Jag bor i ett mindre samhälle där unga människor idag inte stannar särskilt länge. Här finns inga jobb så man måste mer eller mindre ge sig iväg. Med detta följer att vänner flyttar och lämnar. Att hålla kontakten är svårt då avstånden är långa. Detta börjar bli tungt numera, jag känner mig ensam. Det känns som att jag gång på gång får försöka knyta an till nya vänner. Som jag vet förr eller senare kommer att ge sig iväg. Till detta hör att jag tar tid på mig innan jag öppnar mig och litar på andra. Hinner helt enkelt inte umgås med en människa så pass länge att jag känner fullt förtroende för henne. En sak till som gör ont är när andra pratar om sin bästa vän, jag har aldrig haft en vän som kommit så nära att det blir min bästa vän. De gånger jag har börjat känna så, då har det hänt något så att vi har skilts åt. Antingen genom en flytt eller så har personen hittat en ny vän och lämnat mig. Jag säger inte att det bara är den andra personens fel, men det gör lika ont i alla fall. Bor just nu ensam,  arbetssökande och hoppar in timmar på olika arbetsplatser så hinner inte lära känna nya personer.

Känns som att snart ger jag upp, orkar inte med att släppa in nya personer i mitt liv. De kommer att ge sig iväg igen. Jag vet att det här blev deppigt, men är så jag känner just nu. Ville bara skriva av mig lite.