Du får nog välja. Det kan vara ganska svårt att acceptera en vän som du haft en relation med.

Vem är viktigast?

Jag håller med Hera.

I sådana lägen får man göra sina val. Älskar du din flickvän så borde det vara värt att säga upp kontakten med din vän.

Jag tycker INTE att du ska behöva välja. Svartsjukan är hennes problem och inte ditt. Ja jag är hård då det kommer till svartsjuka. Men finns inte tillit så har man problem. Ni hade gjort slut innan och gått vidare till vänner. Det tycker jag att din tjej måste respektera. Man kaninte vara i ett förhållande och tro att man ska styra vem ens partner umgås som vän med. Så länge du är öppen mot din tjej och inte håller henne utanför din vänskapsrelation så tycker jag att du gjort allt som kan begäras av dig.

Svartsjuka blir faktiskt bådas problem i ett förhållande. Båda måste hjälpas åt för att komma åt problemet.

Sen undrar jag hur du umgås med denna vännen? Ensam? Får din flickvän vara med?

# 1 och 2

Jag kan inte välja.
Min bästa vän har jag sjukt kul med, men jag älskar min flickvän.

# 4

Saken är den att hon bor borta i Sundsvall, medans jag bor här i Sthlm, jag glömde nämna det.
Och då är det liiite svårt att ha henne med..

Kan inte din bästa kompis försöka bli lite mer kompis med din flickvän då? Låt dem umgås och lära känna varandra helt enkelt!

Det gäller att din flickvän vet att din kompis inte är ett hot. Sen tycker jag att ni ändå ska ha regler… du kan inte längre t.ex. sova över, ha filmkväll ensamma, äta middag tillsammans eller liknande, som andra vänner kanske gör.

Jag tycker inte att du ska behöva välja egentligen, men samtidigt att ens flickvän borde vara ett enkelt val i en sån har situation. Respektera din flickvän, umgås alltid tillsammans och ha regler för vad som är okej och inte okej.

Ärligt talat har jag väldigt svårt för folk som försöker hindra sin partner från att umgås med sina vänner. Detta trots att jag blivit bedragen och lämnad av ett ex som föll för sin kompis.

Antingen litar man på sin älskade, eller så gör man inte. Att sätta upp regler och begränsningar kring vem man får träffa är inte bra. När en man gör så mot en kvinna kallas det internalisering, men är det en kvinna som gör det mot en man så är hon bara försiktig, ungefär. Sabla könsnormer…

Visst, finns det otrohet i förhållandets historia, kan jag förstå. Men annars får man bita i det sura äpplet och lära sig odla lite självförtroende och tillit.

Det enda råd jag kan ge dig TS är att ge din tjej all den bekräftelse hon verkar behöva för att känna att du älskar henne. Men jag tycker du ska försöka prata med henne och klämma ur henne exakt var skon klämmer, så du vet i vilken ände du ska börja nysta ut problemet.

Jag tycker inte att du ska välja, din vän och du är ju bara fortfarande vänner. Det får din flickvän acceptera, gör hon inte det så är det hon som har problem. Inte du och din vän. Så i det stora hela så är det din flickvän som får välja mellan dig och sin svartsjuka. Det enda du eentligen kan göra är att prata med din flickvän om vad det egentliga problemet är.

Jag tycker att man ska kunna lita på varandra i ett förhållande, och inte sätta gränser. Utan få lov att vara den man är och umgås med sina vänner, utan tjafs.

#4 Nej jag håller inte med om att det är bådas problem. Varför ska jag behöva lida för att min kille har irrationella föreställningar om mig? Jag tycker att jag kan kräva att den andra litar på mig eller går. Inte låser in mig i ett mentalt fängelse.

Svartsjuka tycker jag inte är bådas problem. Det är den som är svartsjuk som behöver hjälp och stöttning. Jag skulle gärna stötta och hjälpa till i vad min förmåga klarade av. Men jag skulle aldrig välja om jag får lov att vara med mina vänner eller inte pga att min partner skulle vara svartsjuk.

Jag skulle inte ge avkall på mig som person heller, kan inte folk ta mig som jag är så är det bara att dra vidare. Svartsjuka är en sjukdom som man kan bli frisk ifrån om man får rätt hjälp att programmera om sina tankar och känslor.

I detta läget hade jag klarat mig utan min svartsjuka partner, faktiskt. För svartsjuka tär sönder förhållanden om personen inte får hjälp eller på egen hand tänker om i sina tankar och känslor kring svartsjukan…

håller med Epicindy här… någonstans måste man dra gränsen för hur mycket man får inkräkta på en partners liv. att förbjuda personen att umgås med vänner eller tvinga honom/henna att välja mellan sig själv eller vännen tycker jag är hemskt. vänner och partners är ju ändå två sidor av en människas viktigaste umgängeskrets som i sig inte konkurrerar med varandra.

Tycker som emmajo att din flickvän och kompis kanske borde träffas lite så att flickvännen ser att det inte är något hot? de är iaf vad jag har gjort när jag vart i samma situation och de har funkat.

Det hade ju varit lite skillnad om det bara va en tjejkompis… men när det är ett ex som ts va ihop med förra sommaren! Mindre än ett år sedan!!

Om jag hade varit i samma situation så hade jag respekterat min pojkvän. Det är ge och ta i alla relationer. Vissa gillar inte att pojkvännen kollar på porr ensam… då får man väl kolla tillsammans. Om flickvännen nu inte gillar att hennes pojkvän umgås med sitt ex ensam så får väl alla umgås tillsammans?

Jag tycker det känns som att TS både vill ha kvar kakan och äta den…

Det borjar med att du inte far umgas med denna vaninna, sedan blir det problem med din storige brorsa, din kritiska mamma, den fula jumpern du alltid har pa helgerna, din frisyr, vart ni ska aka pa semester, varfor du gick till gymet efter jobbet istallet for till ICA som du sade pa morgonen…

Manniskor med stort kontrollbehov ar ofta svartsjuka. Det ar inte bara potentiella sexuella relationer som blir problem efter en tid. Manga som ar svartsjuka spelar kanslospel med sina partners och anvander tvivel om otrohet som ursakt for att rota igenom planbocker, lasa dagbocker, bryta sig in i email, smyglyssna pa telefonsamtal.

De mycket svartsjuka har problem med sin personlighet som de bara kan fixa sjalva. losningen ar inte att en partner kompromissar och andrar sitt beteende. Vill man kompromissa for att man tycker att det ar vart det sa kan man ju gora det. Men da foljer dessa kontrollerande beteende och en del kanslomassig utpressning med pa kopet. Stor du dig pa detta beteende sa har tidigt i relationen sa kanske det ar lage att saga ifran redan nu?

Tur att jag och min pojkvän tänker lika dant då det gäller umgänge med ex.

Hade aldrig accepterat att han gick iväg och fikade med ett ex eller umgicks med det utan mig närvarande.

Ser ingen anledning till det. Förstår flickvännen till ts.
Svartsjuka brukar finnas av en orsak.

#15 jag kan verkligen inte för mitt liv förstå den inställningen. Så, ja tur att ni tänker lika. Mina ex är några av de som står mig närmast. Bara för att attraktionen försvunnit betyder det inte att jag inte uppskattar dem som människor och kan prata om allt med. En kille som det tog slut med för 4a år sedan ringer jag då jag behöver prata om mina nya relationer ex. Då kan han säga, men du vet ju att du gör si och så av den här alnedningen, du måste tänka så här istället… vips har han hjälpt mig i den nya relationen eftersom han känner mig så väl.

Jag tycker visst man ska kunna ha kontakt med ett ex, men det gäller att göra klart för sig var gränsen går.

Jag är t ex mycket god vän med min exman, men vi träffas inte, annat än någon gång om året. Vi håller kontakt via mejl mest, ibland sms och någon gång ibland per telefon. Jag har varit totalöppen mot min nuvarande kille om hurdan kontakten är, och att min exman inte på något sätt är ett hot mot min särbos och min relation.

I TS' ställe, skulle jag dra ner på kontakten med exet för flickvännens skull. Det är naturligt att göra så. Däremot kan man inte kräva, tycker jag, att ens partner helt ska bryta med sitt ex. Men det gäller för den nya partnern att kunna ha tillit och vara säker på att exet inte är ett hot. Där är öppenhet ett vapen. Den som lägger korten på bordet och berättar frivilligt, den är det svårt att misstro.

Lite kan det vara en generationsfråga. Jag skulle aldrig i livet vilja umgås med ett ex till min särbo. Och jag är säker på att han inte skulle vilja umgås med mitt ex heller. Har en känsla av att 80-talister och yngre ser på det hela på ett lite annorlunda sätt.

Visst kan man ha kontakt, men att träffas utan sin partner närvarande är respektlöst i min värld.

Jag delar allt med min partner, och kan prata om allt med honom också. Behöver inte ett ex för att få råd eller prata ut.

Däremot kan det vara trevligt att alla träffas över en öl eller så. Mer kontakt än det irl behöver inte jag.

Sen att man pratar lite över nätet för att hålla kontakt är helt ok, eller i tele.

Har funderat lite mer på saken:

1. Det låter inte som att du är helt säker på att du verkligen älskar din flickvän. "Jag va inte sådär 100% men vi fick väl försöka" är inte de tankarna man ska ha när man börjar ett förhållande tycker jag…

2. Vad behöver du råd från ditt ex för? Jag skulle känna mig sviken om min kille gick till sitt ex för att snacka, bara det…

3. Vem gjorde slut, du eller ditt ex? Om du gjorde slut så vore det nog lättare för din flickvän att lita på att allt är över, men om ditt ex gjorde slut så kanske det finns funderingar på om du har kvar några känslor?

4. Det har gått mindre än 1 år. Låt det få lite tid att vila, du måste inte vara bästis med ditt ex just nu… Din flickvän borde vara din bästa vän, annars kanske du ska vara med ditt ex istället.

Varför ska man inte få träffa sitt ex? Är chansen större för otrohet? Är det respektlöst att inte förtränga att man hade ett liv före ens nuvarande partner? Vad är problemet?

Många gör ju slut för att de inser att de funkar bättre som vänner än som par. Då handlar det ju inte om romantik, sex eller "prova" om man vill ha tillbaka sitt ex! Utan att träffas är verkligen att träffa en god vän. Själv skulle jag aldrig ha mage att förneka min kille nån av hans vänner! Och skulle han ställa sig i vägen för mina skulle jag bli rasande.

Jag tycker inte att man har rätt att kräva squattadoodle av sin partner. Var gränserna går är något man måste prata om och komma fram till tillsammans. Men själv skulle jag aldrig vilja vara i ett förhållande där jag blev begränsad av min partners svartsjuka. Skulle han vara svartsjuk skulle jag ta illa upp, det skulle jag ta som ett tecken på att han inte litar på mig.

Ni som har stor förståelse för svartsjuka kanske aldrig har blivit utsatta för det själva? Den kille jag älskade mer än livet självt var svartsjuk och jag försökte göra honom glad. I slutänden försökte han få mig att skriva på kontrakt att jag inte skulle prata med en manlig arbetskamrat på jobbet, att jag inte fick gå på jobbfester eller ha kontakt med mina gamla killkompisar. Efter det, aldrig att jag tolererar något förhinder i vem jag umgås med.

Jag har blivit utsatt för svartsjuka, så till den milda grad att jag blev slagen och hotad att bli dödad av mannen jag då var tillsammans med…. En man med väldigt stort kontrollbehov… 

Jag är själv inte av den svartsjuka sorten, och skulle någon ställa sig i vägen för mig och mina vänner så kan den människan dra vidare till någon annan som accepterar svartsjuka i förhållandet.

Man måste få vara fri att få lov att vara sig själv utan att göra avkall på sig själv som person i alla relationer. Utan svartsjuka som faktiskt gör sönder mycket i världen.

Varför pushar hans ex så mycket? Det känns inte bara som att det är flickvännen som är avundsjuk utan även exet, eftersom TS säger att de drar i honom på varsinn sida… Därför får jag känslan att det inte är bara är flickvännen som är problemet, utan även i största del exet.

Vill man inte vara monogam så finns det fler alternativ, men om man vill vara monogam så får man hålla sig till en tjej/kille också. Vad det innebär är väl olika för alla.

#20 Det har gått mindre än 1 år sedan de gjorde slut, såklart det handlar om risken för otrohet! Och då menar jag inte (för att göra det väldigt klart) bara sexuell otrohet. Varför känner han behov av att fortsätta umgås med henne som vanligt, fast minus sexet? Finns det inget behov av att låta såren läka och gå vidare?

Samma problem skulle säkert finnas (fast på ett annat sätt) om ens pojkvän/flickvän totaldissade en för en kompis skull, även om de var av samma kön och ha de varit vänner länge. Jag tror de flesta flickvänner vill känna att de är viktigast för sin kille.

Det finns de som resonerar på det sättet att sex är bara sex, så om ens partner har sex med någon annan så gör inte det något. Betyder det att alla som inte skulle känna sig bekväma med det är svartsjuka idioter? Bara för att vissa i den här tråden har en högre tröskel för vad som är okej eller inte i ett förhållande betyder inte det att vi andra förtrycker våra partners…

Jag får ungefär samma tanke som #23. Om TS upplever det som att bägge tjejerna drar i honom, kan det betyda att de faktiskt ser sig som rivaler om samme kille.

Om det också vore solklart från TS' sida var han stod i förhållande till de bägge tjejerna, så vore det hur enkelt som helst att sätta ner foten och säga till flickvännen: Detta är min KOMPIS och ingenting annat, och till exet / vännen: Detta är min FLICKVÄN och ingenting annat. Dessutom vara rak och tydlig gentemot bägge kvinnorna om hur han står till dem.

Otrohet tycker jag det är när man går bakom någons rygg utan att berätta först vad man har för inställning till att ha tex. sex med andra. Men allt är ju relativt, det är ju samtidigt vad man kommer överrens om i sitt förhållande. Det är ju i överrenskommelsen och kompromissandet man kan mötas även om man kan ha olika åsikter…. Men det är ju bara vad jag tycker. Och självklart hade jag blivit ledsen och känt mig sviken om min ev.partner skulle gå bakom ryggen på mig utan att berätta vad han håller på med…

#23 Jag delar inte uppfattningen att risken för otrohet är större med ett ex, än med t.ex. en främling på krogen.

Även om TS ex skulle försöka förföra eller få honom tillbaka, så är det hans ansvar. Är man inte lycklig i ett förhållande så kommer uppbrottet förr eller senare ändå. Att begränsa vem partnern får umgås med är bara att skjuta upp på problemet.

Varför behovet att umgås med ett ex? Ens partner blir ju ofta ens bästa vän. Har man haft ett schysst uppbrott pga att känslorna och passionen försvunnit, så kan man ju ändå vilja ha kvar sin nära vän.

Klart man vill vara viktigast, givetvis! Men det är för mig inte detsamma som att ha rätt att begränsa partnerns umgänge. Litar man inte på att partnern håller sig trogen, är det antingen nåt fel på förhållandet eller hos en själv.

Sex är inte bara sex för mig iaf, skulle min kille vara otrogen så lämnar jag honom (o vice versa). Jag menar iaf inte att man ska acceptera otrohet, aldrig! Men bara för att man är rädd att partnern ska slinta, har man inte rätt att styra och ställa vem han ska umgås med.

Nu är det ju en jäkla skillnad på att vara sjukligt svartsjuk, och på att inte acceptera att man umgås med ett ex, ett ganska nytt ex, när man själv inte är med.

Ser inte hur man inte kan förstå det. Men jag inser att vi inte kommer någonvart.

I grund och botten känner jag att ens partner ska vara ens bästa vän. Annat känns fel för mig.

#26 Men att ha sex med någon annan är ju inte otrohet om båda är okej med det? Alltså: I ett förhållande måste man ha regler för vad som är okej och inte okej. Den som säger något annat är antingen naiv eller ljuger. ALLA har regler! Om relationer, ekonomi, vardagsliv… det finns oskrivna regler för allt i ett förhållande, varesig man inser det eller inte.

Vissa drar gränsen vid sex, andra vid kyssar, andra vid att träffas ensamma… Du får det att låta som sjuklig svartsjuka medan jag bara ser det som att olika människor har olika hög smärttröskel.

Det handlar inte så mycket om att flickvännen ska tänka "jag ska förbjuda dem från att träffas" (för det har hon väl inte gjort heller?), utan om att pojkvännen ska tänka "jag älskar min flickvän och vill respektera henne".

När de har varit ihop lite längre, flickvännen känner exet och allt har lugnat ner sig lite… då kanske det blir annorlunda, men om inte så får han respektera sin partner eller gå vidare. Alternativt att de gemensamt bestämmer sig för att jobba på problemet.

Visst är det så. Man kommer överens om vad som gäller i ett förhållande. Man ger och tar.

Hur mycket beror på hur mycket man älskar sin partner.

Huvudsaken är att man är överens, är man inte det är det kört.

Och jag får också känslan av att TS inte riktigt vet om han tycker om sin flickvän, med tanke på vad han skrev i första inlägget. Då torde valet inte vara så svårt.

#27 Nej jag ser inte skillnaden, jag tycker att svartsjuka är lika illa oavsett om den dyker upp tidigt eller sent i ett förhållande. Just för att jag vet hur illa det kan eskalera över tid, från "normal" svartsjuka som denna, till total kontroll, så har jag valt nolltolerans i mitt eget liv.

#28 Visst är det så, men det är väl inte riktigt vad TS fiskar efter? De verkar ju ha ett monogamt förhållande.

Varför ska killen respektera tjejens av svartsjuka grundade behov att hindra en vänskapsrelation, men inte tjejen respektera killens behov att ha kvar sin vän?

Jag håller med, antingen respekterar man sin partner eller så går man vidare. Skillnaden är att jag inte tycker att svartsjuka är ett tyngre skäl till att bli respekterad, snarare tvärtom.

Givetvis måste TS göra vad han kan för att hjälpa flickvännen bort från svartsjukan. Men att bara kicka ut exet ur hans liv tycker jag bara är taskigt mot honom, och bara skjuter upp på problemet till nästa gång hon blir svartsjuk.

Vad gäller vem som ska vara ens bästa vän. Nu har jag inte barn själv, men har fått det förklarat för mig att som förälder så älskar man alla sina barn lika mycket, fast på olika sätt. För mig passar det väl in på hur jag ser på mina närmsta vänner. Jag älskar dom alla, men givetvis blir min relation med min kille extra speciell för att vi har en dimension till i förhållandet som jag inte har med vännerna. Han är oersättlig, oavsett hur nära mina andra vänner står mig. Alltså finns det inga skäl för honom att vara svartsjuk på mina vänner för att min kärlek räcker även till dom!

#30 Jag tror att du missförstår mig fortfarande. Jag förstår vad du säger, och det låter toppen att det funkar för dig. Men det är inte sådär för alla (inklusive mig själv). Min pojkvän och jag har inte problem med svartsjuka (längre), eftersom vi möttes i mitten och ser till att fortsätta prata om saker å ting. Vad är okej och inte okej för oss som ett par?

Om jag hade levt i ett öppet förhållande så skulle jag ha kunnat säga till dig: "Men du, det är ju bara sex! Inget mer! Spelar det verkligen så stor roll att din kille ligger med någon annan ibland, så länge det är dig han älskar mest?"

Du hade såklart sagt "nej, det är otrohet för mig" och sen hade saken varit ur världen? Alltså måste du inse att otrohet, okej/inte okej och allt som hör förhållanden till är extremt individuellt.

Jag är hemskt ledsen att du har haft tråkiga erfarenheter av killar som varit sjukligt svartsjuka, men de flesta killar (och tjejer för den delen) klarar faktiskt av att ha gemensamma regler utan att den ena börjar kontrollera den andra.

Vill man leva som en singel så får man vara just… singel! Jag kommer inte längre hem mitt i natten som jag vill, jag drar inte bara utomlands på sista minuten-resor, jag går inte och shoppar upp alla pengarna på kontot… jag flörtar inte med andra killar och jag umgås inte med något ex. Allt det är saker som jag brukade göra när jag var singel, men som jag nu har valt att avstå för något bättre - ett förhållande med min pojkvän. Jag är varken förtryckt eller kontrollerad, jag lever bara efter våra gemensamma regler och det har funkat superbra för oss. Man får inse att något kommer man alltid att få ge upp, sen kan det vara mer eller mindre.

Visst funkar olika regler i olika förhållanden, men att ge upp en vän som man INTE vill ge upp… nej det är att be om för mycket.

Sen som jag skrev, vad vet vi om varför hon inte vill att han umgås med sitt ex?

Människor är ganska bra på att känna vibbar.

Alla offrar vi olika saker för våra förhållande. Jag skulle offra det mesta för min kärlek, eftersom han är det viktigaste, och om det fanns anledning till det.

Vill man prompt ha både tjej och vän, då får man ju umgås med dem samtidigt, bygga upp ett förtroende och visa att man är vän med den ene och partner till den andre.

Åter igen, tur att jag har en likasinnad partner
Vi kan sitta med hans ex eller mitt ex och dricka kaffe, men ingen av oss skulle få för sig att träffa exen utan varandra. Vi delar allt.

#32 Men är det verkligen en vän då i ordets rätta bemärkelse? Jag får känslan av att det inte är det. En vän skulle inte ha sådana krav på en annan vän att hon försöker dra bort honom från hans flickvän (de drar lika mycket som TS beskrev)… en riktig vän skulle respektera den nya flickvännen och försöka förbättra situationen.

Jag har varit med om något liknande… men det var inte min pojkväns ex utan bara en väldigt bra tjejkompis. Han brukade sova över hos henne och de umgås och snackar väldigt ofta. Jag tyckte det var obehagligt i början, av en enda anledning: Jag kände inte henne. För mig var hon bara en snygg tjej som stod min pojkvän lite för nära, och det tryckte på mina "back off, bitch!"-knappar.

Jag berättade för min pojkvän hur jag kände och han respekterade det utan att tveka - sa att jag var viktigast för honom men gav också förslag på hur vi skulle kunna lösa situationen. Sen tog jag tag i saken och mailade (för jag vågade inte ringa eller träffa och snacka, haha) hans kompis. Vi började snacka mer och mer, och vet ni vad? Hon respekterade också mina känslor! Efter det försvann all svartsjuka direkt. Att båda respekterade mina känslor var det som botade svartsjukan, det är nog värt att tänka på… Skulle TS och hans vän göra samma sak för flickvännen så tror jag att det skulle bli bra mellan dem också.

Vi tolkar olika, jag tolkar det som att de är lika viktiga för honom :) inte att vännen ställer krav

Hur kan hans ex vara lika viktig som hans nuvarande flickvän undrar jag då? Aldrig i livet att jag skulle sätta ett ex före min pojkvän!! Det är helt fel i mina ögon!

Om man har så olika syn på livet att tjejen vill vara nr.1 och killen vill ha flera nr.1… då får han väl hitta en annan tjej som accepterar det.

Jag kan acceptera att min pojkvän har nära vänner även om det är tjejer. Jag har inga problem med att han får umgås med vem han vill och jag litar på honom. MEN; Om jag inte är ensam nr.1 för honom, då ser jag ingen poäng med att fortsätta förhållandet heller, för då älskar han mig inte lika mycket som jag älskar honom…

#31 Jag sa aldrig att jag haft svartsjuka killar, jag sa att jag bevittnat det på nära håll. Själv skulle jag som sagt aldrig acceptera det.

Ja, i alla förhållanden sätter manupp regler för var gränserna går. Men det behöver inte innebära att man flyttar på gränserna, förhoppningsvis har man valt en partner med samma syn som en själv. Och bara för att den ene är svartsjukt lagd, behöver inte regeln bli att den svartsjuke får styra, utan faktiskt istället den som drabbats av svartsjukan. Jag skulle aldrig acceptera att bli straffad för något jag inte gjort. Att begränsa sin partner av rädsla för otrohet är för mig att skjuta över problemet man har i sig själv till sin partner. 

Jag uppfattar TS första inlägg som att flickvännen flippade när han bad henne om råd kring exet som mår dåligt. I mina ögon tyder det på osund svartsjuka, inte enbart oro för otrohet. Visst, troligen har hennes frustration byggts upp under en tid. 

Tråkigt om du upplever att du behövde ge upp saker för att kunna vara i det förhållandet du är i. Jag har inte behövt ändra på ett smack jag inte själv har velat för mitt nuvarande förhållande. (I princip bara att vi är monogama, men det ville vi båda.)

Visst kan man kompromissa om man blir lyckligare av det. Men kompromisser ska vara frivilliga, gemensamma beslut, och inte eftergifter för ett svartsjukeutbrott.

Många kompromisser och svartsjukeeftergifter kan jag förstå, men inte när det handlar om en så stor sak som att kapa kontakten med sin bästa vän. Om det är första kravet, vad kommer då härnäst?

Jag älskar mina vänner och min kille lika mycket men på olika sätt. Att jämföra ex en relativt ny pojkvän med en bardomsvän… då kan man inte säga att killen är viktigare. Aldrig att jag skulle ge upp en av mina bästa vänner som funnits där genom svårigheter för att någon annan ber om det. Man behöver sina vänner och det är inte upp till ngn annan att välja dem åt mig.

#37 Förstår inte varför du enträget skriver om vad som kommer näst? Normalt sett så kommer det inget mer om man kompromissar. Normala människor har inget kontroll behov.

Jag har varit svartsjuk i andra förhållanden. Vilket i efterhand har visat sig vara rätt, då de inte var trogna mot mig. Men att jag inte ville att dom skulle träffa andra tjejer, blev inte till något annat än just det. Jag började inte bestämma om kläder eller annat för det

Nu lämnar jag disskussionen för ikväll, börjar se dubbelt och ser att det bli en massa upprepningar :) Go kväll på er!

Alla människor som någon gång visar svartsjuka, utvecklas inte till kontrollbesatta freaks a la kaninkokerskor.

Jag kan faktiskt förstå TS' flickvän, som inte har lust att höra på hennes pojkväns utläggningar om en tjejkompis, tillika exflickvän, som mår dåligt och att han dessutom ber om hennes råd. I mina ögon är det ganska opsykologiskt och klumpigt gjort. Såklart att han ska stötta sin tjejkompis, men vore det jag, hade jag verkligen inte bett FLICKVÄNNEN om råd. Tror det var utlösande faktorn.

Jag föreställer mig hur det var när jag just hade flyttat ihop med exmannen. Hans dåvarande ex, hade svårt att acceptera att han gjort slut med henne och att han var med mig. Hon ringde dit titt som tätt. Jag blev megairriterad. Han var flat och avvisade henne inte. Sedan började han yra inför MIG hur jobbigt hon haft det, hennes exman, bilolycka, hemsk mamma, osv osv. Som om jag var det ringaste intresserad.

Till sist röt jag i och sa att han fick lov att se till att kärringen slutade ringa, för nu var det vi som bodde ihop, hon var historia.

Finns det en skala i hur mycket man älskar någon/något, och hur ser den skalan i så fall ut?

PS: Nummer 1 för mig i ett förhållande är jag själv. Sedan finns det några i mitt liv som kommer på en stark delad 1:a plats tillsammans med jag själv. DS

#39 Rätt och rätt… hur kan det vara rätt att vara svartsjuk bara för att de visade sig vara otrogna? Hade du gått då du insåg att du inte litade på dem så hade det besparat er en hel del.

Det folk som är svartsjuka inte förstår att genom att försöka begränsa andra människors liv, genom regler eller "överenskommelser" så kommer personen man vill begränsa ändå hitta ett sätt om den vill. Men då blir det bakom ryggen.

Min kille som ville att jag skulle skriva på kontrakt som exempel. Visst fan snackade jag med min kollega på jobbet. Säger man till en kille som vill vara otrogen att han inte får träffa en viss tjej så kommer han göra det ändå, men då är det en "ölkväll" med polarna. Så fort man vill hindra en person mer än den personen vill hindra en själv så kommer det att bli lögner inblandade.

Jag säger det igen, jag skulle ALDRIG säga upp bekantskapen med min bästa vän, oavsett kön, för en killes skull. Att kompromissa handlar inte om att bli instängd. Kompromisser handlar om att äta middag hos den andres föräldrar eller vilken färg man har på tapeterna etc… men INTE om vem man får ha som vän.

#41 Håller med dig. :) Bra gjort!

#43 Den killen hade uppenbarligen problem, om han började hålla på sådär… Det ska inte handla om att begränsa någons liv, utan att man gemensamt vet vart gränserna går.

Jag tror inte att någon (inte ens de väldigt toleranta i den här tråden) skulle tycka det var kul om ens pojkvän t.ex. började snacka med sitt ex nästan dagligen och träffade henne på tu man hand lite då och då, när det är en tjej man inte ens känner. Så alla har en gräns! Det finns ingen poäng i att dömma någon för att de inte är lika tolerant som en själv. TS flickvän är varken korkad, onormal eller sjukligt svartsjuk. Hon är bara mindre tolerant än er, kanske mindre självsäker? Men det är inte en känsla som bör förlöjligas precis som att man bara kan göra sig av med den och sen är problemet ur världen.

Vart just din gräns går kan ingen annan säga, men se inte ner på folk som accepterar mindre än vad ni gör i ett förhållande.

#33 Skulle min kille kräva att jämt umgås med mig och mina vänner skulle jag storkna! Klart vi träffas allihop mellan varven, men jag skulle aldrig rucka på min rätt att umgås med mina vänner på egen hand. Usch, blir mörkrädd bara av tanken! Och ärligt talat har jag inget större intresse av att alltid hänga på när han ska umgås med nån av sina vänner.

#34 Enda gången jag blivit svartsjuk på en pojkväns bästa väninna, så bet jag ihop och insåg ganska snart att jag skulle vara galen om jag gick emellan och förstörde deras fina vänskap. Jag insåg att ville han lämna mig för nån annan så skulle ha göra det oavsett hur jag styrde och ställde. Det botade min svartsjuka, och strax efter det blev hon även min vän. Att han hade henne vet jag gjorde i det långa loppet att han hade någon att stödja sig på när jag blev svårt sjuk, så tur för mig att jag inte försökte förvisa henne ur "vårat" liv.

#36 Det handlar i mina ögon inte om att flickvännen inte ska vara nr 1, det handlar om att hon inte ska vara det enda numret eller ha rätt att bestämma vilka de andra numren ska vara. Jag är min killes nr 1 och han min, oavsett vilka vänner vi har.

#39 För att jag inte ser kravet att dumpa sin bästa vän (ex eller ej!) som ett kompromissförsök, utan som kontrollbehov och självosäkerhet. Sådant botas inte av att man får som man vill och därmed aldrig får chansen att se att man kan lyckas även utan att ställa så stora krav. Har man sagt A får man ofta säga B, så vad hindrar att tjejen efter avklarad seger mot exet inte fortsätter att peka ut potentiella otrohetsrisker i hans omgivning?

Du säger att du blev bedragen trots att du fått killen att inte vara vän med tjejer - dåså, tack för att du underströk min poäng. Om man nu ser svartsjuka som en inre röst att detta är en potentiell bedragare, varför då inte lägga benen på ryggen istället för att skjuta upp på det oundvikliga?

#41 Nej givetvis inte, men en del gör, så var drar man gränsen för vad som är acceptabelt? Det står ju inte precis i pannan på folk att "varning, svartsjukt monster!".

Om min kille kom till mig och ville ha mina råd kring hans väninna som han oroar sig för, så skulle jag lyssna och stötta så gott jag kunde. Oavsett deras tidigare relation. Oavsett vännens kön. Varför? För att jag har full tillit till honom, och för att jag stöttar i allt som oroar honom. För att jag glädjs åt honom för hans vänskaper.

Vad gäller din situation med ditt ex's ex, så var det ju frågan om att hon verkade vilja ha honom tillbaka och han inte tyckte att det var nån biggie. Då hade även jag reagerat. Men i TS fall har jag inte tolkat att situationen har något att göra med deras tidigare relation, utan deras nuvarande vänskap.

Om TS nu har två bästa vänner - flickvännen och exet - vem ska han då be om råd om den andre av dom mår dåligt? Ska han bara strunta i det, oroa sig i det tysta? Vad är då meningen med ett förhållande om man inte kan förvänta sig stöd och goda råd?

Cindy, du är en klok kvinna, du tänker ofta som jag ;)

Jag tycker mera som Emma Jo, att när man har ett förhållande får man göra avkall på vissa saker.

Och jag anser inte att det är så värst lämpligt, att be sin nuvarande flickvän om råd hur man ska stötta sin kompis och exflickvän.

Kruxet tycks vara att TS' vän även har varit ihop med honom förut. Och det har jag full förståelse för. Att det kan ses som känsligt.

Självklart ska man stötta och värna och hjälpa sina vänner. Och alla har rätt att ha vänner av bägge könen.

Men för ett antal av oss, inte bara skribenter i denna tråd, känns det en smula… hänsynslöst och opassande att inte tillräckligt tydligt visa för flickvännen att hon är nr 1, utan dessutom begära av henne att hon ska stötta honom och bli lyssnerska inför hans tidigare nr 1, som hon, vad det verkar, inte ens har träffat och inte känner.

Nej - där har i alla fall jag min gräns. Givetvis tolererar jag att min kille har tjejkompisar. Och han tolererar att jag har killkompisar. Han har även träffat dem. Men - av hänsyn till min nuvarande kille, pratar jag inte särskilt mkt om min exman, jag drar inte litanior om hur han mår eller inte mår, eller om hans göranden eller låtanden. Det kan ju faktiskt inte vara intressant för honom.

Nu konstaterar jag att synen på vad man bör och inte bör göra, varierar väldigt. Och då får det vara så.

Jag vill i alla fall länka tillbaks till TS och hoppas att han reder ut det hela och försöker vara tydligare gentemot de här två som betyder mycket för honom, så att alla ev. missförstånd undanröjs.

#45 Fick honom inte att sluta träffa tjejer, men jag ville det eftersom jag kände på mig att ngt var fel.

Och det är väl ganska dumt att tro att jag fortfarande skulle göra om samma sak. Numer litar jag på mina känslor, så om något känns fel, så är det också det.

Varför kan inte alla bara komma överens om att att vi har olika syn på hur ett förhållande till en partner och vänner ska se ut.

Tråkigt bara att ni verkar se ner på folk som är svartsjuka, då det är fullt normalt att känna så ibland.

Poängen är väl att flickvännen borde stötta HONOM. Han mår dålig över detta och vill prata av sig med sin flickvän. Hon gör ju ett val inte finnas för honom då.

#44 Min kille umgicks med sitt ex när vi träffades, eftersom de har ett gemensamt intresse för att skapa musik. Det innebar t.ex. att de kunde sitta framför datorn hemma hos honom en lördagkväll utan att jag var med. Inte satt jag hemma och oroade mig, de hade ju gjort slut av en anledning och nu var det mig han valt. Senare blev hon hastigt och lustigt mamma och försvann ur hans liv på det sättet, vilket jag tycker är synd för jag vet att han saknar en musikpartner.

Mitt ex som jag nämner i förra inlägget, berättade ett par månader in i förhållandet att hans bästa väninna sagt att hon hade börjat få känslor för honom precis före vi blev tillsammans. So what? Han valde ju mig! Och hon kom över honom, de fortsatte att vara bästa vänner.

Jag ser inte ner på TS tjej, jag menar att hon inte har rätt att bestämma över vem han ska vara vän med. Tro't eller ej, men det är ingen självemotsägelse.

Jag säger inte att jag är bättre än någon annan, jag önskar bara att fler kunde sluta projicera sitt dåliga självförtroende på partnern. Att fler kunde lita på att kärleken är så stark att ingen vän eller fiende kan förstöra den.

Att gå runt och vara svartsjuk är att begränsa sitt (och ev. sin partners) liv helt i onödan. Otrohet är enligt mig inget som händer bara för att man umgås med nån av det motsatta könet, utan för att något i förhållandet eller i partner är fel. Good riddance then!

Ser inte ner på dem, lika lite som jag ser ner på någon annan som mår dåligt. Men, jag anser att man bör fundera på om det är sunt för någon i relationen och försöka göra ngt åt det.

Jag dömmer absolut ingen bara för den är svartsjuk, jag dömmer inte någon för nåt Men jag säger gärna min åsikt och respekterar andras åsikter hur dom än ser ut.

#46 Tack detsamma!

#48 Återigen; jag ser inte ner på nån som är svartsjuk. Jag är fullt medveten om vilka mekanismer som ligger bakom, och tycker snarare synd om den som dras med sådana ok.

Visst ska en partner finnas där och stötta och hjälpa en att må bättre, men att sluta att träffa en tjejkompis ens flickvän är svartsjuk mot är bara att skjuta upp problemet till nästa gång, på bekostnaden att man förlorat en vän.

Botet mot svartsjuka är inte att skära av partnern från potentiella hot. Det måste komma infrån en själv! Ens partner kan inte hållas ansvarig för de händelser i ens liv som gjort en svartsjukt lagd. Ens partner kan inte belastas med ansvaret att laga ett trasigt självförtroende, bara att stötta och uppmuntra så gott man kan.

Skulle min kille bli svartsjuk om jag åkte för att hälsa på en av mina bästa vänner (tillika ett ex), skulle jag sätta mig ner och prata med honom om var skon klämmer. Jag skulle bli sårad över att han misstänker att jag skulle vara otrogen, och undra vad jag gjort för att förtjäna det.

Målet är väl att alla ska kunna vara vänner och ingen ska vara svartsjuk.

Men då kanske TS måste ge sin tjej lite tid och utrymme? Istället för att bara begära att hon ska släppa det så kan han ju börja som jag skrev tidigare… låt flickvännen träffa exet, låt dem lära känna varandra, låt flickvännen få veta att hon faktiskt är nr.1 och framför allt: låt det ta lite tid! Förvänta dig ingen förändring över en natt.

Som sagt, kompromissa. Ingen har sagt att man ska sluta träffas, eller prata. Men nog kan man försöka göra det bästa av det, för alla. Speciellt för sin partner.

Kom att tänka på en sak från #23:

"Varför pushar hans ex så mycket? Det känns inte bara som att det är flickvännen som är avundsjuk utan även exet, eftersom TS säger att de drar i honom på varsinn sida…"

Jag har själv pushat mitt ex att lämna sin flickvän. Varför? För att jag såg att förhållandet inte var bra, och under en längre tid sett hur hans försök att reparera förhållandet enbart resulterade i att hon blev värre än nånsin. Jag ville skydda min vän, inte ha mitt ex tillbaka. Att detta ex drar i TS kan alltså ha andra orsaker än att hon är avundsjuk.

#55 Kan du ge några exempel till TS på hur en sådan kompromiss skulle gå till? Själv har jag svårt att se hur det skulle gå till utan att hans och exets vänskap ska ta stryk. (OBS! Ironifri allvarlig kommentar!)

#56 Visst kan det ha det, jag bara spekulerar… det gör vi väl alla, eftersom ingen av oss (?) känna personerna det handlar om. :)

Sen har jag ju redan gett exempel på en kompromiss - att allt får ta lite tid och man tar det ett steg i taget… så när flickvännen känner exet och ingen känner sig hotad så borde problemet bli löst också. Deras vänskap kanske tar lite stryk i början om de har för vana att umgås dagligen, men annars så tror jag knappast att det skulle vara något problem.

Frågan är ju vad exet vill: Vill hon ha tillbaka killen eller vill hon respektera hans nya förhållande? Om det är det sistnämda så får hon väl också lägga manken till kan jag tycka.

#57 Spekulationer sa Bull!

Det var just för att jag misstänker att vänskapen skulle ta stryk som jag inte tycker att "ta det lungt" och inte träffa vännen är en kompromiss, utan en total eftergift för flickvännen.

Det finns ett tredje alternativ också; att exet tycker att TSs nya tjej inte är värd honom.

När mitt ex jag skriver om i förra inlägget precis träffat den tjejen, så fick jag ett ytterst kyligt mottagande av henne och han blev ombedd av henne att inte ha kontakt med mig. Detta trots att jag själv hade ett nytt förhållande och bodde utomlands. Jag kommer ihåg att jag tänkte "shit vilken bitch, han är värd bättre!" och hade väldigt svårt att vara glad för hans skull. När hon lite längre fram började acceptera mig var jag inte intresserad av att bli vän med henne, förstaintrycket hon visade mig av sig själv avskräckte mig.

#58 Det är nog lätt hänt att man betraktar exet som ett hot.

Ingen relation (eller situation för den delen) är ju den andra lik, så det är så svårt att sitta och säga vad någon annan ska göra. I grund och botten så håller jag med om att man inte ska kontrollera varandra, men jag har också full förståelse för att man måste bli säker på sig själv och sitt förhållande innan man kan släppa på kontrollen lite mer.

En tjej som redan är osäker kommer att bli helt förstörd om hennes kille vill umgås en massa med sitt ex. Det är därför jag inte tycker att man måste vara så principfast jämt, utan anpassa situationen efter personen det handlar om.

Och kompromissen jag föreslog var ju att de bara skulle ta lite tid till att andas innan de går tillbaka till det vanliga igen… det är inte att ge efter för flickvännen utan det är att ge lite andrum för alla inblandade så att de får tid att tänka logiskt och arbeta på problemet. Om det är nära inpå i vardagen så lär man inte tänka logiskt utan bara bli mer och mer stressad tills man gör något dumt istället.

Gillar dina kommentarer Epicindy, har ofta samma åsikter och även så här.

Jag ser inte ner pa de som lider av svartsjuka men de ska ta ansvar for sina problem och forsoka jobba pa dem. Manga har svart att gora det for att svartsjukan ar bara en del i syndromet. Att kontrollera nagon ar inte karlek. Svartsjuka manniskors krav pa att andra runt dem ska andra sitt beteende och sin bekanstskapskrets ar bara toppen pa isberget.

Man far inte sa mycket varme och karlek av de riktigt svartsjuka heller - mest kritik och misstanksamhet. Sedan blir jag vansining nar manniskor  i allmanhet tycker att de ska bestamma hur jag lever och vad jag gor. Jag vill inte ha det i karleksrelation. Jag vill kanna mig fri att visa karlek pa mitt satt.

De som tolererar detta i relationer skulle t ex aldrig acceptera att en granne eller en arbetskamrat stallde krav pa vem man umgas med och hur och vem som ringer etc etc.

Håller med #61

Svartsjuka är fortfarande inte samma sak som att kontrollera.

Och vem har påstått att svartsjuka människor inte tar tag i saken?

Jag blir litre rädd av synen vissa har på svartsjuka, svartsjuka som för mig är något normalt. Något man kan jobba bort med hjälp av sin partner.

Tycker faktiskt att vissa åsikter här verkar egoistiska.
För mig handlar förhållandet om mig OCH min partner, inte bara mig.

Skulle han bli svartsjuk, skulle jag hjälpa till för att komma förbi det problemet. Inte säga, "äh, det är ditt problem, det får du komma över på egen hand".

Tror fortfarande att jag pratar om SVARTSJUKA, medans ni pratar om manisk svartsjuka och kontrollbehov. Det är inte samma saker.

Alla har säkerligen kännt svartsjuka i sitt liv. Kan man inte erkänna det?

Det är klart att det ibland kan sticka till i hjärtat, men då det i sällsynta fall gör det så belastar jag inte min partner med det eftesom jag anser det vara irrationellt. Då funderar jag själv på varför jag inte skulle lita på honom och sedan löser jag det själv. Jag tar det också som en förolämpning att min partner inte skulle lita på mig.

Okey, det gör inte jag, eftersom jag vet hur hjärnan och känslor kan spela en små spratt ibland.

Alla har vi våra svackor.

#63 Varför är det just du som har rätt i dina åsikter? Varför kan vi andra inte få lov att ha våra åsikter även om dom tycks vara fel för dig?

Ta hand om dig och varandra, önskar dig en trevlig kväll

#63 Du säger ju ofta att det inte är ngt fel och ändå tycker du att man ska jobba bort det?

Det är inget fel, det är fullt naturligt.
Men om det blir jobbigt för en så kan man jobba bort det. Tillsammans.

Jag håller fortfarande med Hera på allt. :)

Sen tycker jag inte att gemensamma regler för ett lättare liv tillsammans innebär att någon kontrollerar någon annan. Jag blir lite irriterad när vissa är så extremt tydliga med "jag lever mitt liv som JAG vill". Det låter kanske bra i teorin, men i praktiken kan man inte göra så. Klart man måste respektera sin partner också! Oskrivna eller uppsatta regler kan vara att den ena inte spelar hög musik när den andra ska sova (uppenbart, eller hur? men ändå en "regel").

För mig så är vissa sociala regler precis lika viktiga och uppenbara som att man inte stör någon som ska sova. Må hända kan vissa tycka det är galet men det är så jag har blivit uppfostrad.

Alltså, för att förtydliga igen: Svartsjuka i sig är inte bra, men att lösa problemet tillsammans med gemensamma regler betyder inte att någon blir kontrollerad. Det betyder inte att det handlar om sjukligt svartsjuka människor.

Olika människor har olika gränser för sina förhållanden - alla har regler. Vad gör DEN HÄR regeln så oviktig i jämfört med de ni själva har? Vad är det för fel? att tycka att den är moraliskt viktig?

#69 Jag argumenterar inte emot att man ska respektera sin partner och att man måste hitta de regler och kompromisser som passar det unika förhållandet bäst. Det är självklart.

Men varför ska respekt vara något som går bara en väg? Varför ska inte den svartsjuke vara den som visar sin partner respekt och lugnar ner sig? Varför måste den som utsätts för svartsjukan lida dubbelt - först bli misstrodd och sen dessutom behöva förstöra en vänskap? Visst kan en riktigt bra vänskap tåla en mindre paus, men hade jag varit vännen skulle jag känna att vänskapen blivit rejält kantstött av att inte träffas pga vännens svartsjuka partner.

Jag ser det inte som en "gemensam" regel när den ene får styra vem den andre får träffa. Även om det är ett beslut man kommer fram till gemensamt för att rädda förhållandet, så är det ju en regel framtvingad utifrån den enes behov. Det blir mer utpressning än kompromiss i mina ögon.

För mig är det moraliskt viktiga kring svartsjuka att det är den svarsjuke som gör fel om han/hon agerar på sina svartsjuka känslor och kräver att partnern anpassar sig efter dom. Jag tycker inte att man har rätt att låta sin partner lida för att man själv har hjärnspöken och eventuella tidigare dåliga erfarenheter.

Visst ska man göra mycket för att hjälpa sin partner att komma över svartsjukan; ge bekräftelse, prata ut ordentligt, visa sin kärlek! Men inte till vilket pris som helst, den svartsjuke måste anstränga sig för att bearbeta sina känslor och finna tilliten för sin partner. Om man bara kastar ut objektet för svartsjukan ur sin partners liv, så har man inte löst ett skvatt utan bara gjort sin partner olycklig och skjutit upp på problemet.

För mig är bästa vänner inget som växer på träd. De relationerna förtjänar samma respekt och omvårdnad som en kärleksrelation. Det är nån slags oskriven regel att vännerna ska komma i andra hand när man skaffat en partner, men det får finnas nån hejd på hur långt bakom.

Respekten går inte bara ena vägen…

Men vad tycker du att man ska göra i en sån här situation då? Att den svartsjuka bara ska komma över det direkt? Det vore väl en perfekt värld även för mig, men jag tror inte att det funkar så för någon.

Om valet är mellan att göra slut och gå långsamt mot en kompromiss, vad är bäst då?

Bästa vänner kanske inte växer på träd, men det gör inte bra relationer heller. :)

Sen skriver du ju också om en oskriven regel som gäller för dig, så vi kanske börjar komma närmare mot att acceptera att olika regler gäller för olika människor och det är inget fel med det. Innan jag träffade min nuvarande pojkvän så gick mina kompisar ALLTID före mina killar, men då var jag inte heller särskilt kär. Nu är det annorlunda och de oskrivna reglerna har ändrats därefter.

Jag har samma slags förhållande som #0

Min pojkvän är svartsjuk och jag är det även, vi är väldigt rädda om varandra helt enkelt och att bo så långt borta som vi gör från varandra är hemskt.

Vi har gått igenom mycket pga svartsjukan, ja klart. MEN vi har pratat så mycket om det och hjälpt varandra, kommit överens om "regler" och jag kan säga att jag har blivit så mycket lugnare nu än vad jag var förut!

Även han är lugnare och ju mer vi hjälper varandra ju mer lugnare blir man.

Vi har även blivit vänner med varandras vänner och dom har är med är faktiskt riktigt trevliga! Ska umgås med dem i sommar så att jag får känna dem bättre :D

Man är inte SVARTSJUK när man bor så långt borta - Man känner sig utanför och rädd, rädd över att h*n ska ha mer roligt med dem andra faktiskt. Visst, svårt att vara delaktig men man vill ändå inte lämnas åt sidan för tro mig, det förstör verkligen mycket.

Om vi inte hade pratat om det och kommit överens om saker så hade vi nog antagligen gjort slut. Vi som är så lyckliga tillsammans!

#71 Jag tycker att TS ska fortsätta träffa sina vänner. Flickvännen får lära sig tygla sina svartsjukekänslor, och TS får stötta henne så gott han förmår och förklara för henne att det är hon han vill vara med. TS kan givetvis fråga de tu om de vill träffas för att få spänningen ur luften.

Tål man inte distansförhållanden får man göra nåt åt saken, men att avskärma partnern från hens vänner är för mig bara en destruktiv lösning.

Vet inte riktigt hur du läser mina inlägg, eftersom jag redan skrivit att jag också tycker att varje unikt förhållande har unika regler. Men jag kommer inte att ändra ståndpunkten att den svartsjuke inte har rätt att kräva saker av sin partner. Om partnern tycker att det inte är nån biggie, så är det väl jättebra! Men som i TS fall kräva uppbrott med en vän är ett för stort krav tycker jag.

Det handlar inte för mig om att partnern eller vännerna ska gå före varandra. Det handlar om att jag kommer i första rummet, oavsett hur vansinnigt mycket jag älskar min pojkvän och oavsett hur nära min bästa vän står mig. Min erfarenhet är att alla relationer i mitt liv funkar väldigt mycket bättre om jag inte låter svartsjuka tankar slå rot. Ju sämre självförtroende jag haft, ju mer tvivel och svartsjuka har jag känt. Nu har jag ett väldigt mkt bättre självförtroende och är aldrig svartsjuk längre. Man måste alltså som jag ser det jobba med sig själv, inte bara kräva ditten o datten för att inte behöva känna svartsjuka.

Men regler är ju ett sorts krav? Jag förstår bara inte varför det måste vara dom DU tycker och varför det inte olika människor kan få behöva olika saker?

Att bara kräva av någon att de ska "tygla sina känslor" är ju inte särskilt att ge ett bra resultat. Ungefär som att säga åt en alkholist att bara låta bli spriten eller någon med panikattacker att bara hålla sig lugn istället. Respektlöst helt enkelt, lätt att säga när man inte är där själv. Det kanske funkade för dig men alla är inte lika starka tyvärr.

#74 Regler, gränser, överenskommelser, lika syn på vad som är acceptabelt, kalla det vad du vill så länge bägge parter mår bra av dom, och så länge det inte är påtvingat från ena partnern. "Jag vill inte att du träffar den o den för det får mig att må dåligt för att jag inbillar mig att du skulle vara otrogen" är enligt min defintion inte en regel, det är ett krav, utan prefixet "en sorts".

Ärligt talat så vet jag inte hur jag ska förklara för att du ska förstå vad jag menar, för du verkar läsa mina inlägg som han-en-trappa-ner läser Bibeln, istället för att lägga ihop det jag skrivit sammanlagt. Jag gör ett sista försök:

Jag tycker helt enkelt inte att den svartsjuke har rätt att ställa krav som partnern får lida av! Det är inte rimligt att som i TS fall riskera en nära vänskap för att flickvännen hyser ogrundade misstankar. Det blir dubbel bestraffning för ett brott man inte begått, och vill man inte så har man ingen skyldighet att acceptera det.

Återigen; givetvis ska man finnas där för och stötta sin partner, men att bara undvika föremålet för svartsjukan löser inte ett jota på sikt utan kan rentav bli en björntjänst. Men ja, på kort sikt tycker jag utan tvekan att flickvännen ska bita sig i tungan och gråta ut hemma, hellre än att agera på svartsjukan och såra sin pojkvän och tvinga honom att bryta med sin vän. Det löser inte heller något på kort sikt, men förstör iaf inte mer än alternativet.

Tappade hakan när du jämför att jag tycker man ska lära sig tygla sin svartsjuka, med panikångest och alkoholism. Say what? Vill du inte acceptera att det finns dom som ser det som en större kränkning att bli utsatt för svartsjuka, än att inte få eftergifter för sina svarsjuka känslor, så är det så. Men vifta inte med ord som respektlös utifrån tolkningar du gjort som jag inte står för, är du snäll. I mitt universum är det en astronomisk skillnad i svårighet mellan att komma över svartsjuka och allvarliga psykiska problem som missbruk och panikångest.

Jag lämnar tråden nu, för jag tror inte vi kommer nånvart och vill inte dra in mer negativ energi i denna tråd.

#0 Lycka till! Med lite takt och finess ska du se att du får din flickvän att lita på dig och din bästis! Låt tjejen prata ut och ge henne den bekräftelse hon så tydligt längtar efter. Prata med din bästis och kanske rentav be henne om råd hur ni ska lösa situationen så de kommer överens och din tjej litar på er vänskap. Men framförallt - håll ditt huvud högt och gör det som du själv i slutändan blir lyckligast av!

#74 Du skrev: Att bara kräva av någon att de ska "tygla sina känslor" är ju inte särskilt att ge ett bra resultat. Ungefär som att säga åt en alkholist att bara låta bli spriten eller någon med panikattacker att bara hålla sig lugn istället.

Det där är inte jämförbart med svartsjuka, det ligger inte ens i samma jämförelsezon. Att vara alkohiserad och ha panikångest är två helt skilda tillstånd. Alkoholism är också en sjukdom. En sjukdom som dom flesta alkoholister får kämpa med för resten av sitt liv om dom VÄLJER att vilja bli friska.

Panikångest är ett känslomässigt psykologiskt tillstånd, som man ju faktiskt kan tygla om man har dom rätta verktygen.

Man kan tygla allt med de rätta verktygen…

#75 Jag menar verkligen inget illa, utan jag förstår precis vad du menar… Men att hålla med i teorin är ju inte samma sak som att kunna leva efter det i praktiken. Jag har inte försökt säga att du har fel, utan bara att man kanske måste visa lite förståelse för svartsjuka också. Att bara kasta över problemet på den svartsjuka och säga "tygla känslorna" eller "det är bara att komma över det" känns inte särskilt bra.

Alltså, det är lätt att säga: "Sådär ska man inte göra, sådär ska man inte vara." Nej, man kanske inte ska vara det… Men vart leder det? Frågan var ju hur ts skulle kunna behålla både sin flickvän och sin bästa kompis. Det tror jag inte är möjligt om han säger åt sin flickvän att hon får bara ta och komma över sina känslor illa kvickt för att det är hennes problem.

Har jag sagt något dumt så är det nog för att jag är dålig på att formulera mig ibland, ledsen för det i sånt fall.

#75 En sak till bara… Jag blev faktiskt ledsen av ditt inlägg, inte så lite heller. Det kändes som att allt va som en vanlig diskussion och så skriver du sånt där?

Jämför mig med djävulen (=jag har fel och är korkad? eller? ) och det du skriver med Bibeln (=det är det enda rätta? eller?). Om någon drar opassande liknelser nu är det väl ändå inte jag…

Måhända var det en dålig jämförelse, men jag menade inte att det va "lika illa", utan använda bara saker jag har fått höra… alltså av folk som inte är i en viss situation själva men som ändå kommer med quickfix-idéer utan någon som helst förståelse. Vad man än har för problem som finns det inget "bara", jag borde väl ha sagt det istället för att försöka komma på något korkat sätt att dra liknelser.

Jo, väldigt ledsen blir jag faktiskt. Hemskt ledsen att jag är dålig på att uttrycka mig, inte har några passande metaforer och inte har rätt åsikter i tråden. Det har varit en ganska rörig situation men inte fasen trodde jag att det skulle sluta såhär…

Nu har jag inte läst igenom inläggen, hinner inte.
Men jag vill svara på #0:

Att din flickvän är svartsjuk är fullt förståeligt, jag tycker däremot inte att hon har rätt att bestämma vilka du ska umgås med.
Man kan aldrig säga åt henne att bara släppa det eller liknande, för är det något som hon verkligen mår dåligt över så är det något ni måste jobba på tillsammans.
Prata med din flickvän och försök få henne att förstå, låt din tjej och din kompis träffa varandra, kanske dom också kan bli vänner?
Du måste ha förstående och tålamod med din flickväns känslor, tänk dig in i hennes situation, men detsamma gäller henne också. Hon måste acceptera att du umgås med den här tjejen och att hon faktiskt är en nära vän till dig.

I en relation måste man kunna lita på varandra, annars är det ingen idé att fortsätta. Jobba på tilliten med varandra.
Skulle min partner fortsätta vara svartsjuk och bråka om att jag träffar mina vänner, så skulle jag ta det som att min partner inte litar på mig och då skulle jag inte lita på honom heller. Så då skulle jag lämna honom.

Min systers killes bästa vän är en attraktiv och charmig tjej. Min syster och den här tjejen lyckades också bli vänner så nu umgås dom alla tre och då syrran inte kan så umgås killen med kompisen hur mycket han vill och hittar på saker med henne osv, helt utan svartsjuka. Och det är så jag anser att det ska vara i ett förhållande.
Tillit.

Varför inte introducera din flickvän för din vän tillika ex-partner? Svartsjuka bottnar oftast i en osäkerhet och "botas" inte av att ni låter svartsjukan inskränka ert liv. Det bästa är således att ta tjuren vid hornen och låta de båda tjejerna bekanta sig med varandra. På så vis gör du ett statement inför såväl din nya partner som ditt ex om att "här är min flickvän och här är mitt ex och numera vän".

Att bryta med ett gammalt ex som man har utvecklat en vänskaplig relation till bara för att man har skaffat sig ett nytt förhållande, ser jag som ett oerhört skumt och misstänkt beteende. Skulle min pojkvän bryta helt med ett gammalt ex bara för att han hade mig, skulle jag faktiskt undra vad tusan de brukade hålla på med eftersom han inte längre kunde hålla kontakt med henne och låta oss träffa varandra. Likaså skulle jag bli väldigt sviken om ett ex som jag såg som en vän, helt plötsligt skulle bryta med mig när han skaffade flickvän. Jag hade föreslagit att jag fick träffa flickan ifråga i stället, så att hon med egna ögon fick se att jag inte hade ngt intresse för mitt ex annat än rent vänskapligt.

Man kan inte förbjuda vem ens partner skall få umgås med, däremot tycker jag att man kan kräva att få träffa ens partners vänner och på så vis vara tillmötesgående.

För övrigt, förstår jag verkligen inte varför folk tycker att det är så hotfullt med ex-partners. Jag kan ärligt talat säga att de killar jag tidigare har haft ett förhållande med, är de minst troliga att jag skulle hamna i säng med eller utveckla känslor för igen. "Been there, done that…" I sådana fall, är en ny bekantskap som man klickar med ett större hot mot relationen. Jag menar; hur spännande är ett ex? Min erfarenhet, är snarare att ex är de bästa vännerna eftersom de känner en väl, har inblick i hur man fungerar i nära relationer (och därmed kan ge lämplig feedback i ens nuvarande förhållande) och dessutom saknar den där sexuella spänningen som annars kan finnas om området är outforskat.

Rent generellt:

Man blir ju svartsjuk när man känner sig osäker,otrygg. Jag tycker att om man har en kärleksrelation ska man samarbeta för att göra den till något tryggt, positivt och berikande. Självklart ska man vara fri som individ, men månar man om relationen kan man ju anpassa sig en aning efter sin partners känslomässiga behov, så mycket man är beredd att förlora för att få partnern känna sig trygg och uppskattad. 

Jag syftar inte på relationer där endera partnern är så svartsjuk och/eller har sånt kontrollbehov att den andra tvingas ge så mycket att den mår dåligt. Då är den svartsjuka partnern sjukligt svartsjuk och det kan bara den personen själv rätta till.

Har precis läst hela tråden och hoppas att det är ok att jag hoppar in med min åsikt :)

Reagerade ganska mycket på följande som #43 skrev:

"Jag säger det igen, jag skulle ALDRIG säga upp bekantskapen med min bästa vän, oavsett kön, för en killes skull."

Bara i sättet som meningen är skriven så skulle jag säga att vännen är viktigare än pojkvännen/partnern/mannen.

När jag träffade min man så hade han en tjejkompis som han umgicks en del med, absolut inte ofta men ibland. Jag var svartsjuk av den simpla anledningen att tjejkompisen var kär i min då nya kärlek. Detta blev bekräftat både för mig och J (min man). Min man tog då själv beslutet att sluta träffa henne överhuvudtaget. Tack o lov! Både jag och min man har slutat träffa ett par av våra vänner för att vår relation inte gillades eller passade.

Från det att vi blev tillsammans så var det oss det handlade om, han och jag var "huvudrollerna", lika viktiga och vi älskade/älskar varandra över allt annat. Det är absolut inget vi ångrar idag. De runt oss betyder mycket för oss såklart men min man kommer först för mig och jag kommer först för honom.

Men bara för att vi kommer först för varandra (en slags oskriven regel som helt enkelt fallit på plats utan att vi snackat om det) så betyder inte det att vi börjar kontrollera varandra. Det är bara det att vi tar beslut tillsammans. Är man dessutom gifta så handlar det och VI/OSS inte du och jag… Vi kan ändå tänka rationellt så att säga. Blir han skjutsad till jobbet av en arbetspolare som råkar vara kvinna så håller jag mina hormoner för mig själv för att jag vet att jag ibland kan tänka löjliga saker men det säger mer om min egen osäkerhet… Jag vet när jag ska hålla käften och när jag kan snacka om det. Men nej, min man har ingen anledning att fika med en tjej ensam. Min man ser inte heller någon anledning till att jag skulle fika med en annan man ensam. Det kan också ha att göra med att jag och J sitter ihop i höften ;) Men vi vill ju båda ha det så :)

Epicindy, du verkar inte förstå hur dåligt man faktiskt kan må av att vara svartsjuk. För mig är känslan värre än när någon har dött, alltså är den väldigt grov.

Har man ett ömsesidigt förhållande så är det väl lika rätt av killen att avstå från saker för att tjejen inte skall behöva må så otroligt dåligt, som att tjejen skall låta sin pojkvän umgås med sitt ex?

Jag tycker det är ondöigt av dig att fortsätta försöka bestämma vad som är rätt och fel hos andra personer, och jag tycker detta har ledit ifrån grundtanken med denna tråd: att hjälpa TS. För som det är nu så känner jag att du klankar ner på och försöker bestämma över mig och andra människor som mår otroligt dåligt över att vara svartsjuka.

Och ja - jag tar hjälp för min svartsjuka.

Jag haller med epicindy. Att vilja kontrollera en annan manniskas beteende ar inte karlek, det ar kontroll. Kanner man det sa starkt sa har man formodligen inte bara detta problem utan andra. Den andra parten skall inte behova inratta sitt liv for att hantera det om det inte kommer spontant.

Håller oxå  med epicindy , hon har så rätt , liksom asvensso .

Haha, att ni orkar. Oskyldig svartsjuka har inget med kontrollbehov att göra. Hur ni än vänder och vrider på det

#87,I ts fall är det ingen "oskyldig" svartsjuka

#87 hur kan man vara oskyldigt svartsjuk?

Håller också med epicindy, hon har så rätt, samt asvensso .

#89 Varför skulle man inte kunna vara oskyldigt svartsjuk? Tror du man är svartsjuk med flit?

#89 Oskyldigt svartsjuk är alla som sagt ngn gång i sitt liv. Det är normalt med lite svartsjuka.

#88 Jo det tycker jag.

Kan inte förstå hur ni tänker överhuvud taget. Så främmande för mig. Tycker det är lite synd att ni har så lite förståelse.

Finns det en skala på hur svartsjuk man är/kan bli?

#90 Du finner ett bra svar på det i min tråd "svartsjuk"

#91, Att kalla de oförstående för att man inte har samma åsikt e ju inte riktigt rätt.

#93 Jodå. För det är just det.

#92 Ja. Det finns en skala på svartsjuka. Det finns den som alla känner och den som är sjuklig och som man behöver söka hjälp för.

Sen finns det de som några här inne skriver om, kontrollbehov, men det är en helt annan sak. Det är inte svartsjuka.

#94 Kontrollbehov i samband med svartsjuka, vad är det då? Och vilket nummer på skalan står du på, om det finns en sån skala, för det borde det finnas i så fall också.

#94, Där har du tyvärr fel, kontrollbehovet kommer från svartsjuka i grunden och efterhand om/när det eskalerar blir det sjukligt till sist, jag VET att det är så oavsett vad du säger. Och i ts fall så är det så att hans flickvän inte accepterar hans väninna, hon kan inte hantera detta o därför vill hon "bestämma/kontrollera"  honom o det är svartsjukan som gjort/gör detta o då har det gått för långt.

Jag har forstaelse men ingen sympati for att nagon vill att ens partner eller omgivning ska sluta umgas med andra, sluta halla kontakten med varandra eller, annu varre saga upp bekantskapen med andra. Jag sparar min sympati till de som verkligen behover det och det ar inte folk som med grat, meningsfulla tystnader, gral och ultimatum stampar med foten i golvet som en sex-aring och kraver saker.

Dessutom ar svartsjuka riktigt oattraktivt och avtandande for manga. Gissa varfor det blir en sjalvuppfyllande profetia till slut? Varfor tar sa manga relationer slut pga svartsjuka om det nu ar lite gulligt, en krydda eller visar att man bryr sig?

#84 Givetvis krävs det ett samarbete i ett förhållande, men jag ser inte att detta samarbete består i att bryta kontakten med de personer som triggar partnerns svartsjuka. Det är inte att lösa en svartsjukeproblematik, det är att underhålla den.

Visst finns det undantag, då jag faktiskt anser att man kan kräva att partnern bryter en kontakt. Men då krävs det att partnern har varit otrogen mot dig med personen ifråga, att vännen beter sig respektlöst/otrevligt gentemot dig, eller på annat sätt medvetet saboterar er relation. I annat fall, tycker jag gott och väl att man får sköta svartsjukeproblematiken inom förhållandet och finna en lösning och arbeta med problematiken tillsammans. Att ställa krav och ultimatum tror jag inte på ett dugg. Jag har erfarenhet av det i båda riktningarna och den slutsats jag kan dra av det, är att sådant endast brukar resultera i lögner, svek och att man tar kål på kärleken.

En svartsjuk person, är skyldig sin partner att bearbeta sin svartsjuka. Lika mkt som den som lever med en svartsjuk person är skyldig relationen att ta sin partners svartsjuka på allvar och hjälpa henom med att komma tillrätta med den. Därmed inte sagt att partnern skall ge vika och låta sig inskränkas, för det är som sagt varken sunt för förhållandet eller den som lider av svartsjuka.

Jag resonerar kring svartsjuka på samma sätt som jag resonerar kring exempelvis fobier. Låt säga att du lider av social fobi. Det ligger i fobins natur att sky allt som har med fobin att göra, men så länge du håller dig undan all form av socialt liv och vidtar skyddsåtgärder, kan du aldrig bli kvitt den. Den gäller alltså att utsätta sig för den i lagom doser och på rätt sätt, för att på så vis bearbeta det du är rädd för.

#96, nej, jag har inte fel. Det är två olika saker hur mycket du än försöker. En person med kontrollbehov är inte svartsjuk, utan vill bestämma.

En svartsjuk person vill inte bestämma, utan mår dåligt.

Orkar inte dividera mer nu. Du får tro precis vad du vill, det ändrar inte på verkligeheten.

Over and out!

Klart där är skillnad mellan svartsjuka och kontroll, herre gud haha.

Ibland när jag är svartsjuk så bestämmer jag såklart själv om min svartsjuka är befogad eller helt enkelt rationell. Om det är en sån simpel sak som jag skrev om tidigare; att min man blir skjutsad till jobbet varje dag av en snygg tjej… så fattar jag såklart att jag är löjlig och då säger jag ingenting.

Resultat: Jag känner lite svartsjuka MEN säger inget, därför kontrollerar jag ingen…. tja, förutom mig själv ;)

#99,Jo det har du, det är inte 2 olika saker o det handlar inte om att jag "försöker", det är inte som jag tror, det är fakta och verklighet, du borde kontakta en professionell person så kan du själv få höra att det faktiskt är så !

En person som är mycket svartsjuk har ju ett behov av att bestämma, därav blir det ett kontrollbehov  o den är sjuklig ! !

Därmed är det inte sagt att ALLA blir så av sin svartsjuka men i ts fall är det tyvärr så för hon vill bestämma/ha kontroll över hans väninna, han FÅR ju inte träffa henne, det är inte sunt för nån !

#100, Det är ju en annan sak eftersom du då kan hantera den men denna tråd handlar om ts flickvän som INTE kan detta,

#102 Nu vet vi ju faktiskt ingenting om flickvännen, eftersom hon inte kunnat ge sin sida av saken.

Och du, jag behöver inte kolla upp med någon proffessionell, det är gjort för längesedan.

Trevlig helg!

#103, Nej det vet vi inte men ts hade problem med att flickvännen ställde till med bråk, om det då är så illa att han inte "får" behålla sin väninna så behöver hon ju hjälp.

Ha en trevlig helg själv.

Jag har varit i en relation där killen inte hade släppt taget om sitt X.

De var goda vänner, träffades varannan helg, pratade över msn osv osv.

I min smak var det för mycket.

Relationen våran var ny och jag upplevde att de två kände varandra bättre än vad han och jag gjorde. Så måste det ju ha varit då dem varit tillsammans i över 1 år innan mitt intåg i hans liv.

Det kändes bara olustigt och fel tyckte jag och det var anledningen till att jag avslutade relationen faktiskt.

Inte kändes det bättre när han sa att han tillfälligt kunde sluta umgås med henne tills jag kände mig trygg i relationen. Då tyckte jag att jag bara var en hämsko som hindrade honom att göra det han ville.

Han och jag hade helt enkelt olika syn på hur man ska förhålla sig till sina X.

Jag ville inte vara den som petade runt och försökte ändra på honom, den rätten hade jag inte. Så därför blev det slut.

Det jag menar är att man faktiskt kan ha olika syn på det där med X och inget behöver vara fel. Man är olika bara och mår man dåligt av att anpassa sig till den andres synsätt då ska man nog avstå relationen.

Kan ni inte hitta en lösning, mötas på halva vägen så släpp varandra fria. Det är snällast så.

I ts fall lät det som att relationen kanske inte var superstark o stabil. Då är det klart att en mindre stabil relation lättare brister, och det känner ju flcikvännen och då är det kanske inte så konstigt om hon blir rädd för att förlora…  Just i ett sånt fall där det verkar som att två drar i samma kille.  Samtidigt så hjälper det ju inget att hålla i killen.  Han måste släppas loss och relationen utsättas för prövelser.. håller den inte då var den inte nog stark för att hålla.  Smärtsamt men så är livet.

Jag skulle allrig acceptera att en man ville bestämma vilka jag fick umgås med (ex eller andra) liksom jag alldrig skulle få för mig att lägga mig i vem mannen umgås med.  Om inte han går att lita på så vill jag ju änddå inte ha honom… men jag litar mycket på honom som tur är

Då jag hade varit tillsammans med min nuvarande man ½ år var jag iväg på 2 veckors semester med min före detta och våra gemensamma barn.  Det gick bra för alla, fast vissa tyckte det var väldigt konstigt. Att kunna umgås med sina ex är för mig ett sätt att försonas med "hela sitt liv", dom är en del av mitt liv, mannes ex är en del av hans liv, som gjort honom till den han är. Sen måste inte jag gilla dom eller umgås med dom för det.  Någonstans handlar det om att lita på att både partnern och en själv vet vad man vill och kan säga ja o nej.