Jag kan nog bara tala för mig själv, som inte har så värst mycket tålamod med vissa saker. Vore det jag, skulle jag klippa med J och försöka hitta en som hade full möjlighet att umgås och vara tillsammans regelbundet, och dessutom en som snackade svenska. Inget rasistiskt, men det blir onekligen svårt med en språkbarriär.

Men det är jag det. Egentligen omöjligt att säga hur du bör göra. Du får nog lyssna inåt dig själv och känna efter vartåt pendeln svänger.

Tjaa.. vissa har sånt jobb där resande ingår, så är det bara. Om du inte är beredd att försöka få det att fungera så är han nog inte så stark pojkvänskandidat sist o slutligen.

Min man arbetade utomlands i flera år och det fungerade bra. Han var borta ibland i månader med korta helger hem.

Varför det fungerade bra tror jag var att vi kände varandra såpas väl innan han började arbeta på detta sätt. Vårt förhållande var stabilt med tillit och allt vad det innebär.

Men att börja ett förhållande på detta sätt med en människa som man dessutom inte kan kommunicera med tror jag har små chanser tyvärr

Logiskt sett så tycker jag precis som ni. Men mitt hjärta håller inte med…

Jag tänker fortsätta leva mitt liv, ser mig fortfarande som singel. Så träffar jag någon så gör jag.

Min pojkvän jobbar som civilingenjör inom finansbranschen och är stationerad utomlands under längre perioder (ofta ett halvår i sträck). Detta innebär att vi måste anpassa oss till långa perioder ifrån varandra.

Jag skulle ljuga om jag påstod att det är fördelaktigt för relationen, eller smärtfritt. Men än så länge funkar det och det beror främst på att jag - liksom han - klarar av att värdesätta all egentid vi får och dessutom har känt varandra under fem års tid. (Sure, jag klagar ofta på att han är usel på att höra av sig och på så vis underhålla kommunikationen mellan oss, men det är en annan tråd och vi lämnar det därhän.) Just nu funkar distansen, eftersom jag behöver fokusera på andra delar i mitt liv.

Distansen i sig behöver således inte vara ett problem, anser jag. Däremot ifrågasätter jag det faktum att ni inte har ett gemensamt språk. Det går naturligtvis att överbrygga med tiden, om ni bestämmer er för att lära er den andres språk, men jag kan ändå inte låta bli att vara lite skeptisk till de fakta du presenterar…

Som jag ser det är 1) verbal kommunikation en förutsättning för att ett distansförhållande skall fungera, då alla relationer kräver underhållning och 2) dessutom en förutsättning för att fördjupa en relation och kunna bli ett par, liksom 3) en relativt intensiv kontakt i början av relationen är en förutsättning för att skapa en vi-känsla (vilket inte nödvändigtvis innebär att man ses IRL, så länge kommunikationen kan skötas via telefon, MSN, webcam etc).

Alltså, hade jag vetat att vi var ett par och hade en framtid, typ han vill bo här i Sverige, lära sig svenska osv, så hade hans jobbresor varit ok.

Men som det är nu så går vi ju aldrig framåt. Vi står och stampar på ett ställe där jag vet varken ut eller in. Men ändå, känslor är känslor och jag kan kan inte bara få bort dem även om jag skulle vilja.

Vad är det som är otur?

Att han försvinner iväg, igen..

Det finns bara en sak att göra…

Sätt er ner tillsammans på tu man hand och prata. Prata om era tankar, känslor och framtidsplaner. Red ut alla frågetecken.

Sedan vet du och slipper bekymra dig en massa.

Det viktigaste i en relation är en öppen och ärlig kommunikation.

#9 Svårigheten är ju att hur ska man kunna prata om känslor och framtid via en tolk?

# 10 Precis.. o

Det känns som om hela saken är dödsdömd men ändå kan jag inte släppa honom.

#10

Där har du en poäng =)

Det glömde jag bort. Trodde ändå att det gick att prata på något sätt med varandra, men så va det icke alltså

En grundkurs i varandras språk kan göra att ni slipper undan tolken ialla fall.

Men då blir ju pötsligt allt väldans seriöst….

Finns viljan till detta kan man grunna om.

Bara ni två själva vet.

# 12 Jag kan ta det, jag kan ta en kurs i polska, inga problem. Det är inget lätt språk och lära mig stava kommer jag nog aldrig att göra men göra mig förstådd kommer jag nog fixa.

Saken är att hur mkt mitt huvud än säger att jag ska ge upp så säger magen att han är den "rätte".