Jag tänker inte döma dig, jag vet alltför väl hur svårt det är ibland att fatta rätt beslut och förstår att du lider. Jag vill dock rekommendera dig att du söker terapi. Jag har själv precis taigt kontakt med vården och börjat prata med en kurator och det hjälper mig enormt. Hon ställer rätt frågor som får mig att tänka efter och kan utläsa saker ur det jag berättar som jag själv inte tänkt på. En terapeut kan hjälpa dig att komma på vad du vill. Det bästa är att det bara kostar 50 kr per gång. Jag hade fått höra innan jag sökte att det skulle vara lång kö och att hjälpen man får inte är bra men jag har bara positivt att säga om det. Jag fick tid efter bara någon vecka och nu träffas vi en gång i veckan.

Jag tror att det är det bästa sättet att få själslig ro, speciellt om man i övrigt inte har vänner eller familj att prata med. Lycka till, jag hoppas att allt löser sig för dig och att du blir lycklig.

kram

#1 Tack för ditt svar. Det knasiga är att jag precis avslutat en period av samtal med en beteendevetare. Påbörjade samtalen i samband med att jag skulle separera från min man och träffat den nya. När samtalen var över så hade jag bestämt att gå tillbaka. Båda dessa har olika saker som jag tycker om. Man nr 2 visar verkligen att han älskar mig, skämmer bort mig samtidigt som jag kan bli galen på honom så kan han få mig att skratta. Man nr 1 är det mer samma línje hela tiden, varken eller. Min vardag funkar bättre genom att leva ihop med dottern far men känner mig ändå halv på nåt sätt. Omgivningen dömmer mig för mitt hattande men har försökt att strunta i det så gott det går. De vänner jag har kan jag inte prata om detta med så det blir att jag pratar med man 1 o 2 vilket inte är bra för då är det svårt att vara helt ärlig.

Jag kan bara hålla med hermulen, gå till en kurator och prata. Precis också gjort detta och det var det bästa jag gjort. Som hermulen säger, det är någon som ställer rätt frågor som man behöver. Som går in i kärnan och man kan inte blunda för de svaren.

En fråga, är det helt omöjligt att bo själv? Efter ett långt förhållande är det nog det bästa, för du behöver troligen bearbeta det innan du går vidare. Flyttar du ihop med någon ny med en gång är det lätt att han blir din kurator/stöd annars, och det är ju inte direkt poängen med en ny man? Du kan också behöva tid för att "hitta dig själv" efter ett uppbrott, det var iaf vad jag kände. Jag hade bott ihop med min sambo så länge att jag inte visste vad som var "jag" och vad som var "vi", jag kände mig inte som en egen person.

#3 Du har så rätt i det du skriver. Jag känner att det är själv som jag skulle behöva bo. Tyvärr fixar inte min ekonomi det just nu. Jag har tappat tron helt på mig själv så att få bo själv hade nog varit A o O. Jag hoppas jag hittar en lösning så det går att genomföra.