Jag tycker att du ska ta den hjälp du får, inte för hennes skull utan för att du ska må bättre. Antagligen är det just det här du behöver, träffa någon utomstående, prata om alla känslor och få en annan syn på det hela. För det är det som terapi ofta hjälper en med, att se sina problem från ett annat håll och bearbeta dem.

Jag har haft panikångest, ångest och varit väldigt deprimerad samt gått i terapi och medicinerat för det i flera år. Bästa jag någonsin har gjort! Dock så var det först sista kvinnan jag gick hos som det började fungera, de andra kändes det bara jobbigt att gå hos då jag inte kände mig förstådd.

Lycka till!

När jag läser ditt inlägg tänker jag att det är bra du tagit tag i det med terapin!  synd att det behövde ett sånt "hot" till för att komma till skott men bättre sent än alldrig.  Sen tänker jag att ni kanske också skulle behöva lite gemensam terapi, parterapi.  Prata med frun om hon kan tänka sig detta?.  I alla relationer med barn kommer ju en stor förändring/omställning när barnen inte längre behöver "tas hand om" på samma sätt.  Känner till exempel på såna som skilt sig då, för att dom inser att de egentligen växt ifrån varandra för länge sedan men haft föräldraskapet som gemensamt projekt och nu är det projektet slut. Men jag känner också exempel på såna som haft lite kris och sedan hittat ett nytt sätt att vara ihop på i "livet efter barnen" och relationen har blommat upp en andra gång.

Tack för era svar! 

Klart jag ska försöka fixa detta med hjälp av terapi. Tyvärr har jag provat 2 ggr tidigare, men utan resultat. Jag har även försökt jobba själv med detta, men misslyckats och hopplösheten som följer är som en avgrund som tar tid att komma ur…

Sara: Det glädjer mig enormt att höra att du blivit fri din panikångest. Jag siktar själv på KBT i höst, bara de där terapeuterna kunde avsluta sina semestrar någon gång…

Pyromanen: Grejen är att detta inte är något hot. Hon har sett hur jag kämpat och försökt komma igenom detta, men misslyckats, och räknar nog inte med att jag ska lyckas över huvud taget.

För mig innebär mina begränsningar en stor skam. Jag skäms så in i h-vete när folk inser att jag inte vågar göra någon sak som för dem är hur vardagligt som helst.

Visst kan parterapi vara något, men vi har det för övrigt faktiskt bra tillsammans med många gemensamma intressen och ganska lika värderingar.  Hon är less på mina begränsningar, det är allt.

Är jag en drama queen som  känner att hon ändå sviker mig på något sätt?

Jag kan delvis känna igen mig i det du skriver, eftersom jag liksom din fru varit en kvinna som varit gift med en man med begränsningar, låt vara att min exmans begränsningar var fysiska och inte psykiska. Visst, man ledsnar och det är hårt och säkert sårande att höra. Jag förstår att din fru längtar efter ett normalt liv, längtar efter att dela upplevelser med dig. Men jag förstår dig också, som lider dubbelt, dels genom att du har detta att tampas med, dels genom att du vet om att det begränsar även resten av familjen. Det är jobbigt att känna sig vara en slags belastning för sina anhöriga.

För att du inte ska betrakta hennes "hot" eller vad man ska kalla det som alltför sårande och som ett svek, kanske du kan försöka närma dig det hela genom att fokusera på allt det positiva som blir möjligt om du besegrar din panikångest?

Ert äktenskap kan gå in i en ny fas, när nu barnen inte behöver så mycket direktomsorg längre, ni får möjligheter att utforska er tvåsamhet på ett nytt sätt och ni har mer tid att ägna er åt egna intressen.

Jag vill uppmuntra dig att ta itu med panikångesten framför allt för din egen skull, men även för att du ska kunna bli en person som tar full del i livet som helhet och gör allt du har lust med, utan begränsningar. Du har allt att vinna på det!

Önskar dig stort lycka till!

Tack för ditt inlägg Bergspuma!

Först vill jag säga att det är fantastiskt att kunna prata med folk om detta. Jag har haft detta inom mig hela semestern och först nu pratar jag med någon om det. Hoppas ni har överseende med mitt babbel, jag som normalt är väldigt strukturerad har nu ett kaos av tankar i huvudet.

Intressant att få tre inlägg där ingen närmar sig de bittra tankar som finns i mitt huvud just nu. Jag är nog fortfarande väldigt besviken och chockad över att hon först nu börjar känna såhär, vilket gör att jag blir arg/bitter och inte tänker rationellt. Jag tänker inte ens skriva vad mina bittra tankar består i, det är svårt att ta tillbaka det skrivna ordet.

Du beskriver väldigt väl precis hur vi har det just nu. Vi talar dock inte om detta sedan hon tog upp det. Jag har sagt att hjälp ska sökas och att det lär ta ett tag innan jag får svar från något proffs. Jag brukar vara den som är den bättre av oss på att börja "prata", men i det här fallet har det känts som att sätta datum på sin egen avrättning.

Jag ska försöka tänka positivt, men just nu har jag väldigt svårt för det. Givetvis ska jag ge allt jag har för att bekämpa panikångesten, men det är svårt att inte tänka negativa tankas som t ex vad som händer om jag inte lyckas besegra mina demoner…

Angående att utforska våra intressen. Saken är den att hon har (förutom att resa) i princip inga intressen. Jag pysslar gärna med huset, mekar med något osv, men hon vill allra helst sitta antingen framför tv:n i soffan eller still i en solstol. Jag vill inte förringa mina begränsningar, men att resa 3-4 veckor per år kan ju inte uppväga resterande 48.

Återigen, tack för svar och pepp! Fortsätt gärna skriva, ni verkar se detta klarare än vad jag gör!

Jag lider av panikångest jag med o det är väldigt frustrerade ibland. Det finns vissa platser jag klarar av bra o andra jag är helt livrädd för. Att handla tex är ganska svårt för mig om jag är ensam. Eller något annat enkelt som att gå på stan. Jag har ialf lärt mig att åka buss men ibland är det nära att jag hoppar av i farten. Där emot kan jag vara på en kattutställning med flera hundra pers runt omkring mig men jag känner nästan alla och jag tycker att det är så kul att jag bara njuter av att kunna vara nånstans utan att vara rädd, rädd för paniken.

Men jag kan förstå din fru på ett sätt med då hon vill se sig om en del o inte kan det. Men vad säger att hon inte kan resa någonstans med några vänninor? Det är ju kul det med. Sedan har hon levt med dig i så många år att hon måste ha lite tålamod, måste man ju ha i alla förhållanden åt båda hållen. Men istället för att säga det hon sade till dig så kunde hon ha uppmuntrat dig att söka hjälp istället. Och kanske följa med dig de första gångerna (o vänta utanför) o visa sitt stöd, för det är ju inte förrens du mår bättre som hon kan resa med den hon älskar.

Tack för ditt inlägg EddaM!

Jag känner igen mig. Att slippa paniken har varit nummer ett på önskelistan ett bra tag nu. Satt uppe halva natten och plöjde igenom webbplatser som behandlar ämnet.

Jag förstår också att hon vill ut och resa med mig. Som det är nu åker hon iväg ca två ggr per år på badsemester, antingen med vänninnor eller med barnen.

Följa mig till terapeuten behövs inte. Jag har inga problem där. Kan handla, gå på krogen osv. Jag har ingen social fobi.

Fast om dina "begränsningar" enbart består i att du inte kan resa med henne på semester ngr få veckor om året ?? då låter det knasigt tycker jag att det skulle vara så viktigt att hela relationen hänger o faller på det!

Det finns ju massor med par som gör olika på sina semestrar för att deras intressen skiljer så. Om mannen är seglingsgalen och tycker det bästa som finns är att segla båt medans frun kanske tycker det är urtrist med båtliv eller blir sjösjuk av att titta på vattnet… det behöver ju inte betyda att de inte kan leva ihop och ha en bra relation.

Dessvärre är det inte bara semesterresor som jag inte gör. Panikångest sätter igång kamp/flykt  - responsen och gör att den drabbade ofta vill ha en snabb väg ut från det som skrämmer en. Att för mig "sitta fast" i t ex en bilkö, hiss eller trång folksamling är oerhört skrämmande. Jag har dragits med detta i 16 år och har tyvärr begränsat mig från att göra massor av saker.

Jag är oerhört medveten om mitt problem och vill absolut inte förringa detta, men hon ÄR bekväm och vill samtidigt uppleva mer storslagna saker. De storslagna upplevelserna finns väl oftast inte kring hemområdet och då går jag bet. När barnen var små fanns förstås inte samma utrymme för sådana önskemål och därför var konflikten mindre.

Givetvis håller jag med dig (jag är såklart partisk). Vi har sååå mycket mer tillsammans än att uppleva nya platser långt hemifrån. Det är också en anledning till att jag är arg på henne. Inte skulle jag lämna henne om hon akut fick amputera bägge benen, eller tappade synen. Samtidigt fattar jag ju att mina begränsningar drabbar även henne, även om jag kan tycka att hon haft väldigt många år på sig att känna efter, t ex innan vi gifte oss. Detta betyder inte att jag kommer att satsa mindre än 100% på terapi, men det gnager något oerhört!

Jag forstar att det ar kampigt for dig och jag forstar aven henne. Du sager att hon visste ju vad hon skulle fa med dig i och med att du hade problemen nar ni traffades. Jag tror kanske att hon trodde att det skulle ga framat och bli battre och att hon kanske natt en punkt dar hon undrar om du vill kampa for att det ska bli battre sjalv?

Om jag ser det ur hennes synvinkel sa ar ju ni bada i en period i livet runt 40 nar man omvarderar sitt liv. Manga gor det aven om de inte nagra specifika problem eller begransningar att tampas med som ni har. Det hade hon (och kanske du) ocksa gjort i alla fall men kanske triggats av nagot annat och vid en annan tidpunkt.

Kanske den springande punkten da hade varit nagot annat istallet - sag att hon vill ha strandsemestrar och du vill fjallvandra varje sommar eller att hon tyckte att du rokte for mycket eller att hon ville flytta ut pa landet och du vill bo i stan eller vad som helst. Sa att det uppkommer ett lage dar hon konfronterar dig ska du inte tolka som nagot extremt eller ovanligt.

Sjalvklart ar det inte bara sjalviskt fran hennes sida efter allt ni gjort tillsammans och den karlek ni har. Det gor ocksa ont att se den man alskar lida och ha det svart. Det som ar svart  att satta sig in i ar just depression eller panikangest om man inte har det sjalv. Det ar likadant med svar fysisk smarta och dess begransningar.

Det star mycket i tidningarna om kurer av olika slag - allt fran hypnos till medicin till terapi til meditation och naturmedel. Det ar latt att som utomstaende tro att bara man forsoker lite mer sa blir det bra.

Hur sarande det an kanns sa ar det modigt av henne att vara oppen och ocksa ge dig en chans. En del manniskor bryter bara upp och gar sin vag. Hon maste ju ocksa forsoka finna ett satt att vara lycklig pa sjalv i sitt liv och kanske det fattas nagot for henne som det ar just nu.

Om jag var du skulle jag se det som en push att forsoka en gang till att losa problemen med panikangesten etc. Att forsoka. Mest for din egen skull. Det kan mycket val vara sa att du blir friskare och starkare och darefter ser din relation i ett helt annat perspektiv sjalv.

Kanske har ni bada fallit in i ett monster och nar balansen i forhallandet andras nar du blvit frisk och stark igen sa kommer du att ha en del saker du vill att hon ska andra pa ocksa.

Den inre styrka du vinner pa att ta tillbaka kontrollen och styra upp detta forsok att finna en behandling som funkar for dig kommer att hjalpa dig i alla avseenden. Du mar redan mycket battre nar du kanner att det ar du som bestammer lite mer over vad som sker jamfort med att saker bara hander dvs att hon uttrycker tvivel och sarar dig.

Jag tror hon skulle bli ganska paff om du tackade henne for att hon varit oppen och arlig, att du berattar att du satter igang nasta vecka med {det du valjer att gora}, att du hoppas pa hennes stod i den processen. Att du sjalv kommit till en punkt dar du vill forandra saker och ting och att du nu forstar att hon gatt och tankt pa samma sak. Att du gor detta for din egen skull framfor allt men att det naturligtvis bara kan paverka er relation positivt.

Kanske kombinera med lite traning och motion som ofta piggar upp humoret lite? Gor en handlingsplan! Lycka till!

Tack för ditt peppande inlägg! 

För att inte deppa ihop helt över mina begränsningar försöker jag inte tänka på det hela tiden. Det gör förstås att det kan se ut som om jag är nöjd med läget och inte kämpar nog för att bli frisk. I mitt fall innebär ju all form av behandling/tillfrisknande att utsätta mig för det jag är livrädd för, något som ger ett visst motstånd. Jag har försökt med terapi tidigare, dock inte med samma motivation som denna gång. Känns som insatserna är de högsta möjliga nu. Men självklart kunde jag ha gjort mer, mycket mer.

Jag håller med dig, det händer något i 40-års åldern. Tack vare denna händelse har jag också i tanken börjat ifrågasätta saker hos henne och i vår relation. Det är något som jag dock tänker hålla för mig själv ett tag. Jag behöver reda ut mina tankar så det inte liknar/är ett motangrepp från min sida. Det är inte vad vi behöver just nu. Det är faktiskt inte helt omöjligt att jag kommer att lämna henne, men förhoppningsvis inte.

Hon är verkligen ingen ond person och jag håller med om att hon nu meddelat att läget är skarpt och att jag måste försöka göra något. Det ska jag göra, tyvärr är det lite tungrott och jag får inga svar från de terapeuter jag kontaktat. Hoppas de är tillbaka nästa vecka…

Hon vet att jag kontaktat åtminstone en terapeut och att jag inväntar svar. Jag har googlat i timmar och faktiskt fått några enorma aha-upplevelser på sistone. Jag är en "people pleaser" och har tyvärr låg självkänsla och ser till andras lycka före min egen. Detta är något jag redan börjat jobba på. Hittade också en intressant behandlingsform som heter "one way". Den är skapad av en person som själv haft panikångest, men besegrat sina demoner på ett synnerligen smart sätt. Jag har plöjt det materialet och jobbat med mina tankemönster. Har också beställt en bok som förhoppningsvis anländer i början av nästa vecka.

Flera av er skriver att jag i första hand ska bli frisk för min egen skull. Det är först när jag läser det flera gånger som det sjunker in och innebörden blir klar. Banne mig så är det så att man är sig själv närmast ändå. Jag jobbar på att bli mer egoistisk! 

Grejen är att detta går att besegra. Jag har hjälpt flera personer som börjat sin vandring i panikens helvetesdal. Men ingen som inte själv drabbats har en aning om hur det känns och vilken skam och skuld man känner för t ex att saker som att fastna i en bilkö får en att flippa ur.

Angående träning och motion så är det något jag gör regelbundet sedan ett par år. Det har gett mig lite mer mental styrka också.