När du skriver att dina vänner slutar höra av sig tvärt.. Jag upplever ofta att de bara slutar höra av sig om man faktiskt låter dom göra det, och inte hör av sig själv. Förstår du vad jag menar? Om någon inte hört av sig på länge så måste man höra av sig själv! Vad säger dom då? Eller vägrar dom svara?

Att du inte festar, dricker eller röker är ju många gånger väldigt positivt :) Man kan ju göra många andra saker med sina vänner! Det är många som inte festar, dricker eller röker.

Vet du vad.. jag brukar alltid vara den enda som faktiskt hör av sig, gång på gång. Behöver inte ens tänka ifall jag själv hör av mig eller ej, för det gör jag jämt, med jämna mellanrum, men icke respons.. kanske någon vecka så är man intressant och så, sedan är det poff borta och ingen som längre bryr sig om en.

Så nu tänker jag ge upp att leta vänner och vara så himla trevlig som jag alltid varit, ställt upp för ALLA i vått och torrt men knappt fått hälften tillbaks, och nu känner jag mig bara måttligt utnyttjad.

Jodå, det är sant.. men inte många som anser så ^^

#2: Man får aldrig ge upp! Jag förstår att det kan kännas jobbigt, men du måste försöka. Om du ger upp kommer det inte kunna bli bättre. Du måste försöka kämpa dig igenom den här svackan du har.

Vad tycker du om att göra med dina vänner? Eller med folk bara sådär. Vad hittar ni på?

Mer eller mindre jo nu efter över 4 år >_<

Ehm jadu.. förr glodde man på film, gick på stan, spelade spel, tv, ut och gå rundor och prata om personliga saker med den man kan förlita sig på och bara känna sig öppen och trygg med den man är med.

Vad som blir svårt när det varit som det är för dig, att folk bara försvinner fast man gör tappra försök att höra av sig är att släppa in folk på riktigt igen. Det är så lätt att man omedvetet skyddar sig själv och inte låter dom komma lika nära. Att man utan att tänka på det förbereder sig för när dom ska svika, inte om, när. För det gör dom ju förr eller senare, erfarenheten säger det. Då är det inte lätt att behålla dom man träffar.

Jag dricker inte, röker inte, festar inte, har ångest med agorafobi, adhd och lite till och har jättesvårt att behålla vänner. Extremt. nu har jag några få som jag träffat via gemensamt intresse för illrar men i stort sett ingen bor nära utan det är resa över halva sverige för att träffas. Jag vet hur svårt det kan vara och hur jävligt det kan kännas men jag har lyckats ändra mig lite, jag har bestämt mig för att tänka att dom som inte hör av sig ändå inte förtjänar min vänskap, bryr dom sig inte mer än att dom inte orkar slå en signal eller skicka ett mail då och då så är det ändå ingen relation som är något att ha.

Tack HannaM, det satte sig direkt i hjärtat och jag känner precis som du beskrev i det övre stycket.

Det blir som en ond cirkel, man bara går och väntar på att bli sviken igen, för det blir man som sagt, förr eller senare.

Och som sagt, hittar man någon med samma intresse eller liknande, bor de uppåt Sthlm för min del eller ännu högre upp, när man själv bor i Södra Sverige.

Så skönt att höra en till som har samma diagnos, men antagligen inte samma "problem", men ändå samma förståelse :)

Tack för ditt inlägg!

Jo det är skönt när någon har liknande problem, skönt att veta att man int eär ensam. Jag tror det bästa man kan göra är att vara medveten om att man förväntar sig att bli sviken och att man har en tendens att inte släppa in folk riktigt. Är man medveten om det och kan komma på sig själv när man stöter bort eller stänger ute så kan man kanske också förhindra det.

Jag är sjukskriven och det har underlättat mina möjligheter att ha vänner långt bort. Jag har helt enkelt möjlighet att när jag orkar åka och hälsa på dom och  stanna några dagar. Det fungerar, pratar i telefon och på msn med dom också men visst saknar jag många gånger att ha en vän som man kan ringa på kvällen och gå en promenad med.

#7 Jag är för fillfället sjukskriven, dock helt utan pengar pga min läkare är på semester och jag måste fixa mitt hälsointyg till fk innan sista Juli, fått tid bokad nu på Måndag, sedan blir det ansökan om aktivitetsersättning och får jag inte det, vet jag inte vart jag ska ta vägen… mitt liv kommer bli sämre än vad det redan är då och allt mitt hopp om att försöka bli "friskare" kommer krossas totalt…

Jag vill utmana mig att åka iväg någonstans med killen, vilket är ett stort ångestmoment för mig, men som jag inte har alls motivation att ens våga göra så länge min situation är som den är i dagens läge.

Tror att det kan bli självupfyllande om du tänker det gång på gång att "ingen vill vara vän med mig".  Har du något intresse/hobby liknande där du kan träffa likasinnade?

Hej

När jag läste ditt inlägg så kunde jag genast relatera till det. Jag har samma problem. Om jag inte hör av mig till mina vänner så hör de inte av sig heller. Jag får alltid ta initsiativet. Jag saknar verkligen att ha någon som hör av sig för att personen vill vara med mig.

Jag är en tjej på 21 år. Jag bor i linköping. Hur gammal är du? Är du tjej eller kille? Har du msn??

Känner också igen mig, röker inte, dricker inte, festar inte. Och har de senaste åren förlorat en hel del vänner på samma vis som du, folk slutar höra av sig, och när man har vänner som umgås i grupp får jag på omvägar höra om när dom hittat på saker utan att bli tillfrågad själv.

Har tidigare haft med agorafobiliknande problem, det är bättre nu, jag vågar och klarar mer, men avsaknaden av socialt umgänge saknas fortfarande. Många vänner gled ifrån under tiden jag mådde som sämst också, vilket är förståeligt, men svårt att återuppta kontakt m.m igen.

Jag är 20 år, bor i Stockholm. Var bor du och hur  gammal är du? Skicka gärna ett PM här på iFokus om du vill prata. För mig är det guld värt även om man bor långt ifrån varandra. :)

Om du behöver prata, så adda mig gärna: red-heart90@hotmail.com. Varkens röker, dricker eller festar (mkt sällan jag festar)

Alla som vill får adda :D

Jag festar (dock inte ofta eller mycket), jag röker och jag svär, men har ändå inga nära vänner. Några få "internetpolare" samt några bekanta som man hejjar på på stan, men utöver det.. nada.

Jag umgås i stortsett bara med min pojkvänn.
Har 5 syskon som jag knappt känner då vi så gott som aldrig pratar med varandra. Och oftast, för att inte säga alltid, är det jag som ringer dem.. för att höra hur det är, vad de gör och hur de mår… men det är ytters sällan de ringer mig. Då de väl ringer är det för det mesta för att de vill ha hjälp med något hund-/katt-/barnvakt, låna pengar osv.

Gillar att fika, se film, teater och mycket mer.
Jag bor i Västerbotten. Var finns du?

Hör gärna av dig via PM.