos har något att säga till om den andres ekonomi, och det säger jag som själv är särbo sedan 3 år tillbaka. I mitt förhållande så hjälper vi varandra när den andra har den ekonomiskt svårt, men det är inget jag ser som självklart.

Men, och detta är ett stort men!, jag tycker att din pojkvän borde gå in och stötta dig så du kan få den hjälp du så otroligt väl behöver Han har ju gjort resan själv, och med tanke på hur snabbt han fick diagnos borde han ju sitta på lite knep om hur man gör? Kan han hjälpa dig att ringa samtal, följa med på viktiga läkarbesök etc? (Min särbo gör inte sådant självmant, men alltid alltid om jag ber honom.)

Tyvärr tror jag att det överlag är svårare att bli tagen på allvar som duktig tjej, eftersom man trots allt på nåt jädra sätt överlever ändå. Det vet vården, och de verkar hellre sopa upp spillrorna efter en duktig tjej hellre än att förebygga att hon alls går i tusen bitar.

Att allt kollapsar runt dig är inte konstigt alls, det blir en vågeffekt. Om man inte tar itu med ett problem, så blir nästa som kommer större än det hade behövt vara, och nästa likaså… Alltså är det absolut inget fel på dig, utan på dom i vården och dina närstående som inte lyckats hjälpa dig bryta den negativa spiralen. För när man väl sitter fast i spiralen, så kan man inte ta sig upp själv. Man kan bara, om man är duktig, hålla huvudet ovanför ytan och hoppas att komma loss.

Du behöver tid och kraft att läka ut nu. Du behöver träffa en läkare som tar dina blödningar på allvar, och en kontakt för din ADHD som kan se dig som en helhet och arbeta utifrån det. När det väl kommit igång, om ens i snigelfart, ska du se att du kommer ikapp med ork och själ också.

Vägen är lång, krokig och svår, men det går! Något jag lärde mig för länge sen var att man måste kapa bort törnade grenar som ligger i ens väg, även om det är en gammal vän som suger energi, ett jobb man egentligen älskar men som tar för mycket kraft, eller vad det än må vara. Om din pojkvän orsakar dig mer irritation och sorg, än glädje och kärlek, så kanske ni bör sätta er ner och diskutera vart förhållandet är på väg? Vet han om din frustration kring era olika ekonomier, t.ex?

Massor av kramar!

Jag begär inte så mycket av min pojkvän och han begär heller inte mycket av mig. Vi har aldrig lagt oss i varandras ekonomi och jag lägger mig egentligen inte i den nu heller. Det är bara det att det svider så mycket att se vad han har och hur lätt han har fått det, och sen gå hem och sitta hemma hela dagenoch hoppas på att någon ska skriva någonting glädjande här på ifokus utan möjlighet att gå och köpa mig en glädjande chokladbit ens. Jag sörjer liksom alla år som har gått åt av mitt liv till att kämpa för att få hjälp som han fick så nedrans lätt. Jag vet att det inte är någon mening i att se bakåt men jag sitter inte och gräver ner mig i det här. Det kommer bara att vara tillfällen då det suger att höra om alla hans nya kläder och den nya TV:n och nya högtalarna och sånt. Han fick sin allra första lön idag och det var imorse när jag såg hans lönespec som det bara brast för mig. det blev liksom droppen mitt i allt jagande.
Jag vet bara inte riktigt hur jag ska hantera de här gångerna som jag kommer vara så himla avundsjuk på det han har och det han kan göra. Är inte vanligtvis den som blir avundsjuk men efter allt som har varit så orkar jag inte vara duktig och bita ihop alla gånger. Har redan stått ett helt år och sett alla hans framsteg och uppmuntrat honom i hans tillfrisknande och hjälpt honom komma ihåg medicin och berättat hur duktig jag tycker han har varit, medan jag själv stått i kö för samma sak och stod i kö ett helt år eller mer innan han ens blev ställd i kö. Bägaren är full som sagt. Stundvis kan jag nog svälja min avundsjuka men inte alltid. Går med ångest dygnet runt nu som sagt. Man orkar inte vara duktig och stark hur länge som helst.
Jag är ju givetvis hur lycklig som helst för hans skull! Och jag ser verkligen ett hopp i att han har fått hjälp, för då finns det hopp för mig också. Men det här kan nog komma att ta över just nu. Jag fungerar inte som jag ska just nu.
Vi har inte diskuterat det här eftersom det var imorse det slog mig. trodde inte han skulle få så mycket pengar. Visst det är kanske inte så mycket pengar egentligen men för någon med mer än dubbla kostnaderna varje månad och med bara hälften av den summan penar varje månad och skulder upp över öronen som haft det så hela livet, så är det djääävligt mycket pengar. Han förtjänar det tusenfalt för han har fått jobba för det. Han har egentligen klarat sig hur bra som helst utan den här lönen. han har i princip varje dag ätit middag hos sin farmor på¨andra sidan gatan och hans mamma och pappa har tagit hand om räkningar då och då åt honom. Dom köpte nyss en ny TV åt honom. På praktiken(som nu blivit jobb) fick han ju alla måltider om dagen förrutom middag och kvällsfika så han har inte haft så djävla mycket utgifter. Jag som sitter hemma varje dag och inte har någon familj eller ens vänner i närheten har liksom inga "tillstick" då och då utan det är mitt försörjningsstöd blankt som ska räcka till mig och min grabb. Har haft samma BH i 5 år för att jag inte haft råd att köpa ny utan att det blivit sjukt kärvt. Har ingen möjlighet att stoppa undan nå pengar och spara till nåt utan blir det en oväntad utgift, vilket det blir när man har barn, så blir det kris. Då måste jag låna av min familj och sen stå och betala av länge efter det. Allting bara hänger i hasorna på mig.
När min pojkvän varit sjuk eller bara nergången psykiskt så har jag hjälpt honom med städning och disk och så då och då för att underlätta.
Men alltså den här grabben är så blyg så han skulle aldrig kunna ringa ett samtal åt mig, han är upptagen mycket med sitt jobb just nu och eftersom han har sin ADHD och allt vad det innebär så är han väldigt sådär så han behöver tryggheten hemma efter jobbet så det blir inte mycket tid över för att hjälpa mig. det förstår jag för det är verkligen så. Han är inte lat. Men trots att jag har värre problem än vad han har med min ADHD, inte har fått hjälp än, har alla problem utifrån och måste kämpa så hårt för att bli sedd, så orkar jag hjälpa honom mer än han hjälper mig. Han är underbar och lyssnar på mig och försöker verkligen hjälpa mig så när jag behöver prata och när jag har panikångest kan han sitta med mig en hel natt och trösta och stötta. Men trots att jag flera gånger har sagt till honom att antingen hjälper du mig lite mer eller så måste jag sluta hjälpa dig, så händer det ingenting direkt. Har förklarat att det är inte bara när jag har panikångest som det gäller utan det är alltid så. men han tror liksom att bara för att jag inte gråter och pratar om det dygnet runt så då är det lugnt och så rinner det ut i sanden.
Det tar tid innan han fattar och det börjar hända något för han är så rädd att han ska göra fel. Han är för försiktig och snäll. Tyvärr är jag mer man än vad han är. Jag har periodvis helt struntat i han och hans problem för att jag helt enkelt inte orkat. Och då har det blivit så att vi inte träffats på ibland en hel vecka för att jag haft grabben och inte kunnat vara hos honom.
Vet inte vad jag ska säga för att han ska förstå det här. är det för mycket begärt att han kommer och diskar hos mig om jag diskar hos honom för att han bett mig om det?
Han är underbar på alla vis och jag vet att det här kommer släppa inom sinom tid men jag har inte hur mycket tid och ork som helst att vänta på honom. Man-up och ta tag i det!
Jag är väldigt ärlig och behöver jag nånting så ber jag om det och om det gäller en sak som att gå till affären och köpa nånting åt mig så går det bra. Men om det gäller en långsiktig grej då jag behöver att han kliver in och hjälper mig lite mer så rinner det ut i sanden så fort jag mår så pass bra så jag inte bara ligger i sängen och gråter hela dagarna. Jag är visserligen en djävligt stark och tuff tjej men bara för att jag kan gå, betyder inte det att jag inte har ont, eller hur? Särskilt som jag säger det till honom. I hans liv finns det utrymme att känna efter och tycka synd om sig själv, medan det inte finns det i mitt liv. Jag gråter bara så jag orkar ställa mig upp igen och sen ta nya tag. Ner på botten och ta spjärn och sen upp igen.
Nu låter det här säkert värre än det är men jag behövde häva ur mig en del.
Det här kommer att lösa sig men jag behöver just nu en riktig karl, och dit har han inte riktigt kommit ännu. Jag bryr mig inte om hur det ser ut hemma hos honom eller annat runtomkring honom som jag skulle kunna påverka och hjälpa honom med, för jag orkar inte.
Jag har sagt att det går inte. Det finns inte tillräckligt av mig för att jag ska kunna hjälpa honom. Jag måste hjälpa mig själv först.
För det mesta har vi det väldigt bra och kan som sagt växeldra när det behövs. Men periodvis är det här ett problem. Jag blir lite ledsen att han prioriterar sin lugna stund hemma framför att komma och vara med mig. Hans val handlar då och då mer om bekvämlighet medan mina handlar om ren och skär överlevnad.
Han gör det inte av elakhet utan det är bara som han är, han är för försiktig och rädd och har nu fullt upp med nya jobbet och allt vad det innebär. Det förstår jag. Men ibland kanske jag behöver att han bär en del av mina tyngder också trots att det är jobbigt.
Vad tycker ni, begär jag för mycket då? Hur funkar det i era förhållanden?
Jag vill inte behöva gå och påminna honom om att tänka på mig. Det vill jag ska finnas där automatiskt. Han har inte den där kämparglöden som jag behöver. Den kommer så småningom men JUST NU har jag inte möjlighet att vara så himla förstående och låta honom sitta där hemma under sin lugna stund medan jag går i bitar hemma och vore hjälpt av att han bara kom hem till mig spontant och ville se en film. För det mesta är vi hemma hos honom för att han känner sig lugnare där och för att jag ska slippa känna att han är så stressad hem för att ta medicin och få varva ner innan han ska sova. Livet är hårt, så man måste vara hård, thats it!
Man måste kunna anpassa sig!

Jag känner ibland att jag bara vill låta bli att svara i telefonen en hel vecka när han ringer och vära träffa honom för att han ska fatta allt det här. Vill tillåta mig själv att lägga mig ner och dö så att han får se hur det blir för mig när jag gör som han gör…känner efter och tillåter mig själv att känna det jag gör. Att han inte kan jämföra våra situationer och hur vi hanterar saker och ting. När han "kraschar" så sitter han och funderar en massa på det som har varit jobbigt i sitt liv och tycker allt känns så orättvist. när jag kraschar, så tar jag mig inte upp ur sängen och kan hysteriskt gråta och skrika i flera timmar till mina ögon är igensvullna och jag bara spyr av ren utmattning! Skillnaden mellan oss är hus lungt man pushar sig själv för att få vardagen att gå runt. Han har alltid haft mer att luta sig mot än jag. När han behövt något att luta sig mot har han fått det efter att ha behövt be snällt en gång, medan jag måste ljuga till mig hjälpen eftersom ingen tar mig på allvar.
Ibland vill jag bara skära upp handlederna och springa in på psyket och skvätta ner allihopa för att dom ska fatta hur illa det är. Det ska väl räcka med att man säger det och gråter hysteriskt när man är där? Eller? Kanske borde man visa lite mer skinn eller se lite söt och oskyldig och svag ut som min kille gjorde helt naturligt..
Orden "det löser sig på något sätt" är nog det som sabbar för mig. Man får inte verka stark och tuff. fattar inte varför det ska avgöra om man ska få hjälp eller inte. Den starka som kraschar smäller hårdare än när den svaga gör det. Eller hur? Krashcar jag så blir det ordentligt.
Förlåt att jag skriver så mycket men har ingen annan att prata med just nu. Har hur som helst bestämt mig för att ta ytterliggare ett snack med min kille ikväll. Det här fungerar inte just nu. Jag behöver förändringen NU!

Det är förmodligen så att han inte orkar hjälpa dig så mycket som du vill. Han måste få ha sitt utrymme för att inte kracha själv.

Jag erkänner också att jag är avundsjuk på min pojkvän från och till. Så du är inte ensam, Pernilla

Jag säger såhär, att tillsvidare tar jag tillbaka allt som är sagt här, förrutom avundsjukan. Jag är så sjukt ostabil psykiskt nu och är inte mig själv så vet att jag kan överdriva och missuppfatta mycket. Allt är bara så twistat känslomässigt just nu. Så strunta i allt det andra jag skrev. Det var bra att få ur sig det men jag vet inte om det verkligen är så.
Jag pratade med pojkvännen igår i alla fall och frågade hur han mådde egentligen och om han kände att han hade kontroll över läget. Han tyckte att han mådde bra och hade kontroll. Jag förklarade att jag kanske är orättvis och egoistisk just nu och inte riktigt mig själv och bad om ursäkt ifall jag hade varit det. Förklarade än en gån varför jag är så känslig nu och berättade om hur avundsjuk jag är och att han inte ska ta det personligt men att jag inte riktigt kan bromsa alla dumma och fjantiga känslor just nu eftersom bägaren står och väger i överkant och rinner över för vad som helst. Bad honom ha tålamod med mig och vara ärlig och säga ifall han tycker jag gör något övertramp.

Oj…det blev dubbelt…

Först och främst; en stor eloge till dig som har insikten och styrkan nog att frånse allt sådant och ta upp det konstruktivt med din kille ang. avundsjukan. Jag är impad, hade jag haft de känslor du upplevt så hade jag nog inte lyckats stävja dem även om jag misstänkte att de var irrationella.

Jag kan känna igen det där med avundsjuka faktiskt. Jag är skitglad att killen har de så bra som han har det, men ibland kan jag önska att det kunde gå en aning smärtfritt för min del med. Han lever efter "det ordnar sig alltid" och det gör alltid det för honom, och oftast så märks det inte ens av. För mig så går det inte fullt lika enkelt och det kan kännas rätt så orättvist, men i grund och botten är jag glad att han inte fått men av sin uppväxt och all skit han vart med om och idag fungerar som normalt folk, älskar sitt jobb och tjänar rätt hyffsat. Så det är väl egentligen inte honom jag är avis på, mer principen, att jag inte klarade mig ur skit lika enkelt och att det liksom bet sig fast. Det suger för jag är uppriktigt less på det hela nu.